Jag löser Ramdis boendeproblem och introducerar Kubb i Khunti!

Jag löser Ramdis boendeproblem och introducerar Kubb i Khunti!

Fick lite sovmorgon och vaknade först innan kl 7 av skolflickornas skratt och lek ute på skolgården utanför mitt fönster. Några av flickorna hade en extra skoldag för att få hjälp till ett stundande prov av typ ”centralt prov”, som delas ut av staten för att upptäcka eventuella talanger, dvs duktiga elever, som sedan får bidrag/stipendium för sina fortsatta studier. Lyckades dock somna om och slog inte upp ögonen förrän vid halv 9-snåret.

Efter den något sena frukosten fick jag syn på Ramdi ute på skolgården tillsammans med sin syster Moti och pappa Birsa – ett kärt återseende. Några kindpussar, kramar och ett par fotberöringar senare satt vi alla i ett möte med Sr Anice och Sr James. Det var nämligen dags att försöka lösa Ramdis boendeproblem. Eftersom hon kört på Kemiprovet och därför måste gå upp för att skriva om proven i samtliga ämnen i februari miste hon också rätten att bo på college-hostel. Därmed blev hon åter förpassad till sitt föräldrahem ute i bushen 4 mil utanför Khunti. Där finns ingen elektricitet så att sitta och läsa på kvällarna är en omöjlighet. Hon är också tvungen att hjälpa till mycket i och kring hemmet. Allt detta innebär såklart att några vettiga studier är svårt att bedriva och därför var det viktigt att hitta ett eget boende med elektricitet till henne samt att hon måste få egen tid till att läsa till om-proven. Detta visade sig dock bli betydligt lättare och smidigare att fixa än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det räckte nämligen att jag pyntade en gammal skuld för henne på Rs 1500 samt betalde hyra för mat och logi fram till och med februari, 6 x Rs 600, så kunde det beredas plats för henne på Ursuline-nunnornas hostel. Totalt betalade jag alltså Rs 5100 dvs knappa 800 kr! Ingen större ekonomisk uppoffring för att lösa det problemet. Ramdi kan nu i lugn och ro fokusera på att klara proven för att sedan kunna söka in till sjuksköterskeutbildningen. Hon måste då flytta till Ranchi, Patna eller kanske ända till Hyderabad där utbildningen finns. Efter det har hon mycket goda förutsättningar att få arbete, helst på ett ”Government Hospital” eftersom de betalar bättre än de flesta privata sjukhusen här i Indien.

När mötet var klart och vi kom ut från det lilla mötesrummet stod Asha och hennes familj och väntade ute på skolgården; ytterligare ett kärt återseende! Maneshwar - Ashas pappa – var som vanligt sprudlandes glad. Asha själv omfamnade mig och brast i gråt. Hon är en väldigt känslosam ung dam på 22 år. Även Ashas lillasyster – Manisha – var med. Hon har nu hunnit bli 13 år gammal och var mamma Puttol (död 2001) upp i dagen. Brodern Manish var ute på ett jobb några mil bort och kunde inte komma. Han arbetar som målare av det mer artistiska/konstnärliga slaget och gör tex filmaffischer, reklammålningar och kyrko- och tempelmålningar samt finare textningsjobb. Som ersättare hade de tagit med en kusin som jag inte kände igen. Kanske hade jag sett honom tidigare men jag har ju träffat miljarder av deras kusiner nu och kan omöjligt komma ihåg alla. Det visadesig gå ganska bra för dem nu med ett litet undantag: Asha. Maneshwars rickshaw-business går fint och Manish har börjat göra sig ett namn som målare. Manishas skolgång verkade också funka OK, även om man fick känslan av att hon var en liten lat tonåring nu.

Asha däremot lider av sin epilepsi. Förutom att den gjort så att hon ficksluta college i förtid, så ställer den även till det i hemmet för henne och sätter tex käppar i hjulet för ett eventuellt giftermål inom det närmaste. Hon visade upp brännskadorna på händerna som hon fick när hon åkte på ett anfall då hon stod ensam hemma i köket och lagade mat. Dessutom kan de inte ha bråttom att gifta bort henne eftersom hon helst skall ha sjukdomen under kontroll utan de mediciner hon nu tar. Det finns nämligen inga garantier för att den nya familj hon hamnar med då hon gifts bort kommer att ha överseende med sjukdomen eller ens tillåta henne att köpa de mediciner hon så väl behöver. När vi talar om detta brister Asha ut i gråt då hon känner sig väldigt olycklig så klart. Den roliga nyheten med Asha är att hon var nominerad som kandidat till ”Ward Leader” eller ”Parchad” som det också kallas. Denna titel innebär att man ansvarar för regeringens stöd till den delen av byn som man representerar och bor i. Man får värdera bybornas önskemål och fördelar bidrag för att gräva en brunn, bygga vägar och skolor där man anser att de behövs mest. Tydligen är Asha väl ansedd där och var en av tre kandidater. Tyvärr fick hon bara 1500 röster mot vinnarens 4300.'

Eftermiddagen ägnades åt promenader med Sr Anice, först ute på deras odlingar och sedan in till Khunti för att försöka hitta någon snubbe som kunde rama in familjebilderna som jag tagit med från Sverige. Tyvärr var just den ramaffären stängd som vi fått rekommenderad så det blev endast en skön promenad med intressanta samtal. Sr Anice är mycket öppen och mer annorlunda än de andra nunnorna. Hon är inte så flitig på att gå och be som de andra utan menar att Gud ser det du gör istället för att bara lyssna på bönerna. Inte helt olikt hinduernas tankesätt kring Karma m.a.o. Jag undrade om inte de andra systrarna ifrågasatte varför hon inte var så flitig på att gå och be i kyrkan som de andra var. Hon menade att i början var det så men nu har de slutat fråga. När de hade påpekat att hon borde följa med mer för att be hade hon bara svarat: ”OK you will go to heaven and I will go to hell then”. Hon lättade ganska mycket på hjärtat för mig och det kröp fram att hon inte var helt populär i alla läger pga sitt något kontroversiella sätt och starka personlighet.

Efter ”Tea” var det dags att introducera kubb i Indien, eller i varje fall i Khunti. Jag hade nämligen tagit med ett kubbspel som jag gav bort till flickorna på hostellet. Snacka om att detta blev en succé! Efter en kort introduktion så kom spelet igång. De snappade upp tekniken nästan på en gång och redan efter ett par omgångar spelade de minst lika bra som vilken Svedala-bo som helst. Efter ytterligare ett tag hade de även lärt sig lite taktik och de följande timmarna blev till en väldigt uppsluppen stund ute på skolgården. Som tur var det uppehåll just då i monsunregnen.

Vid middagen överräckte jag de medhavda operations/kirurgverktygen för öron/näsa/hals skänkta av ett sjukhus i NV-Skåne, till Sr Ignatia som är ansvarig för Health Centret.
Senare på kvällen visade jag bilder hemifrån för nunnorna i deras tv-rum uppkopplad med kabel från kameran till TV´n. De uppskattade mycket att få se bilderna på barnen som lekte i snön.

Bildgalleri
Familjen samlad
Brimful of Asha...
Ashas pappa Maneshwar
Kubb blev mycket populärt.
Flickorna lärde sig snabbt tekniken.