| |
|
|
Tålamod, skendunk och ryggsäck av
Jan Henrik Gladh, Vallentuna
Nedan några mycket personliga reflektioner och
iakttagelser utifrån en ”tågluffarresa” jag gjorde i
Gangesdalen från Kolkata (Calcutta) upp till
Varanasi/Gorakhpur samt ner i Orissa och Andhra
Pradesh och tillbaka till Kolkata under februari månad
i år.
Under de sista sju åren före min avtalspensionering,
tog mig mitt arbete många gånger om året till olika
delar av Asien. Indien besökte jag igenomsnitt 4 ggr
per år. Fjärran var nu alla 4-5 stjärniga hotell,
businessklass flyg och luftkonditionerade bilar. Nu
gällde ryggsäck på och folkets färdmedel. Dock var
känslan stor, att en gång under resan ta in på ett
mycket bra hotell, löga sig ordentligt, ägna sig åt
persedelvård, sova ut, äta med kniv och gaffel och bli
uppassad.
Att luffa vid åldern 60+ väckte ett visst uppseende.
”Luffare” med ryggsäck ska vara unga medan gubbar ska
ha resväska. Inga precisa resplaner hade jag utan det
var att lite grand att ta dagen som den kom. Att ta
tillfället i flykten ger oregelbundenhet och spänning
men gav ändå intressanta, lärorika och roliga
upplevelser. Att resa i grupp ger få möjligheter till
avvikelser från den i förväg väl utstakade resvägen.
Den individuella improvisationen får inget utrymme,
som t.ex. att vara med om fiske i Bengaliska viken, ta
sig tid att studera tåglivet vid stationen i Mughal
Serai (Indiens Hallsberg eller Englands Crewe), följa
barberaren i hans arbete och få veta hans betydelse
vid bröllop, att dela sovkupé med en offentlig
dignitet som åtföljs av 4 livvakter beväpnade med
Kalasjnikovs och avsågade hagelgevär, ”vada” upp till
fotknölarna i blommor på blomstermarknaden under
Howrahbron i Kolkata, mota bort kor kl 5 på morgonen
för att komma fram till biljettluckan inne på
stationen i Gaya och hämta nyckeln till det lilla
hotellrummet i stationsbyggnaden, besöka botaniska
trädgården i Kolkata och peta på blommor som drar ihop
sig vid beröring, iakttaga indierns smidighet och
elegans i att göra ordning sin sovkupé (feather his
nest) och bädda ned sig själv med 1 kasse jämte 2
resväskor under täcket mm mm.
Om allt detta visste jag ingenting ej heller hade jag
planerat för detta innan jag satte min fot i Kolkata.
Jag visste enbart att jag ville besöka ett antal
städer och det var allt.
När du reser och vistas i Indien (detta gäller även
Nepal, Sri Lanka, Pakistan och Bangladesh), ta med dig
så mycket tålamod du någonsin orkar. Det väger
ingenting men är lika nödvändigt som det syre du
andas, lika oumbärligt som vatten och användbart som
den lokala valutan.
De flesta i Indien har tid och mycken tid, kanske all
tid i världen. Din europeiska effektivitetsuppfostran
i allmänhet och kanske din svenska i synnerhet, gör
att du trampar vatten ganska snart, trummar på disken,
ser dig om för att få sympati för din otåliga uppsyn
och ser irriterad ut när saker och ting tar längre tid
än du trodde.
I denna situation förlorar Du alltid.
Du kan i de allra flesta fall inte påverka vare sig
hastigheten eller beslutsprocessen.
Adrenalinavsöndringen är till ingen nytta, utan tar
bara på dina krafter.
En ställd fråga besvaras inte alltid utifrån den
ställda frågan, positivt eller negativt. Fråga om
eller omformulera frågan. Kontrollera att du uppfattat
svaret rätt. Om möjligt, fråga en annan person om
samma sak. Du kan få ett helt motsatt svar på samma
fråga. Därför kontrollera, kontrollera igen och fråga
dig själv om rimligheten i uppgifterna du får.
Människor är mycket hjälpsamma och ofta räcker det med
att se ut som ett frågetecken eller att klia sig i
huvudet eller stirra länge på en anslagstavla för att
du skall få ett ”Can I help you? Where are you going?”
Som bekant har Indien kvar sitt kastsystem, i
synnerhet gäller detta den icke utbildade delen av
befolkningen. Av detta följer att människan håller sig
till sitt mycket begränsade arbetsområde, basta.
Rumsstädaren tar inte ut din tvätt. Det gör
tvättavdelningens personal. Biljettkontrollanten vid
entrén till stationen vet inte när tåget går. Det gör
informationsavdelningen, etc. etc. Se därför till att
du frågar rätt person, annars ”går” du bara runt, runt
och blir mer och mer konfunderad och kanske irriterad.
I början av mitt resande till Indien blev jag
konfunderad och ibland även irriterad över detta
frågande ”Where do you come from?”.
Numera, när jag svarat på frågan klämmer jag i med
”And where do you come from?”. Detta replikskifte får
ses som lika naturligt som öppningsfrasen ”How do you
do”, även om jag inte förväntar mig någon ytterligare
konversation. Jag tar det hela som en hälsningsfras.
Att inte längre färdas med bil eller flyg överallt
utan per fot, pedalrickshaw, autorickshaw, buss och
naturligtvis järnväg, gav mig i början en känsla av
osäkerhet, när människor trängde sig på alltför nära.
Jag kunde inte dra mig undan utan att förlora min
plats i kön och upplevde att folkmassan bara
cirkulerade runt mig. De bara fanns där, överallt.
Rån, överfall, muddring av fickor, vad kan inträffa i
värsta fall? Men ganska snart försvann denna
osäkerhetskänsla. Jag tror jag hade detta med mig ”i
ryggsäcken” från Europa. I Indien liksom överallt
annars gäller sunt förnuft, att uppträda som vanligt
och exponera inte din utrustning. Håll i sakerna, i
synnerhet pengar, pass och biljetter. Jag tog en kopia
av passet och biljetterna, tog med extra passfoton och
förvarade om möjligt värdesakerna i två uppsättningar
delat och separat.
Om du tycker att kaos råder på järnvägsstationen, så
ta en titt på busstationen. Där råder oorganiserat
kaos.
Bussarna är parkerade kors och tvärs och går när de är
fullsatta, inklusive de som sitter på taket och hänger
utanför i dörröppningen. Konduktörerna går runt och
”raggar” passagerare. Försök inte att ta dig fram
mellan de olika bussarna för att finna den rätta, utan
håll ett rejält avstånd. Lamadjuret har i den
beteltuggande, spottande indiern sin överman eller
kvinna. Bussarna har inga fönster och när bussen är
full kan ingen kliva ur för att spotta utan det sker
genom fönstret! Du hinner inte ducka! För övrigt
stiger ingen av bussen när han/hon väl fått plats.
Lär dig att äta med högerhanden. Det har ingenting med
hygien eller renlighet att göra, det är endast
praktiskt. Jag inbillar mig att du får samma positiva,
tysta gillande från omgivningen i dina försök att äta,
som om du kan en eller annan hälsningsfras eller
uttryck på hindi. Det var min känsla. Svårighetsgraden
är ej högre än den som krävs, för att lära sig att äta
med pinnar. Tillvaron blir så mycket enklare, i
synnerhet på tågen, där din lunch eller middag i regel
åtföljs av en plastsked av en kaffeditos storlek om
någon alls. Brödet, som i de flesta fall åtföljer
måltiden, är till stor hjälp. Du kan naturligtvis ta
med dig egna bestick. Grundregeln “If you can’t peel
it don´t, eat it” gäller givetvis.
Vi västerlänningar rynkar ofta på näsan inför den
smuts vi ser i Indien och de ”dofter” som letar sig in
genom näsborrarna. Jag såg få smutsiga människor,
klädda eller delvis klädda. Få, mycket få är orakade,
jämfört vad du ser på gatorna i Stockholm. En hindu
tvagar hela sin lekamen dagligen och konsten att
tvätta sig med kläderna på, är för dem inte mer
komplicerad än för oss västerlänningar att tvätta
händerna. Titta bara på folksamlingarna vid pumparna.
Sammanfattningsvis tror jag att indiern inte ser
smutsen ej heller känner stanken. Den existerar inte,
finnes helt enkelt inte och människan ”flyter” ovanpå.
Trots att den heliga floden Ganges vatten har en
bakterieflora som är
10 000 gånger över WHO´s dricksvattennorm, luktar dess
vatten inte och ett bad där är för en rättrogen hindu
ett måste.
Du som reser utanför de 4 ”metros” samt de övriga 3-5
stora städerna, ta med dig moskitnät samt skaffa
profylax. Jag har numera eget moskitnät.
Att Indien med dess stora befolkning och landyta, dess
enorma rikedom av kulturskatter, sin mångfald av
geografiska olikheter, 16 officiella språk jämte flera
hundra andra språk etc. etc. har som sina två
grundläggande måttenheter lakh och crore (100.000 resp
10.000.000) förvånar mig inte. Det ter sig som helt
naturligt.
Liknande iakttagelser och reflektioner har
naturligtvis andra gjort före mig. Att själv göra dem
och plocka ner alla intryck från näthinnan och sedan
sätta dem på pränt, ger en känsla av att än en gång
göra resan, förnimma lukter och känslor, höra
skendunket och höra ”Chai-wallah”.
Nästa tågluffarresa blir förmodligen efter västkusten
från Gujarat i norr till Cape Comorin, Indiens
sydspets, via Nilgiris.
27/3 2002
|
|
