|
Hej allesammans!
Nu har det varit glest mellan rapporterna, jag vet det och ber
tusen gånger om ursäkt för det. Under månaden Kartik hände så mycket
att jag har haft lite panik inför att sammanfatta allt. I väntan på
den försenade rapporten kommer nu en liten berättelse om ett bröllop
som jag deltog I under den 8:e och 10:e December.
En kusin till Pinku, en av mina bästa vänner här I Benares, bjöd in
mig som gäst till sitt bröllop. För att slippa vara ensam utlänning på
festen tog jag med mig min svenska kompis Sara och den 8:e drog vi
iväg till Allahabad för att festa och ha kul.
Det var sagt att vi skulle lämna Benares klockan 11:00 på måndag
förmiddag (den 8 december). Jag anlände till det svenska studiecentret
strax innan klockan 10 för att hämta upp Sara och när klockan var fem
i elva traskade vi iväg till Kamals, brudgummens, hus. Där möttes vi
av stressade familjemedlemmar som meddelade att vi skulle bli cirka
en halvtimme försenade. De skickade oss tillbaka till studiecentret
och sade att de skulle kontakta oss när det var klart för avfärd.
Halvtimmen blev till två timmar och strax efter klockan 13 gav vi oss
iväg till de väntande bussarna. Två hela bussar och två jeepar fylldes
av släkt och vänner till brudgummen.
Det var hög stämning i bussen. Alla sjöng och skrattade. Jag och
Sara blev ombedda att sjunga något vi också, så vi bidrog med de kända
mästerverken ”Hej tomtegubbar” och ”Midnatt råder”, vilket mottogs med
jubel och applåder. Vi förklarade dessutom att ”Hej tomtegubbar” var
en ”song about Santa Claus.” En sanning med modifikation kanske, men
det var ingen som ifrågasatte det hela.
Resan till Allahabad skulle ta 3-4 timmar, den tog 6 timmar. När vi
kommit cirka en timme utanför Benares fastnade vi i en gigantisk
bilkö. Allt stod helt still och efter att ha suttit där i bortemot 30
minuter backade vi tillbaka nästan en kilometer innan vi kunde vända
och ta en annan väg.
När vi väl kom fram till Allahabad var det väl inte riktigt någon
som hade koll på vart vi skulle. Så vi irrade runt ett tag innan vi
nådde fram till det Guesthouse där alla gäster skulle bo. Alla
installerade sig i rum där golven var täckta av madrasser. Det skulle bo
10-15 personer i varje rum. Jag och Sara blev inknuffade i ett rum och
gick och satte oss i ett hörn. Måste väl erkänna att vi kände oss
något malplacerade. Pinku hade pratat om att han skulle fixa ett
hotellrum åt oss på ett grannhotell och i just den stunden kändes det
som en väldigt bra idé. När vi varit på plats i cirka fem minuter dök
han upp. Brudens bror hade bokat ett hotellrum åt oss och vi blev
förda till ett hotell som låg nästan granne med guesthouset.
Rätt omgående blev vi lämnade ensamma. Pinku lovade att han skulle
komma tillbaka lite senare med någon som kunde hjälpa oss med våra
saris. Några veckor innan bröllopet hade vi införskaffat våra första
saris någonsin och nu skulle det bli dags för ”sari-premiär”. Det var
första gången jag bar sari, men absolut inte sista, tror inte att jag
någonsin har känt mig så fin.
När vi hade lämnats ensamma på rummet tvättade vi av oss lite,
sminkade oss lite och tog på våra saritoppar och sariunderkjolar.
Sedan väntade vi och väntade och väntade, men ingen kom. Vi låg under
varsin filt och tittade på TV. Strax efter klockan 21 knackade det på
dörren och brudgummens syster kom inrusande. Hon var hysteriskt
stressad och snurrade på oss sarisarna med en väldig fart. Men det
blev bra och vi blev jättefina.
Sedan gav vi oss av tillsammans till guesthouset. Där stod en
blomsterdekorerad bil och väntade på brudgummen. Alla gästerna hade
samlats utanför byggnaden och väntade på att han skulle komma ut. Alla
var finklädda och hela gatan lystes upp av alla kvinnor i vackra
färgglada kläder.
När vi hade varit på plats i cirka 10 minuter kom Kamal ut
tillsammans med sin yngre bror och satte sig i bilen. Ett 20-tal meter
framför bilen stod en annan bil med gigantiska högtalare placerad, på
taket till denna stod en man med mikrofon och sjöng och pratade varvat
med att han spelade musik. Bakom den bilen fanns en orkester som också
spelade med jämna mellanrum. Mellan de två bilarna samlades nu alla vi
i brudgummens sällskap, hans barat. Runt oss radade ett 30-tal
personer upp sig som bar stora gigantiska blinkande lampor och
kristallkronor på sina huvuden. Alla lampor var sammanfogade med stora
sladdar och drevs av ett dieselaggregat som drogs längst bak i följet.
När allt och alla var på plats började vi att röra på oss, sakta men
säkert framåt för att gå till brudens mottagning. Med jämna mellanrum
stannade vi upp för att folk skulle kunna dansa. Platsen för festen
låg väldigt nära, så vi gick två varv runt kvarteret innan vi gick
dit. Hela tiden spelades det musik och folk, framförallt killar i
20-30 årsåldern, dansade som galningar. Jag och Sara försökte att
hålla oss i bakgrunden, men det gick naturligtvis inte. Gång på gång
kom det folk och frågade om vi inte skulle komma fram och dansa. De
tjatade så att vi tillslut gick med på detta. Vi följde med några
andra tjejer fram och dansade. Vilken succé det blev! När vi började
dansa regnade det pengar över oss. Jag trodde först att det bara var
papperslappar med såg snart att det var pengar. Barnen slängde sig som
galna ner på marken för att samla ihop pengarna. Det är tradition i
Indien att man visar sin uppskattning för någon som dansar genom att
kasta pengar på honom/henne. Men aldrig tidigare har jag upplevt att
det har kastats så mycket pengar. Det kändes helt overkligt, som i ett
tecknad film när det regnar pengar. Efter denna första dans dansade vi
i stort sett hela vägen till brudens mottagning, varje gång
processionen stannade upp drogs vi fram för att dansa.
När vi så till slut kom fram till brudens plats möttes vi av ett
gigantiskt partytält med massor och åter massor av människor.
Hundratals plaststolar var utställda där vi gäster kunde sitta. Där
var en scen med två vackra stolar där brudparet skulle sitta, ett
upplyst blinkade dansgolv med en discjockey som spelade den ena
hindipop-låten efter den andra, och där fanns även ett stort område
med en buffé med massor av mat, frukt och sötsaker. Jag var
överväldigad, det var inte alls likt det tidigare indiska bröllopet
som jag varit på och som jag också har skrivit om här på
siten.
Jag och Sara satte oss ner för att insupa atmosfären, men det var
inte länge vi fick vara ifred. Snart kom Pinku och drog upp oss på
dansgolvet. Vi rockade loss tillsammans till folkets stora jubel.
Snart var alla våra danspartners från processionen på plats och vi
dansade så att svetten rann. Det var fantastiskt kul!
Vid 23-tiden ankom bruden. Hon och brudgummen utbytte
blomstergirlander och sedan satt de bredvid varandra i sina stolar.
Hela tiden passerade vänner och släktingar uppe hos dem på scenen för
att bli fotograferade och filmade. Naturligtvis blev jag och Sara
också uppkallade och där fick vi stå och le mot kamerorna medan vi
höll våra händer över brudparets huvuden för att välsigna dem.
Sedan blev det lite mer dans och vimmel. Vid midnatt slutade
musiken och brudparet gick ner från sin scen för att äta middag
tillsammans med den närmaste familjen runt ett gigantiskt bord som
stod placerat mitt i tältet.
När middagen var avslutad var det dags för brudparet att göra sig redo
för bröllopsritualerna och de försvann från platsen. Tältet tömdes
fort och vi blev eskorterade hem till vårt hotell. Klockan hade
passerat midnatt och vi var rejält trötta efter allt dansande och alla
nya intryck, så det var rätt skönt att få gå hem och lägga sig.
Nästa morgon var det dags att resa tillbaka hem till Benares. Hemresan
flöt på bra och det tog bara 4 timmar att komma hem igen.
Hela den dagen var jag hur trött som helst och gick omkring som i
dvala och vilade massor och det var nog tur det för dagen efter, den
10: e var det dags för fest igen. Nu var det brudgummens familjs tur
att stå för festligheterna och den festen var, om möjligt, ännu
roligare.
Festen var sagd att börja klockan 19, så då var vi, punktliga
svenskar, naturligtvis klara. Vi blev då meddelade att vi skulle bli
upphämtade klockan 19:30. När klockan närmade sig det klockslaget fick
vi ett nytt meddelande om att det blivit ytterligare förseningar och
att vi nu skulle åka någon gång efter 20. Vi kom iväg strax efter
klockan 21. En autoricksha skjutsade oss till platsen för festen . Där
visades vi in i ett ännu större partytält, med ännu mer människor än i
Allahabad. Även detta tält var utrustat med ett blinkande discogolv
och en discjockey, som faktiskt varvade hindipopen med engelska låtar.
På en scen satt brudparet och hela tiden kom det up folk på scenen och
blev presenterade för bruden, överlämnade presenter och blev
fotograferade.
Ganska omgående när vi kommit in dök några av våra ”danspartners”
upp. De försökte genast få upp oss på dansgolvet, men vi avböjde och
minglade runt lite, kollade in stället, folket och buffen. Överallt
var det ansikten som vi kände igen sedan bröllopet och en efter en kom
fram och hälsade och pratade med oss. Efter en stund togs vi med upp
på scenen för att gratulera brudparet och överlämna vår present. Vi
blev introducerade för bruden, önskade brudparet lycka till och
ställde sedan upp oss för att återigen bli fotograferade.
När vi kom av scenen möttes vi av en kompis som drog iväg oss till
dansgolvet där vi dansade till den medryckande hindipopen. När vi var
så varma att vi svettades gick vi och satte oss igen för att vila och
äta lite.
Plötsligt brakade det till bakom oss, vi vände oss om och fick se att
några av gästerna hade börjat slåss. Dansgolvet tömdes snabbt och
nästan alla män samlades runt de som bråkade, några gäster gick in för
att sära dem åt. Slagskämparna drogs isär och fördes sedan ut ur
tältet för att lugnas ner. Festen kom av sig ett tag, men var snabbt
igång igen.
Snart blev vi uppdragna på dansgolvet igen. När vi stod där uppe
och dansade satte Discjockeyn helt plötsligt på ”It’s my life” med
Doctor Alban. Jag och Sara blev överlyckliga och sträckte upp händerna
i luften och vrålade ”He is Swedish, he is Swedish!!!”. När refrängen
kom vrålade vi med i sångtexten, tillsammans med våra danspartners
sträckte vi upp armarna i luften, höll varandras händer och hoppade
runt som galningar. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle kunna bli
så exalterad av doctor Alban, men i Indien är allt uppochner…
Vid midnatt var det slut på dansandet. Då hade jag dessutom hunnit med
att dansa med brudgummen. Nu leddes bruden ner från scenen av sin
svärmor och hela den närmaste familjen satte sig ner för att äta
tillsammans.
När middagen var avslutad var festen också slut och i stort sett alla
gick hem, så även vi.
Jag var hemma vid 2-tiden på natten och hela dagen hade varit
fantastisk!
Jag hade fruktansvärt roligt under de där dagarna och jag hoppas
att jag har lyckats att förmedla lite av den känslan till er. Skall
försöka att återkomma snart med rapporten från månaden Kartik.
Väl mött nästa gång!
- Brita |
