2002

Detta år har hittills präglats av konflikten mellan Pakistan och Indien. Långdragna strider och maktspel har tidvis inneburit att svenska UD helt har avrådit från resor till landet. Fortfarande tycker UD att vissa områden av nordvästra Indien är olämpligt för resenärer.

Religiösa bråk har lett till upplopp med tusentals döda i framför allt delstaten Gujarat.

För oss indienfrälsta svenskar har året dock inneburit en verkligt positiv sak; det tidigare så kyliga förhållandet mellan våra två nationer är på god väg att tinas upp efter ett lyckat möte mellan handelsminister Leif Pagrotsky och en stor indisk delegation.

1998

Indien hade länge förnekat att man hade kärnvapen, men har samtidigt vägrat att skriva på icke-spridningsavtalet. Detta synliggjordes emellertid när Indien provsprängde i öknen i Rajasthan vid tre tillfällen.
Statsminister Göran Persson sade att kärnvapenproven i Indien var fullständigt oacceptabla och menade på att man inte kunde utesluta att biståndet till Indien skulle dras in.

Atal Behari Vajpayee blev premiärminister i mars 1998. "Men sedan länge har hans hindu-nationalistiska parti önskat indisk kärnvapenupprustning.
Att Indien skaffar kärnvapen tros öka risken för att andra stater tycker att det är fritt fram. Samtidigt går Indien mot trenden i världen, då stormakterna har minskat sina vapenarsenaler avsevärt." 

Läs mer om detta på: http://www.svt.se/svt24/1998/980511/indien.htm

1997

Det går framåt, även om det inte alltid går med en rasande fart så sker det trots allt förändringar!
Kocheril Raman Narayanan föddes i Uzhavoor, Kerala, i en fattig familj, han har tidigare arbetat som journalist, universitetslärare och diplomat.
 

1991

Gandhi, Rajiv, 1944-91, indisk politiker, premiärminister 1984-89, son till Indira Gandhi, gift från 1968 med Sonia.
Rajiv Gandhi efterträdde sin mor som Indiens premiärminister, han var utbildad pilot och inledde sin politikerbana först efter brodern Sanjays död i en flygolycka 1980.
1981 invaldes han i parlamentet och blev en av Kongresspartiets generalsekreterare. Rajiv framstod som framstegsvänlig, demokratisk och som en fräsch förnyare, inte minst genom att uppmana människorna gå till kamp mot korruptionen ("Mr Clean"). Hans politiska program innehöll liberalisering av ekonomin, accelererad teknologisk utveckling med datorisering, sekularisering, nationell enhet och alliansfrihet.
Rajiv Gandhi mördades under valrörelsen 1991.

1984

BOFORSAFFÄREN
År 1984 avslöjades den så kallade Boforsaffären och skandalen, som fortfarande behandlas i indisk press, var ett faktum.
Frågan om regeringens medverkan spelade också en avgörande roll i debatten om eventuella mutor i samband med att Bofors 1986 fick en order på fälthaubits 77 från den indiska armén. Stora belopp utbetalades till bankkonton i Schweiz trots en muntlig överenskommelse mellan Olof Palme och Indiens dåvarande premiärminister Rajiv Gandhi.
En svensk förundersökning i ärendet lades ned 1988. Intresset från indisk sida för en grundlig utredning av frågan var också begränsat så länge regeringen Gandhi satt kvar. Resultatet av parlamentsvalet i Indien 1989, som innebar att Gandhis regering avgick, berodde delvis på Boforsaffären.
Den tillträdande indiska regeringen under premiärminister VP Singh beslöt att införa en bojkott mot Bofors så länge företaget vägrade uppge till vem de s.k. avvecklingskostnaderna betalats ut.
Den ursprungliga leveransen av haubits 77 fullföljdes, men bojkotten omöjliggjorde ett ännu större uppföljningskontrakt. Boforspjäserna användes av den indiska armén i gränsstrider med Pakistan 1999.

INDIRA GANDHI
Gandhi, Indira, 1917-84, indisk politiker, premiärminister 1966-77 och 1980-84, dotter till Jawaharlal Nehru. Indira tillhörde en förmögen, västerländskt påverkad brahminsläkt från Kashmir.
Medan fadern var Indiens premiärminister, 1947-64, var hon hans värdinna och förtrogna och bodde med sina två söner i Nehrus residens. Åren 1959-60 var hon Kongresspartiets ordförande, 1964 blev hon parlamentsledamot och informationsminister i Lal Bahadur Shastris ministär och valdes vid hans död till premiärminister.
Hon mördades av sikhiska extremister 1984.

1974 - Provsprängning av kärnvapen

Den delvis lyckade provsprängningen skedde i Pokhran i delstaten Rajasthan. Bomben placerades i ett schakt 107 meter under marken och explosionen skapade en krater på mellan 47 och 75 meter i diameter och med ett djup på 10 meter.
Utvecklingen av kärnvapen skulle dock senare fortsätta.

Läs mer om de indiska provsprängningarna på denna engelska sida.

1971

Indien och Pakistan har länge legat i fejd med varandra om både Kashmir och Bangladesh. Krig utspelades 1965 och 1971, fortfarande är länderna inte överens men som det är nu råder inte krig.

1962

Indien utkämpade ett gränskrig mot Kina och förlorade bland annat Ladakh (nuvarande Aksai Chin, Kina). Fortfarande kämpar Indien för att få makten i de gällande områdena i den nordöstra regionen.

1948

Gandhi, Mohandas Karamchand 1869-1948, var en indisk politiker och andlig ledare, ofta kallad "mahatma" (stor själ). Gandhi växte upp i ett hinduiskt småstadshem i Porbandar i nuvarande Gujarat, familjen tillhörde baniakasten (köpmannakasten), men trots det var fadern dewan (statsminister) hos fursten.
Gandhi blev som tolvåring bortgift med den jämnåriga Kasturbai (död 1944).
Åren 1888-91 studerade han juridik i London. Han var blyg och försagd och blev andligen omtumlad av religioner och rörelser han kom i kontakt med, bl.a. teosofi och fabiansk socialism. Efter att ha misslyckats att få arbete som advokat i Bombay åtog han sig ett mål i Sydafrika, där han 1893-1914 blev den indiska minoritetens frontfigur och förkämpe mot de vitas diskriminering. Påverkad av bl.a. Tolstoj, Ruskin och Thoreau utvecklade han de icke-våldsmetoder (satyagraha) och den enkla livsstil han sedan kom att fullfölja i Indien, dit han återvände 1915.

Sin tes om icke-våld byggde han på övertygelsen att inget varaktigt kan byggas på våld. Våld föder våld och förnedrar våldsmannen. Gandhis krav på icke-våld var definitivt: icke-våld innebär att man inte ens får hysa en ovänlig tanke om någon.

Mahatma Gandhi mördades 30 januari 1948 av en hinduisk fanatiker, förmodligen för att han var emot Indiens delning.

1947

Landet var delat längs religiösa linjer, Muhammad ali Jinnah ledde muslimerna och satt i Muslim League, Jawaharlal Nehru representerade hinduerna och satt i kongresspartiet. Gandhi var kongressens fadersfigur men hade ingen egentlig funktion, officiellt sett.
Jinnah ville att Indien skulle delas eller krossas och kongresspartiet ville ha ett självständigt Storindien.
Självklart betydde detta problem för britterna som ville ha ett enat folk att själva styra över. Muslimer och hinduer gick till angrepp på varandra och båda sidor svarade med att utföra hämndaktioner, det var kaos i flera delar av landet.
Den brittiska regeringen bestämde därför att Indien skulle bli självständigt i juni 1948.
De båda sidorna fortsatte att slåss och den brittiske vicekonungen gjorde allt för att få parterna att bli sams, men han lyckades inte. Istället bestämdes, om än motvilligt, att landet skulle delas.
Gandhi var den ende som fruktade en delning, han befarade att det skulle bli ännu större kaos och till och med inbördeskrig.

 Läs mer om detta i Indien, D. Ståhl.

1919

Denna massaker var en av anledningarna till Mohandas Karamchand "Mahatma" (Mahatma=stor själ) Gandhis stora arbete med självständighetsrörelsen.
Den 13:e april hade en folkmassa samlats i Amritsar för att protestera och demonstrera mot vissa undantagslagar. En brittisk armégrupp fanns på plats och började skjuta mot de obeväpnade människorna.
Massakern var oundviklig, mellan 379 och 1000 människor dödades.
(antalet döda beror på vilken sida som tillfrågas)

1905

"1905 delades Bengalen upp i Östbengalen och Västbengalen. Östbengalen var övervägande muslimskt och motsvarar det senare Östpakistan och dagens Bangladesh. Västbengalen omfattade förutom dagens bengaliska delstat även Orissa och Bihar, vilket medförde att bengalerna blev en minoritet i Västbengalen." (Indien, D. Ståhl Empatum AB)

1885

Nationalismen började ta tag i Indiens nya medelklass som främst bestod av tjänstemän, advokater och liknande. Gemensamt för dessa västerländskt inspirerade indier var att de hade västerländsk utbildning och västerländska ideal, men kände sig besvikna på sin underordnade ställning.
Indierna hade inte tillträde till de högre posterna utan måste finna sig i att britterna alltid kom först, dessutom var muslimerna förargade över att ständigt bli ersatta av hinduer - något som konsekvent skedde på grund av att muslimerna var mer konservativa i sin inställning till det västerländska, än vad hinduerna var.
Ur Indiska Nationalkongressen bildades Kongresspartiet som förlorade stort i 1999 års val.

1858

1857

Detta uppror betraktas i engelsk historiebeskrivning som ett myteri, för indierna betraktas det som det första nationella upproret.
Orsakerna till detta uppror tycks vara oklara, det skildras ibland som ett slags självständighetskrig uppblandat med oenighet religionsanhängare sinsemellan, en överansträngd förvaltning och att lokala ledare avskedades.
Sepoyupproret började emellertid i nordvästra Indien och spred sig snabbt till andra delar av landet och inbegrep flera olika folkområden och folkgrupper, dock fortsatte sikherna, de flesta maharajorna och zamindarerna (skatteentreprenörerna) att vara engelsmännen trogna.
Engelsmännen lyckades tygla upproret, Ostindiska Kompaniets maktposition försvann och istället styrdes Indien direkt från London via en slags vicekung.

1700-talet

Se årtal 1526, "Stormogulernas era i Indien uppstår och faller".

1612

Portugiserna var inte de enda med avsikt att ta makten över Indien, det tågade in fransmän, holländare, danskar och britter också.
1600 bildades Ostindiska Kompaniet genom att Drottning Elizabeth I givit monopol till ett handelsbolag i London på Storbritanniens handel med Indien.
Den allra första handelsstationen upprättades i Surat i Gujarat, 1640 bildades en handelsstation som kom att ligga i Madras och senare upprättades också handelsstationer i Bombay (1668) och i Calcutta (1690).

1526 - 1707

De sex stora mogulerna och deras regeringstid:

Babur 1527-1530
År 1526 invaderade Babur, "Tigern", en ättling till Djingis Khan, norra Indien och lyckades mer eller mindre att ta kontrollen av Delhi utan större motstånd. Segern ledde till Lodhidynastins fall och inledde den blomstrande moguleran. Baburs löst sammanhållna rike sträckte sig från Kabul i dagens Pakistan i väst till bengalen i öst.

Humayun 1530-1556
Humayun, Baburs son, tog över makten år 1530 och behöll den i 26 år. Hans tid på tronen var långt ifrån lätt och i sitt arbete med att hålla samman riket bättre blev han tidvis av med kontrollen över vissa områden men kunde vid sin död, 1556, lämna över ansvaret till sin då 13-årige son, Akbar.

Akbar 1556-1605
Bodde i Fathepur Sikri sedan han fått välsignelse om en arvinges födelse på nämnda plats och därmed också gjort F.S. till huvudstad (innan dess var Agra huvudstad). Vattnet sinade dock och F.S. förvandlades till en öde ökenstad när Akbar lämnat staden för Sikandra, där han ligger begraven.
Religionstolerant, mycket intresserad av religion och skapade sig en egen tro; Din-i-Ilahi (den gudomliga tron).
Akbar påbörjade byggnationen av Agra Fort 1565.
Under Akbars styre började Indien att blomstra och mogulriket växte sig långt in i Afghanistan och omslöt nu hela norra Indien. Akbar införde ett nytt rättssystem, avskaffade feodalismen och straffskatter för ickemuslimer (den sk. otrohetsskatten).

Jehangir 1605-1627
Efter Akbar följde sonen Jehangir som delade faderns tolerans mot andra religioner, han reste mycket i Kashmir där han stundtals bodde och också dog.
Begravd i Lahore, Pakistan

Shah Jahan 1627-1658
Byggde gravmonumentet Taj Mahal till sin hustru som hade fött honom 14 barn innan sin död.
Fortsatte att bygga på Agra Fort och konstruerade Moti Masjid.
Byggde även Jama Masjid (eventuellt tillägnad dottern Jahanara) och Red Fort i Delhi när staden utnämnts till huvudstad år 1638.
Shah Jahan mördade ett flertal släktingar vilket gjorde hans position på tronen relativt säker tills han fängslades (tillsammans med dottern) av hans som Aurangzeb.

Aurangzeb 1658-1707
Möjligen var det de arkitektoniska utsvävningarna Aurangzeb ville sätta punkt för när han fängslade fadern i Red Fort, hur det än var så lyckades han.
Vad Aurangzeb inte lyckades lika stort med var att utvidga riket och få det att bestå, han körde det snarare i botten genom att leva ett luxuöst liv och förtroendet för honom minskade när han förstörde hinduiska tempel för att ge plats för muslimska moskéer.
Uppror utbröt och när Aurangzeb dog 1707 föll mogulriket.
 

1500-talet

Vasco da Gama var först med att ta sig till Calicut (i nuvarande Kerala) i Indien genom att runda Godahoppsudden på Afrikas sydspets. Efter att ha seglat i fyra år landsteg da Gama på västkusten år 1498. Keralas kust var ett välplanerat ställe för handeln mellan Europa, Egypten, Indien och Sydöstasien.
Trots att portugiserna aldrig egentligen strävade efter att lägga hela Indien under sig utan nöjde sig med att hålla vissa handelsstationer, men visst förekom erövringar och de fick rykte om sig att vara grymma och brutala.
1510 intog dock portugiserna Goa och där ville statens förste portugisiske guvernör, Affonso Albuquerque att de indiska kvinnorna skulle ingå i äktenskap med de portugisiske männen för att säkra Portugals makt i Indien. Folkgruppen som sprang ur de förhållandena kallas idag för goaneser. Goa behölls som en portugisisk koloni ända fram tills 1961.

1451-1526

Denna dynasti varade mellan 1451-1526 och slutade med att Ibrahim, den siste sultanen, besegrades av Babur som kom att starta upp Moghulväldet.

1336-1565

Detta kungarike grundades 1336 i delar av nuvarande Karnataka, sydvästra Indien.
Grundaren var den hinduiske prinsen Harihara.
Historien bakom kungar riket lyder som följer: "Han hade tillfångatagits av sultanatets armé, förts till Delhi och tvångsomvänts till till islam. han lyckades återvända till södern, återgick till hinduismen och grundade Vijayanagarriket, uppkallat efter sin huvudstad (Vijayanagar betyder "segerns stad")." (Indien, D. Ståhl Empatum AB)
Vijayanagar lyckades stå emot muslimerna i norr, i tvåhundra år, mycket tack vare en väl planerad krigsföring.
Rikets storhetstid inföll under Krishna Deva Rajas regering som varade omkring 1509 -1530.
K.D.R införde ett slags skattesystem där allt jordinnehav värderades efter storlek och kvalitet, hantverkare betalade yrkesskatt och bröllop var skattebelagda. Staten fick även in pengar från andra typer av intäkter, exempelvis; förmögenhetsskatt, tullar och böter.
År 1365 led Vijaynagar ett katastrofalt nederlag mot rikena i norr och upplöstes därmed.

1287-1388

Denna dynasti uppstod när Balban dog (han hade regerat en period efter Delhisultanatets fall) 1287 e. Kr. Khaljidynastins förste ledare var Ala-ud-din vars mål var att ena Indien. Han höjde skatten till hälften av skörden, införde boskapsskatt och drog in alla pensioner och statliga underhåll. Även äktenskapen kontrollerades av honom genom att godkänna eller ge avslag.
Allt detta skedde för att kunna finansiera den stora armén som dynastin krävde, eftersom den hotades från flera olika håll. Ala-ud-din besegrade Rajputerna (hinduisk krigar- och jordägarkast) i norr men förlorade slaget i Deccan (mellersta Indiens högplatå). År 1316 dog Ala-ud-din utan ha uppnått sitt mål, det blev tvärtemot uppror inom hans rike.
Liknande ambitioner hade Ghiyas-ud-din Tugluq, även han försökte utvidga det gamla Delhisultanatet men med helt andra metoder; han sänkte skatten och gav alldeles för stor makt till lokala länsherrar och befälhavare. Detta var några av anledningarna till att skapandet av ett imperium misslyckades.
En snabb upplösning av Khaljidynastin följde den siste sultanens död 1388.

1200-talet

Information kommer senare

1175

Mu'izzu'd-Din Muhammed ville grunda ett varaktigt rike på Indisk mark och eftersom landet var så söndrigt i sina småriken som stred sinsemellan kunde Muhammed lätt ta kontrollen.
Efter flera stridigheter med seger etablerade Muhammed ett rike i Indien, det kom att kallas Delhisultanatet. 1206 efterträddes han av sin slav, general Aibak. Därav det andra namnet; Mamlukdynastin, eftersom mamluk betyder slav.

998

985-1014 e. Kr. regerade Choladynastin under Raja Rajas makt, dynastin härskade över nästan hela södra Indien, Deccan, Sri Lanka och delar av den malaysiska halvön.

I norr tågade muslimerna in och Mahmud steg upp på tronen 998 e. Kr. Mahmud erövrade stora delar av Punjab och tog sig ner till Kathiavar-halvön i nuvarande Gujarat.
Mahmuds rike splittrades dock vid hans död 1030.
Riket rasade samman och ur detta sönderfall skapades flera småriken, av vilka Muhammed från Ghur i Afghanistan regerade i ett.

600-talet

Inte förrän 606 e. Kr. började man skymta ordning i norra Indien igen. Det nya riket som grundades av kung Harsha regerades av Vardhanadynastin. Kung H regerade länge, i hela 41 år och han ville återskapa ett imperium av samma storhet som Maurya- och Guptariket men lyckades aldrig riktigt ända fram; makten som blivit uppdelad under Guptariket  gick inte att samla.

Härefter följde ett flertal olika dynastier och riken; Calukyahärskarna styrde från 550-753 e.Kr. i södra och centrala Indien, i söder fanns även Chola, Pandya, Chera och Pallava.
Här har vi inga precisa årtal eller utförliga beskrivningar, man kan anta att de inte var stora riken och inte eller särskilt betydelsefulla.

300-500-talet

Chandragupta II (ej att förväxla med Chandragupta, Mauryariket) grundade Guptadynastin 319 e. Kr.
Traditionerna från Mauryariket levde kvar, ett faktum som uppmuntrades av Guptahärskarna. Guptariket styrdes inte av en enväldig härskare, makten var mer uppdelad på olika nivåer där kejsaren givetvis ändå satt överst.
Härskarna efter C. II utvidgade riket (från väst till öst i norr och även ned mot Mumbai), men det blev aldrig så stort som Mauryariket.
Under Guptarikets epok blomstrade kulturen; konst,  vetenskap, musik, och dans utvecklades som aldrig förr; dikter och dramer skrevs, grottor och skulpturer skapades vid Ajanta och Ellora och arkitekturen tog flera steg framåt. Det var under Guptaperioden som det nordindiska templet fick sitt typiska utseende.
Indisk export och import ökade, både vad gäller handelspartners och varor. Skråverksamheten växte fram och skråtillhörigheten ärvdes från far till son, liksom yrkestillhörigheten. Skråna fungerade delvis som ett slags socialt säkerhetsnät för medlemmarna.
Buddhismen kvarstod även om hinduismen var på frammarsch igen, brahmanerna (prästskapet) fick ökat inflytande i samhällets olika skikt och man börjar dyrka hinduiska gudar igen.
415-454 e. Kr. regerade C. den andres son Kumaragupta som ideligen fick kämpa mot hunnerna som attackerade från nordväst. Även Kumaraguptas tronföljare Skandagupta fick problem med hunnerna, men lyckades ändå hålla riket uppe något så när, då hunnerna invaderade i norr.
Först när Skandagupta dog, 476 e. Kr. raserades Guptariket och ännu en tid av förvirring kom att råda.

100-talet

Till sydindien reste Tomas Tvivlaren (Jesu apostel) och kom till Kerala 52 e.Kr., där anser man att han grundade en kyrka. Den torde vara Indiens äldsta. Enligt många uppgifter ligger hans kropp begravd i Chennai i Tamil Nadu.

Efter Kejsar Ashokas död följde flera riken, de uppstod och föll ett efter ett.
Vi ska komma ihåg att det som skedde i norra delarna inte nödvändigtvis avspeglades i de södra delarna, och vice versa.
I nordväst utvidgade Alexander den stores arvtagare sin makt till Punjab vilket sedan ledde till Gandharanriket.
I sydost bredde sig Andhrariket och Telugus ut sig inåt landet från kusten, detta medan Mauryanriket avlöstes av bland annat Shakariket vilket i sin tur invaderades av en centralasiatisk stam, Yueh-chi .
Yueh-chi kom senare att utgöra Kushanariket vilket nådde sin höjdpunkt under 100-talet och varade i ungefär 150 år, även om riket försvagades efter dess mest kända kung Kanishkas död.
Shakariket återuppstod efter Kushanarikets fall, därefter kom en period då olika riken avlöste varandra.

200-talet f Kr

Kejsar Ashoka förde tidigt under sin regeringstid ett mycket blodigt och grymt krig mot Kalingariket, hans seger var emellertid inte bara av godo just då. Synen på fältet var fruktansvärd och av samvetskval drog han sig tillbaka en tid. Vad han sedan tog itu med vara att förbättra förhållandena i riket; han lät bygga vägar, utvecklade en bredare sjukvård både för människor och djur.
A konverterade till buddhism och blev med åren alltmer krigsvägrande, han beskrivs som världens ende pacifistiska härskare. Hittills.
Riket försvagades efter A död 232 f. Kr.

300-talet f Kr

321 f.Kr. kom Chandragupta Maurya till makten som kejsare genom att störta Nandadynastin.
Mauryariket var strikt och välorganiserat och hade en enorm armé, avlönad av kejsaren själv. En effektiv byråkrati utvecklades, skatteindrivningen var hård och likaså straffen för de som dömdes för skattesmitning. I samband med detta var korruptionen  utbredd och det fanns ett stort nät av spioner, ingen bonde kunde gå säker.
Chandragupta efterträddes av sin son Bindusara (ej att förväxla med Bimbisara, Magadhariket) som utvidgade riket ännu mer. Kejsar Bindusara dog 272 f. Kr. och lämnade därmed över makten till sin son, Ashoka.

År 326 f. Kr. nådde Alexander den store Indien, men fick ingen egentlig makt, även om han hade kungariken i nordväst.

500-talet f Kr

Under åren 544 och 320 f.Kr. fanns ett stort kungarike vars huvudstad var Rajagriha, nuvarande Rajgir i Bihar. Rikets första kung var Bimbisara, Buddhas beskyddare och vän.
Under denna period växte ett ordnat samhälle fram; Bimbisara höll sig med ministrar och tjänstemän, ämbetsmän och administratörer. Det var ordning och reda, skatt indrevs, myntväsendet utvecklades och man försökte få bort byteshandeln.
Bimbisaras tid som kung avslutades genom att han blev mördad av sin egen son Ajatashatrus, som faktiskt fortsatte faderns politik och även utvidgade Magadhariket.
Riket var en regional stormakt vid början av 300-talet f.Kr Bimbisaras och Ajatushatrus dynasti efterträddes av inte fullt så betydelsefulla Shishunaga- och Nandadynastierna, men de forna kungarnas verk fortlevde och vidareutvecklades.

3000-1500 f Kr

Mellan 3000 och 1500 f.Kr. levde Induskulturen, även kallad Harappakulturen, längs Indusflodensdalgång i nuvarande Pakistan. Det är den första större kulturen i Indien, vars städer  (Harappa, Mohenjo-Daro och Chanhu-Daro) var konstruerade efter en mycket avancerad stadsplanering. Inte bara stadsplaneringen visar på att det var en långt utvecklad kultur utan även av att det fanns ett eget skriftspråk -som man än idag inte lyckats tyda, därmed vet man alltså inte vilket folkslag som levde där. Vissa forskare menar nu, att indusfolket var dravider.
Det tycks som om indusfolket dyrkade en modergudinna och en manlig gud med tre ansikten, det anses vara Kali och Shiva -men något förhistoriska.
Förmodligen styrdes samhället av ett prästerskap och det var prästerna som bestämde lagar och förordningar.