Liten introduktion

Vi tyckte det var roligt att skriva resebrev från Indien, och så blev den här dagboken till. Våra vänner / familj uppskattade den också. Vi hade läst på lite, men inte planerat så jättemycket. Inte heller prioriterade vi att se en massa tempel och grejer. Mest har vi bara varit. Tagit dan som den kom och njutit av alla händelser som var intressanta -och som ändå liksom bara hände.

Vi hade inget bokat när vi landade. Resten av resan löste sig efter hand. Ibland bokade vi dagen innan vi reste vidare. Det funkade jättebra trots alla festivaler i oktober-november. Vi valde genomgående budgetboenden som verkade hyggligt bra. Vårt allra bästa boende var Vishnu Resthouse i Varanasi och så Singhvi's Haveli i Jodhpur. Rekommenderas.

Att ha en luftig takterass med skugga gör livet mycket behagligare sådär mitt på dagen…

Ulrika och Christer Ejderklint, Fagersta

Ni kan  kontakta Ulrika och Christer genom forumets PM-funktion här! (Obs! Du måste vara registrerad på forumet för att kunna skicka personliga meddelanden genom forumet. 

Lördag 8 okt. Dan före dan före indian...

Packdag... Ulrika var mest stressad igår, fast nu på förmiddagen var det nog jag som var mest i gasen och ruschade omkring. Klockan ett skulle Ullis börja arbeta. Söndag kväll kommer hon hem vid niotiden, och så åker vi hemifrån måndag morgon vid fem.

 När klockan slog tolv var min gamla rygga packad och full till 2/3 och så var sin liten liten halvfull säck. Klart! Det här blir lagom, och då har vi ändå sån lyx som läsning, extra t-shirt och underkläder samt något lite varmare för eventuell ökenövenattning. Lite godis -Ahlgrens och Basset's, våra respektive favoriter- finns också med.

Det är lustigt, alla väntar på att vi ska bli magsjuka. Blir vi inte sjuka kommer ingen tro vi ätit frukt eller glass. Blir vi sjuka, är det ju naturligtvis något vi ätit och varit oförsiktiga med...

 Kul ska det i alla fall bli. Här hemma har vi tränat på Jalfrezi (eller Bhuna som jag också tror det kallas) och gått till Royal India i Avesta så länge den restaurangen fanns. Indiskt öl, Kingfisher, är också riktigt gott. När vi kommer till Stockholm på julresan i december ska vi gå på Razmoni och äta en suverän dagens för 55kr och minnas Indiens alla lukter, ljud och människor.

 För litegrann ostrukturerad och kaotisk indienkänsla: http://www.mp3unsigned.com/mp3s.asp Sök rätt på ”The true sounds of India” med Greg Robert's Avant Garage.

 Vad tror ni, kommer vi bli magsjuka i något hemskt och Christer få egen toalett på jobbet?

Får någon Ulrikas knytnäve i ansiktet efter att ha ”visat upp” en snäll kobra?

Svimmar Christer när någon fakir sticker något vasst genom -tja, låt oss säga- sina mindre publika kroppsdelar...?

Missar vi planet hem pga kaotiska transporter i slutet av Diwali?

Spelar Christer tamburin och går i saffransgul särk vid hemkomsten?

Onsdag 12 okt. Hej från Orcha!

OK, nu har vi tagit oss till Orcha från Delhi. Vi kom nyss, och vet inte mer än att här är det folk överallt och Durga Puja är snart full gång. Man firar gudinnan Durgas seger över en ond demonkung och sanningen och godhetens födelse imorgon. Ungefär… Tror vi.

 Vi börjar i Delhi

Flög billigt med Aerosvit via Kiev och landade i ett dieselstinkande Delhi mitt i natten. Ingen förbokning, men det löste sig snabbt. Säng med stenhård madrass byttes mot rum med mjuk dito och fungerande fläkt efter lite gnäll från Christer mitt i natten. Vi trivdes på Janpath Guest house i alla fall.

 Igår gick vi till tågstationen, köpte biljetter till Jahnsi Junction, sedan Varanasi (dit vi åker i övermorgon) och vidare till Jodhpur. Det är mycket enkelt att köpa biljett på turistbiljettkontoret i Delhi. Och så träffar man andra svenskar, danskar m.fl. som man kan byta erfarenheter med. Trevligt.

 Ulrika har varit konstant orolig i flera dagar eftersom Christer nödvändigtvis ska pröva allt västerlänningar inte ska äta om man vill undvika magsjuka. Glass och gathörnsmat, exempelvis. (Gratisutdelad pga festival i Delhi.) Än så länge mår magen bra i alla fall.

Och så har han tagit av skorna (som vanligt…). Indierna undrar var de är. ”Tycker inte om skor, glömde dem” eller ”hemma”, kan svaret vara beroende på humör. I Delhi undrar flera om skorna blivit stulna.

 Ulrika har fått så många varningar att Indien har blivit ”light”. Hon undrar var kalabaliken, den verkliga smutsen och villervallan är... Delhi är riktigt rent. Idag dessutom nysopat i hela stan pga festivalen, fast visst luktar det ju lite skunk ibland. Inga dofter vi inte känner igen, om man säger så.

 Idag åkte vi tåg hela dagen. Indisk andraklassvagn med öppna fönster och intresserade människor överallt. Ullis blev uttittad ganska mycket de första två timmarna. Christer hade det lugnare. Fast en kille som hade permis från armén en månad frågade ca 105 ggr om vi inte skulle hälsa på i hans hus imorgon och hans fru skulle göra chapatis. Han tog inte nej till svar.

 Nya upplevelser

Alla som vill ”hjälpa till” -med baktanke att ta oss någonstans det kostar 3ggr så mycket. Lite tur att internet finns och man är lite förvarnad. Ibland blir man en riktig surkart. Det duger ju inte med ett artigt nej.

 Alla som tittar. Vad man än gör. Ett är bra: Här kan man vara hur udda man vill, de tittar ändå varken mer eller mindre...

 Fredag 14 okt.

Vi är mitt i mörkret i ett litet indisk samhälle. Orcha. Här finns fantastiska tempel som vi ska besöka imorgon. Nattåkte med autorickshaw hit. Helt ok, men vad mycket mötande trafik som kör med släckta lysen... Visst körs det helt regellöst, men det går ju inte så fort varken med rickshaw eller taxi, så hitintills har vi inte varit rädda.

 Ulrika och Christer blockerar festivalståg –Ordningsmakten ingriper

”Hello!” ”Sir, look!!!” ”Where from?” ”Hello! Hello!! Hello!!!” I bakgrunden kommer en lång rad med traktorer och vagnar, musikanter, en dvärg, ivriga dansande män, saddhus i saffransgula dräkter, karlar, några kvinnor –och barn i mängd.

De dansande männen först i tåget glömmer för ett tag gudarna och intresserar sig for två bleka nordbor vid sidan om. Vi inser att folksamlingen framför oss mitt i Orcha by stockar igen för festtåget. Turligt nog så inser även ordningsmakten detta och först kommer en man med visselpipa och strax efter en indisk batongpolis med bössa på axeln. Folket skingras och tåget tar fart igen.

 46 vagnar från hela området omkring. Somliga har färdats i dagar för att komma hit, ”the District Super”, ett filmteam -och allra först i tåget: Två leende runda saddhus med verklig pondus som mottog folkets respekt.

De flesta vagnarna drogs av nypolerade traktorer med stora traktorkärror bakom. På traktorkärrorna: fastbundna, fastskruvade och fasthållna gudabilder. Oftast en riktigt stor och ett flertal något mindre.

 Den stora bataljen var tydligen igår kväll och det onda besegrades och godheten vann. Allt är färgrikt, glatt, och naturligtvis mycket folk på varje vagn. Musik från musikanter och så den inspelade: Elförstärkt och högljudd.

Vi hamnade hamnade lite skymda bakom en liten kiosk längs processionsvägen, men när folket på vagnarna såg oss, vinkade alla. Stor feststämning. I slutet på tåget kom en traktorkärra full med sött godis som formligen skottades ut till framsträckta händer. Någon gav Christer sin andel och hämtade mer till sig själv. Det var gott men vi funderade inte vidare på vad kärran fraktat tidigare.

 Orcha -lugn och ro mitt i vimlet

Någon sa Orcha hade 5000 invånare. Här känns härligt och lugnt. Vi är inte ett dugg besvärade och folk är trevliga och glada. Lite landsbygdskänsla över det hela. Man förstår de som säger indisk landsbygd är ”det riktiga Indien”. Från vårt lilla guesthouse (50kr natt för oss två med fläkt och mjuka sängar) har vi jättefin utsikt över palatset på andra sidan den breda vallgraven.

 Orcha är fullt av tempel och palats byggda under mestadels 1600-talet. Nästan alla har samma bikupeform på domen, de liknar bilder från Angkor Vat. Även patinan är densamma, det känns verkligen som en historielektion.

 Vi tillbringar en hel del tid med att promenera runt och besöka de fantastiska byggnaderna. Idag har vi gått längs floden som numera är full av gudabilder som kastades i igår kväll.

 No shoes! -You saddhu?

Att Christer går barfota överallt väcker en del uppmärksamhet. Européer som går barfota är tydligen ingen vanlig syn och följdaktligen blev Christer tillfrågad om han var en saddhu (helig man).

Det något allvarliga svaret ”Oh… Hmmm… Yes…” resulterade i veckans mest förvånade indier! Tre sekunder senare brast Christer ut i ett rejält skratt, och alla männen runtom instämde högljutt.

 Lovemarriage!

Vår internettimme är snart slut. En liten flicka, 4-5år gammal, sålde vatten till oss från en liten kiosk vid vägkanten:

Hon:          ”Boyfriend Girlfriend?”

Vi:             ”No, we're married.”

Hon:          (Ler med hela ansiktet.) ”Lovemarriage!” Mormor som satt bredvid log också.

 Varanasi -den vänliga staden!

Varanasi, längtan och förfäran... Längtan till det uråldriga och förfäran över de berättelser som folk kommit med. ”Rickschawförarna är som tigrar som anfaller sitt villebråd” står det i guideboken. ”Alla luras...” ”Lita inte på någon...” ”Fruktansvärt skitigt, jag var tvungen resa därifrån ett tag för att behålla förståndet” berättade någon.

 Men vi har en annan uppfattning! När vi kom sa vi att vi inte gillade motorer, ville ha en cykelrickshaw. Det var helt ok, och efter en stunds förhandlande var vi på väg. Rickshawturen var ett härligt första intryck av staden, öppen utsikt och så alla ljud och dofter. Vi kände oss lite tunga, men inte värre än lassen andra rickshaws körde.

Naturligtvis kom vi till fel ”Vishnu Resthouse”. Ett par gäster som kom ut sa det rätta Vishnu var helt inpyrt av röken från kremeringsghaten. (Ghat= plattform eller trappor ned i Ganges).

Var det så? Naturligtvis inte... Typisk bluffhistoria, det hör liksom till på något vis. Vi har nu hyfsat rum med mjuka sängar och en luftig terrass med fri utsikt över Ganges.

 Det har dykt upp en liten ö ute i floden sedan vi kom. Sandbanken på andra sidan blir bredare hela tiden. Om några veckor är Ghaten sopade och det går att promenera längs floden. Nu kan man bara gå vissa sträckor. Resten är lera och bråte. Rester av monsunen.

 Hare Krishna, hare Rama...

Enligt Christer är musiken på tabla och sången från Vishnutemplet som är inkorporerat i guesthouset klart lugnande. Ullis är av annan uppfattning:

”Helt ok så länge de inte sjunger. Det blir tjatigt i längden med samma strof hela tiden.”

 Försäljarna

Man blir hela tiden tillfrågad om man vill köpa något. ”Silk?” ”Boat, sir?” osv. Ibland ”You want to feel good?” ”Grass?” men det har hittills räckt med ett vanligt nej tack. Gränderna är obeskrivliga. Det otroligt smått och gyttrigt och butikerna är små kiosker som man ibland kan gå in i. Rökelse och lukter, lätt att gå vilse i vimlet. Bra lokalsinne hjälper knappt, ibland blir det bara till att gå tillbaka i sina egna fotspår.

 Båtutflykten

Lite efter fem i morse la en större roddbåt ut från Ghaten nedanför hotellet. Vi och två tyskar på en 1 1/2 timmes tur. Sakta gled vi förbi fantastiska byggnader och klädtvättande, badande, bedjande och brinnande människor. Absurt? –Fantastiskt!

När vi lagt till igen mötte vi en hel karavan av båtar med turister. Tur vi kom igång tidigt.

Att någon vill gurgla Gangavatten är för oss en gåta. Det är brunt och vad som helst kan komma flytande. Vi funderar helst inte på var duschvattnet kommer från och vad théet och kaffet är gjort på.

 Kossorna

Det är sant, de är överallt. Mycket större och mer välmående än i Orcha. Lugna och fina djur som inte bryr sig i alla människor och fordon. Stora kor skiter mer än små, visserligen...

Skiten finns där, men det är faktiskt 1.5m från fötterna till munnen. Det räcker!

 Imorgon kväll går nattåget till Jhodpur. En riktigt lång resa.

Måndag 17 okt. Sista dagen i Varanasi.

Vi har gått längs Ganges från vårt gästhus och saknar terassen där vi suttit på dagarna och sett människorna som passerat förbi och kvällarna då vi tittat på fullmånen över floden. Vi kommer sakna Varanasi och Vishnu resthouse. Ägaren berättade om indiska seder och vi hade flera intressanta samtal om livets villkor på kvällarna.

 Vi är vid Marnikarnaka Ghat, det främsta av kremeringsghaten. En självutnämnd guide berättar: ”Burning is learning, cremation is education”.

Nedanför pyr det lite i två bål. Ett annat likbål har just påbörjats. Mannens fötter sticker ut en bit. Staplad grov ved under, och lite ovanpå. En av de som arbetar på ghatet flyttar ved från ett av de avslutade bålen till detta. Ingen dyr ved går till spillo. Även en fattig som inte har råd med tillräcklig mängd ved, kan få hjälp. Det är ju en helig plats och en helig uppgift.

 Ett bål är just på väg att avslutas. Att det är efter en kvinna syns på att yngste sonen -klädd i vitt och med rakat huvud- hämtar vingarna på hennes höftben ur askan och kastar i Ganges. Han fyller en lerkruka med vatten och går sakta mot det pyrande bålet. Ställer sig vänd ut mot floden och kastar kruset över axeln. Går sedan tyst därifrån utan att se sig tillbaka.

 Det pyser och fräser när vattnet släcker pyrande aska. En själ har fått ro, lämnat inte bara jordelivet utan också återfödelsens kretslopp och förbannelse. Endast här kan man få verklig ro: om man dött i Varanasi, kremerats, och fått sin aska kastad i den Heliga floden.

 På ett annat Ghat står det moderna krematoriet tyst och övergivet. För 50Rs i stället för 1000 kunde alla kremeras likvärdigt och i modern anda. Ingen ville använda det, ingen förstod det, ingen ville ha det. Nu fungerar det inte ens. 3000 års tradition bryter man inte hur som helst.

Fredag 21 okt.

Den 18:e var det tågresa. Marudar Express på väg till Jodhpur. Var tidiga till stationen, men tåget var två timmar sent trots att det utgick från Varanasi Junction. 30 timmar (puh!) senare anländer vi i Jodhpur. Reste i en AC3-tier turistvagn med flera europeer och vi fick flera långa intressanta samtal.

Lindes från Spanien berättade hur en ko blockerat gränden ner till hennes guesthouse i Varanasi. ”Den bara låg där och ville inte flytta sig...” Hon drog upp kjolen, tog sats -sprang- och hoppade över kossan! Nästa dag låg kon där igen...

 Ulrika köper kjol och går till skräddare

Ulrika var på National Handloom, stan's finaste varuhus -en Department Store minsann... Enda butiken i stan med fasta priser, så det lockade rejält. Fullt med rika Jodhpurbor, en del turister. Inte såg det ut som hemma i varuhusen, men grejer fanns det från golv till tak.

 Fin blå volangkjol med paljetter, jättensygg. 280Rs. Lite trång i midjan kanske, och så sydd för en tvåmeterskvinna. Skräddare finns ju överallt, och nere längs gatan fanns en sådan där typisk liten skrubb med två äldre man, trampsymaskin, tygbitar och en ensam glödlampa hängande i en sladd.

 Engelska, handgester och hummanden räckte inte. Barberaren bredvid kan inte heller engelska. En kille dyker upp. Tydligen son till någon som barberaren känner. Kamal heter han, vi råkar säga ”Camel” och fem vuxna män ler. ”New name, Camel”, säger de och skrattar. Vi får bra hjälp och tjugo minuter och tio rupies senare är kjolen ändrad.

Under tiden har vi blivit utfrågade om allt. Kamal är ivrig. Han har varit i New Jersey och hans storasyster jobbar i USA. De vill veta allt, om Sverige, vårt bröllop -och kjolen. Jag säger att kjolen kostar 200Rs och de skakar på huvudet. Kunde jag anat i förvag... ”Alldeles för dyrt, du skulle köpt på gatan”, tycker de. Att vi prutat lite redan vill man helst inte tänka så mycket på. Känns nästan lite skamset, att en kjol som kostar 60kr här är så hemskt dyr att man prutar ner den till 40kr bara för att slippa glänsa alltför tydligt med sina dyra inköp och inte heller framstå som en komplett idiot.

 Enkel sömnadskonst, ok, men nu kan plagget användas och Ullis är glad. Det var svårt med hur ändringen skulle gå till. Missuppfattningarna var flera men med Kamals hjälp ordnade allt sig. ”Photo?” säger han, men kameran är på rummet 200m bort. Ulrika springer iväg.

Christer får massage...

Under tiden blir jag indragen i barberarens skrubb. ”Come, come!” Han börjar massera hårbottnen, drar i kinderna och skakar på mitt huvud. Det är skönt. Jag frågar med ett leende om det blir en tvåhundra rupies massage, och får lugnande svar. ”Don't worry, you're friend.”

En kvart senare är blicken matt, blodcirkulationen på topp, nacken gnuggad, hårrötterna ryckta i -och ansiktet insmort med välgörande kräm.

 Ulrika tar foton. Vi lovar skicka kopia. Vi tittar i barberarens fotobok och håller med Chris från Sydney som skrivit detta var den bästa klippning han fått någonsin. Komplett hälsokur för 20Rs som jag fick gratis. Stan är full med vänliga människor.

Lördag 22 okt.

Mehrangarh Fort igår på förmiddagen

Upp i ottan och så gick vi runt hörnet fram till den stora porten. Öppen men vakten säger ”stängd”. Vi väntar till nio och går in. 150m längre upp når vi själva fortet efter en lång serie enorma portar försedda med avskräckande ”elefantpiggar”.

 Fortet är verkligen majestätiskt. (Och det är vad namnet betyder också.) Det fanns en sådan där audio guide, dvs hörlurar med dosa som man trycker in olika nummer på. Det är som att gå runt i egen takt till olika stationer där man får allt färklarat på valfritt språk. Fördjupningar, intervjuer med Maharadjan själv och sån't.

 Sandstenen är utsirad överallt. Om man inte vet att det är STEN tror man att det är trä. Det är utsökt gjort, superbt konsthantverk i ett fort som började byggas på 1400-talet. Maharadjans släktträd går tillbaka till 1250, förresten. I och för sig, vi bor i ett hus som bebos av tionde generationen i samma släkt, så här borta håller man hårt i sina släktgårdar så att säga.

 Sex timmar senare är vi klara. Hungriga, och jag ser ”lammburgare” på menyn. KÖTT! Vill ha... Ullis tar några samosas, och kanske är det dessa som gjorde henne sjuk.

Äta indisk mat på ett ställe där mest västerlänningar äter just europeisk mat. Som gjort för problem när maten kanske varmhålls ett tag. Men det tänkte vi inte på.

 På vägen ned blev vi inropade i ett hus. ”Frun min är konstnär –Vill ni se?” Hennamålning… (Nej, tack.) ”Pojken samlar på sedlar”, sa fadern. På en säng satt en besvärad tonårsgrabb. Märkligt nog fanns varken USD1 eller EUR5. ”Kunde vi hjälpa till med någon sedel han saknade...?” (Nej, tyvärr.)

En bit längre ned stod en annan kille med sitt sedelalbum. Det är faktiskt nästan skojigt med alla påfund som folk har för att tjäna en slant. En väldigt stor slant faktiskt. Sån't kan man fundera lite över.

 Lassi

Lassi heter en svalkande drickfromage, ofta smaksatt med ingefära och kanel. Det finns ett ställe dit alla turister går och dricker lassi. Vi med. Till och med turistbyrån rekommenderar folk att gå dit. Jämt fullt med folk, och visst är det gott. Tjock, mäktig lassi som lägger sig som en tung sval filt i magen och gör den hungrigaste turist nöjd och belåten. Lassikoma.

Måndag 24 okt. Tygförsäljning i Jaisalmer

Igår gick vi in i en tygaffär. Vi hade väl egentligen inget viktigt ärende. Men killen ville prata... Frågade om det var sant att europeiska killar och tjejer hade sex innan de vart gifta. Jodå, det är mycket vanligt, svarade vi. Men man blir väl med barn? Använder ni inte något mot det? Det finns många sätt svarade vi, piller, kondom... Vad är en kondom??? Vi förklarade... Oj, inte så högt!! sa killen när han förstod vad det var. Tittade ut genom dörren, och fortsatte...

 Han berättade att han skulle gifta sig när han var 22, och tjejen skulle vara ca 20. Troligen var det någon han träffat, men han skulle inte ha någon aning om vem det var förrän bröllopsdagen. Jag är 17 nu, vid 23 är jag pappa, sa han.

 Lite generat frågade han om vi var generade, inte? Berättade att han upplevt något märkligt från en trädkoja inte långt från byn där han bodde.

Det finns en liten sjö, fortsatte han. Jag var uppe i kojan och så kom ett par dit. De tog av sig kläderna och så badade de. Jag ville inte titta först, men tiden gick. Så hände något: De kysstes -på munnen! Tjejen tog killens sak i sin mun och sedan gjorde han lika med henne. Jag bara stirrade!

Sedan hade han sex med henne framifrån -och bakifrån!!! Jag trodde inte det var möjligt... (Chock för en indisk grabb...)

 Han frågade om europeer tar av sig kläderna och ser varandra nakna. Jodå, vi tycker det är trevligast så, sa vi. Han berättade att mannen kanske aldrig ser sin hustru naken. Allt sker med kläderna på och lyset är släckt. Endast för barnalstring. Vi undrar om de slutar ha sex när de fått sina två till kanske fyra barn. Vi frågade dock inte.

Detta känns lite märkligt i ett land som gett upphov till både Kamasutra och unika erotiska tempel.

[Angående detta ämne tror vi att det är VÄLDIGT stor skillnad mellan landsbygd och städerna. Ett roligt samtal var det dock, och kanske en inblick i en verklighet som är långt från en svensk sjuttonårings.]

 Indiska sängar

Det är ett mysterium att en 15cm tjock madrass kan vara alldeles hård, sand hade varit mjukare. Vi upphör inte att förvånas över att uppblåsbara liggunderlag på 3cm är mycket skönare än de flesta av sängarna här i Rajastan. Ligger det någon dold tanke i detta, eller är det bara så att ingen kommer ihåg att sängarna någonsin varit mjuka, och nu är de bara som de alltid har varit... Ikväll får vi en ny madrass på Fifu Guesthouse där vi bor. Ska bli skönt.

 Christers fötter fascinerar indierna

Ulrika berättar: ”Christers tradition att gå barfota på sommarn och naturligtvis i Indien fortsätter att ständigt fascinera. Han behöver inte gå många meter förrän frågan 'Var är dina skor?' kommer. Det blir ganska många frågor på en dag, men det är också roligt för man får kontakt med många fler än försäljarna som bara vill ropa in oss i sin butik.”

 Idag har vi också handlat lite, för att få lämpliga kläder till vår ökensafari. Christer är inte så glad i att handla och enligt hans tycke har det blivit lite väl många affärer. Våra åsikter om hur många det blivit skiljer också. Jag säger tre till fyra och han tycker vi gått nästan hela tiden och tittat på tyger...

 I Jaisalmer har vi ätit pizza och pasta. Imorgon kl.6 ska vi på mässa i St.Pauls katolska kyrka. Vi pratade med Fadern idag, och sedan mötte vi honom när han guidade några noviser -kanske nunnor- i full mundering vid en av de vackra husen (haveli's) nere på stan. Fasaderna är otroligt rikt utsmyckade och gjorda i sandsten.

 Imorgon åker vi på endags kamelsafari. Jeep ut och så lite kamel bland dynerna. Sova i öknen och titta på stjärnorna, bara ta det lugnt.

Lördag 29 okt. Kuststaden Diu

Nu hände det som man inte vill ska hända. Mitt brev försvann med strömavbrottet. Få se nu om jag hittar tråden än en gång. Denna gång är det Ulrika som skriver, Christer stod i tur att få magproblem så han ligger på rummet och vilar. Vi är nu i Diu i delstaten Gujarat. På en liten ö i en liten stad med portugisiska rötter. Vi kom aldrig till Bikaner och råttemplet som vi ville tidigare. Kunde inte få returbiljetter inom rimlig tid.

 Nu bor vi i något så ovanligt som en kyrka, här finns flera stycken som portugiserna lämnade efter sig. Vår är ett museum och vi ser två andra från vår balkong. Tror bara en är i bruk som kyrka numera. Ser Indiska oceanen från samma balkong och har en finfin utsikt över den pittoreska byn. Vi kom hit igår morse men har inte varit runt så mycket än.

 När vi skrev sist tror jag vi berättade att vi skulle på en kamelsafari. Den var en upplevelse som lämnade spår... skavsår i baken! Vi fick varsin jättefin kamel och en kamelman som hette något så alldagligt som Daniel.

Han sjöng för oss och hade bland annat diktat en egen variant på Aquas låt ”I'm a Barbie girl”. Hans version började med ”I'm a Camel man”, såklart, och fortsättningen var på samma tema.

 Öknen var inte så öde som man hade trott. Den blommade och grönskade så vi fick verkligen en önskan uppfylld, att se öknen blomma. Det hade inte regnat på flera år men nu hade man fått full monsunmånad och det växte så det knakade, till och med gräs. Nomadbönder odlade och hade betande djur i öknen. Vi fick smaka på melon som de hade planterat.

Vi hade tagit en kort safari, eftermiddag till förmiddag, med jeep ut till Tharöknen. Vi var ganska glada för att vi valt den kortare turen när vi efter några timmars ritt kom fram till sanddynerna och såg solen gå ner. Natten var fylld av stjärnor och vi sov gott. Såg solen gå upp och red sedan tillbaka till jeepen för retur till Jaisalmer.

 Skulle kunna berätta mer men tiden är slut så jag avslutar här. Ha det gott där hemma!

Måndag 31 okt. Christer inlagd på sjukhusets BB

Mest oväntade nyheten på den här resan: Christer blev i söndags eftermiddag inlagd på Diu Govermental Hospitals BB-avdelning! Efter en ansträngande resa från Jaisalmer och flera dagars feber och diarré kom återhämtningen av sig och på söndagen gav den envise mannen från Malmberget upp och gick till doktorn. ”Uttorkning” sa doktorn och satte dropp inne på BB-avdelningen av alla platser. Avdelningen var tom, kan vi tillägga, men vågen för nyfödda stod nere vid fotänden av sängen.

Tre påsar dropp och fyra timmar senare gick Christer hem för egen maskin, sakta men i alla fall... Återbesöket var idag på morgonen och klarades av på en timme blankt inklusive (mestadels) väntetid. Statlig sjukvård verkar vara  gratis –Wow!

 Att köpa biljett

Ibland är det enkelt och ibland inte alls. Som för några dagar sedan när vi skulle köpa biljett från Ahmedabad till Veraval för att komma hit till Diu. Här blir vi förresten till den andra november, då vi har sovbuss till Ahmedabad och tåg vidare till Delhi den fjärde.

 WINDOW 6: Där skulle vi köpa biljett. Utlänningskö med ”foreign quota” enligt guideboken. Har ingen reservation form, dvs en blankett som alltid måste fyllas i med tågnummer, tågets namn, de som ska åka, adress, kön, ålder osv... Två gånger förstås. ”Form? Not here. Go inquiry!”

INQUIRY: ”Form? Not here. Go desk 5 in other building!”

RESERVATION OFFICE. Luftkonditionerat. Stiligt. Här finns text på engelska, och riktig kö för utlänningar. Jag inser att Ulrika står i kö till fel lucka 6. Hämtar formulär och springer efter Ullis.

Vi fyller i formulären, med reservlösningar ifall de sökta tågen skulle vara fulla.

 RESERVATION OFFICE, WINDOW 6: ”Sorry, charting completed, but 19 seats availabe for tourists. Go to Head Ticket Collector Office.”

HEAD TICKET COLLECTOR OFFICE: Vi kommer med våran ”form” och får svaret att återkomma klockan åtta, till annat Head Ticket Collector Office på plattform 12. ”Ni får biljett, lugn!”

Vi åker till hotellet, packar, och åker tillbaka till stationen. 1 1/2 timme tog det.

H.T.C OFFICE, PLATFORM 12: Längst bort förstås... Ingen där. En kvart senare kommer ansvarig tjänsteman och skriver lapp på hindi. ”Go to ticket counter and come back.”

TICKET COUNTER -I kön: Killen kommer springande och hämtar tillbaka mig. Hade skrivit Udaipur (fel ort) som destination. ”Very big problem. Much sorry!!!”

TICKET COUNTER -I kön igen: Nu med ny lapp. Betalar och får biljett, så tillbaka till H.T.C OFFICE. Biljetten skrivs under. ”OK now, go platform 7…”

 Tåget gick 15 minuter senare och vi var med.

 Moped

Idag har vi hyrt moped. 20kr/dag. Ulrika körde mycket moped som 15-åring, men det är ganska annorlunda att köra på vänster sida längs trånga gator med en vuxen man bakpå. Christer har aldrig haft moppe eller mc, så för honom är det nästan premiär :-) Vi tar det väldigt lugnt så var inte alltför oroliga.

Onsdag 2 nov.

Kobran

Två britter berättade för oss om ormbesöket de hade en morgon vid sitt hotell. Killen hade gått ned till receptionen, väntade på tjejen. Folksamling utanför. Hotellmanagern ber att han ska hålla lite distans. Varför? Jo, en kobra hade ringlat upp framför ingången till hotellet. Ena hälften av folksamlingen böjde sig mot ormen och vördade den, (Kobran är helig här.) den andra halvan av de församlade stod med små pinnar och kvistar för att försöka schasa iväg djuret. ”We have a small problem with our religion here...” sa managern. Det gällde att få bort ormen, utan att reta vare sig den eller tillbedjarna.

 Alla Helgons Dag

Igår var det All Saints Eve och vi gick på katolsk mässa. Fullsatt. Den hölls i museet som vi bor ovanpå, före detta St. Thomas church. Museet har idag fullt med helgonbilder från 1500-talet. En nyare Jesus i naturlig storlek liggande i en glaskista finns också. Han ser nästan levande ut.

 Igår kväll var alla helgonbilder dekorerade med blomsterkransar och man hade tänt ljus framför alla statyerna. Mässan var på engelska, jättefin, och jag (Ulrika) fick bättre förståelse för helgonen som förebilder utifrån prästens predikan. Det var en skön gemenskapskänsla med de katolskt troende.

 Bara fisk

Här i Diu är fisk ett välkommet avbrott i den vegetariska kosten. Vi har ätit fisk varje dag nästan. I närheten finns en portugisisk familjerestaurang, den bästa restaurangen i Diu sägs det. Vi kan bara hålla med.

Frances och hans familj driver restaurang i vardagsrummet! Eftersom det inte får plats så många gäster, gäller det att boka i förväg. Vi smakade sex-sju olika sorters fisk, såser, grönsaker, potatis och ris samt bröd. En kille sa han ätit här hela tiden, och bara bett Frances göra något till kvällen. Spelar inte så stor roll VAD man får, när det alltid är gott, och man dessutom kan dela med de andra runt bordet.

 Vi har tagit det så lugnt här i Diu att det inte finns så mycket att skriva om. Om tre timmar åker vi vidare, och nästa rapport kan väntas från Delhi.

 Lördag 5 nov. Helgkoma i industristad

Diwali =Nyår -och vi vet ju alla att då är det STÄNGT. Överallt... Som turist tänker man inte alltid på detta och vi hade sett fram emot Ahmedabads erkänt bra muséer. Lång näsa!!! Allt stängt och en dyr rickschaw-räkning att betala. Som tur var så tyckte vakten på stadsmuseet att det var läge att tjäna lite extra. Han gick och hämtade stora nyckeln (jag skojar inte, den var megastor) och öppnade muséet för oss en timme.

Vi önskade att vi kommit en annan dag för där fanns mycket fin konst och en hel del intressant om Mahatma Gandhi. Vi fick skynda oss genom en väldigt bra utställning, men man får vara glad för vad som bjöds. Sedan åkte vi till järnvägsstationen och köpte dyra pocketböcker för att sitta och softa på hotellrummet.

 Dagen efter var det Id-ul-Fitr, Ramadans avslutning. Nu var det muslimernas tur att ha helg, så nu var verkligen ALLT stängt. Trodde vi skulle få gå hungriga. Tur i oturen hade vi hittat ett jättetrevligt café som vi tillbringade en del timmar på. Resans bästa cappuchino och chokladmuffins. Indiska elitstudenter surfade trådlöst. Vi hade böckerna att fortsätta på.

 Ahmedabad är för övrigt en 4,5 milj industristad med åtföljande dålig luft. Ulrika går och är hes. Förkylning, luftföroreningar, mögligt rum. Vi vet inte riktigt vad, men det blir nog bättre vad det lider. Det brukar ju bli så.

 Tåglyx

Vilken lyxig tågresa från Ahmedabad till Delhi igår natt! Vi klev på vid halv sex och blev nästan matade. Först kom lite cocacola i pappmuggar, sedan the/kaffe och smörgås och så indisk efterrätt samt lite godis. Ett tag senare var det dags för soppa...

Ytterligare ett tag senare kom själva middagen; kyckling med ris och tillbehör för mig, Christer, och veg. för Ullis. Innan vi kröp i säng hann de med glass. Alla tog såklart för indierna verkar älska sötsaker. På morgonen kom lite lätt kaffe och the med kex och godis.

På det har tåget var all mat inkluderad och så kom vi fram några timmar före nästa lite billigare och långsammare tåg som avgick en kvart senare. Det var värt de få hundra rupierna extra. Vi njöt och sov gott.

 Bahai

Här i Delhi ligger stora Bahai-templet. Lotustemplet kallat. Det var nog snyggt och pampigt och så i sin marmorglans, men mest imponerad blev nog Christer av Bab som på 1850-talet ställde sig upp mitt i muslimvärlden och sa att 'snart kommer en som Gud skickat, han är större än alla profeter som varit...' Inte direkt poppis, kan ni tänka. Ganska likt en viss Johannes Döparen för 2000 år sedan. Det tog inte heller lång tid förrän han var död. Av de som trott på Bab dog också ca 20000 ganska snabbt. Sedan kom Bahaullah, sa han var den Bab pratat om, och så startade Bahai.

 Vi tycker väl att grundtanken är ok, att alla människor av alla religioner och raser ska älska och respektera varandra. Däremot håller vi väl inte riktigt med om att alla religioner har samma Gud. Om det nu verkligen var så de menade. Nåväl, sanning kan finnas på mer än ett ställe så man får inte vara för kaxig och tro man vet allt.

 Bajs

Ett ämne som alla indienresenärer engagerar sig i betydligt mer än hemma är magens funktion och avföringens konsistens... Man kan inte tänka sig att detta ska ta så mycket tid och fundering innan man är här. ”Hur är det, löst eller mellanlöst?” ”Nej, mer som grön puré med kärnor i...”

Är vi äckliga eller? Ulrika ryggar tillbaks men jag Christer har tangentbordet nu så då blir det som jag vill.

 Toaletter

Indiska toaletter är också intressanta. T.ex tågtoaletten. Allt skakar och det finns ett litet handtag framför att hålla i. Sedan gäller bara att pricka hålet för vidare transport ner på rälsen. Icke-tåg-toaletter är i porslin, men inget sticker upp. Fotstegen är liksom en del av porslingskoppen. Torkningsproceduren är också annorlunda än hemma. Här finns oftast en liten kanna och en kran. Med hjälp av vattenkannan och vänsterhanden tvättar man rent efter toabesöket. Ulrika förstod det här med den ”orena vänsterhanden” på ett nytt sätt efter att ha provat första gången. Förstå hur grymt äckliga indierna måste tycka att vi är när vi äter med BÅDA händerna!

 Ett problem kan vara att stå på huk och kämpa. Ullis klagar att lite för lång användning av högklackat inte gör det lättare. Som tur är brukar magen bli sådan att man inte behöver kämpa så länge... Då inser man hur brilliant den här konstruktionen är!

Nu får det vara nog med brunt. Ikväll har vi ätit på Pizza Hut och hoppas magen är bra imorgon också.

Måndag 7 nov

Taj Mahal

Det blev resa till Taj Mahal. Heldagstur med buss här från Delhi. Som väntat var Ullis lite sne' på det hutlösa inträdet, (Rs750 per person =140 spänn!) 40ggr mer än indierna själva betalar. Snacka om utlänningspriser! Själva Tajen är väl fin, och den lyste verkligen grannt, men det hela förtogs lite av att det var indisk helgdag, och proppat med folk.

 Snopet...

Dagens storslagna plan gick om intet. ”Akshardham temple”, ett jättekomplex som invigdes igår av Presidenten verkar inte alls vara öppet idag. Vi mötte en man som jobbat med programmering för tempelbygget på tåget, och som berättade om projektet. Tydligen är det mycket mer än ”bara” ett tempel, lite som en nöjespark också. Imax-biograf, och mycket annat. Enligt killen så öppnade det idag, men enligt morgontidningarna så är det imorgon som gäller... Trist, för vi ville verkligen dit, och det vore så kul att se något som är nytt -inte nedslitet och dåligt underhållet.

 Sista dagen

Idag är som sagt sista dagen här i Indien. Flyget lyfter den mysiga tiden 05.00 vilket innebär att vi tänker tillbringa några nattimmar på flygplatsen. Väckarklockan på 03.00 och så incheckning. Ni får väl tänka på oss när ni lägger er sent ikväll, då är vi lagom möra. Förresten, 03.00 är 22.30 svensk tid. Nu ska vi ut och spendera våra sista rupies, vi vill gärna se en indisk Bollywoodfilm, så i kväll blir det troligen tretimmars bio.

 Hemma igen!

(Skrivet av Christer nästan två veckor senare…)

 Tänker tillbaka: Planet rullar in på ”..tockholm Arlanda” som den blå texten i neon löd. Stannar vid en gate och så får vi gå av. Höger, vänster och rakt fram, så är vi vid bagagebandet. Väskorna har redan börjat komma. Redan!!! Så tyst, lugnt, dämpat. Så effektivt och gediget det känns.

Passkontroll med scanner; ett litet pip och en koll på fotot, så var det klart. Köper tågbiljett i automat och äter mat. Väljer precis den rätt man vill ha utan att fundera på vad som döljer sig bakom namnet.

Fem minuter innan tåget ska gå, tar vi rulltrappan ned till perrongen. Tåget lämnar mjukt Arlandas underjordiska station exakt på minuten.

 Jag funderar: Omställningschocken beror inte främst på intrycken som kommit till, utan de som försvunnit. Var är alla nakna lysrör, myllret, alla människor som säljer mat och krims-krams? Var är de trasiga trottoarerna och alla de som sover på dem? Var är bussarna, lastbilarna, traktorerna, oxkärrorna och alla puttrande och tutande fordon, allt myller och liv?

 Hemma i lägenheten är luften sval och frisk. Våra inkopplade elektriska kopplingsur har ”jobbat” och fönsterlamporna lyser välkomnande med ett mjukt sken. Vi ställer in lite inhandlad mat i kylen, sätter på TV:n och kokar thé. Så tyst, lugnt och dämpat...

 Så f---bålt tyst, lugnt och dämpat! Sådan oerhörd, nästan oanständig känsla av lyx! Inte för att just vi skulle ha sådana dyra och exklusiva grejor överallt, utan snarare därför att känslan av dämpad och lugn kvalitet är så ovan.

Känslan av en speciell sorts frihet: Att kunna gå ut på långsam kvällspromenad och hålla hand utan att någon tittar eller försöker sälja grejer. Att andas ren, klar luft. Att kunna göra en smörgås precis som man vill ha den. Att lyssna på den musik man själv vill -utan att få 25% oljud ”på köpet”.

 Jag, Christer, fick med mig lite av Indien hem. Campylobacter, kycklingbakterier, som hängt med genom tillagningen av någon smittad kyckling, var provsvaret från familjeläkarna. Fortfarande två veckor efter hemkomsten är jag väldigt medveten om min bakdel, och får sätta mig lite extra lugnt -men sakta blir det bättre och bättre. Kanske skulle jag gjort som Ulrika och försökt undvika kyckling.

 Ytterligare en vecka har gått. Nu saknar jag något annat: Att kunna ta denna dag (och nästa, och nästa) precis som den kommer och bara göra vad som faller en in. Saknaden av trånga gränder, små byvägar, oförutsägbarhet, mängden av intryck.

Men krånglet och lorten och de tröttsamma försäljarna då? Äsch..! Det börjar bara kännas lite förutsägbart här hemma… Snart dags att åka någonstans igen!