Indisk klassisk musik

B-uppsats (5p)
Musikvetenskap

Författare:
Kicki Lindbeck

Läs hela uppsatsen som PDF-fil (79 kb)

Sammanfattning

Med min frågeställning hur Videh och Ravindranath Saundankar ser på sin musik i dagens hindustanska samhälle som utgångspunkt har jag fått intrycket att de båda är mycket optimistiska till sin musik och sitt musicerande. De är otroligt stolta över sitt yrke som musiker och är båda mycket hängivna musiken, de är nästan ”ett” med den. Fadern nynnar ständigt på någon melodi och sjunger med till och med i tevens
reklamjinglar. Sonens fingrar vill ständigt trumma på bordet eller på närmast tillgängliga yta.
För båda två är musiken är starkt förknippad med det andliga. Traditionen och respekten för det gamla är hela tiden starkt närvarande i deras liv och i deras musik. Tack vare de starka traditionsbanden är de båda trygga i sin identitet och i sitt musicerande. Sonens syn på musiken och dess utförande är något mer liberal än faderns. Han är mer öppen för att experimentera och blanda olika musikstilar. Detta beror troligtvis på att han rest till Europa flertalet gånger, medan fadern aldrig varit utanför Indien. Traditionen med lärling och mästare lever till stor del ännu kvar i
Indien, vilken föder hängivna och stolta musiker. Efter att ha sett den glädje med vilken musik används av indierna kan jag tycka att vi skulle behöva få in lite mer ”rötter” i vårt samhälle och i vårt musicerande. Samtidigt som denna tradition leder till att musiken bättre bevaras i sin ursprungsform, leder den samtidigt till en konservativ syn på musiken. Om detta är något positivt eller något negativt kan diskuteras.
Synen på den inhemska klassiska musiken verkar vara mycket mer positiv i Indien än här i Sverige. De båda musikerna spår den indiska klassiska musiken en lysande framtid och mitt intryck är att konstmusiken har en annan status i Indien än vad den har i väst idag.
Vad som kan räknas som konst och inte är en fråga jag själv har funderat mycket över. Videh Saundankar har till skillnad från mig, uppfattningen att det finns vissa bestämda kriterier för vad som ska räknas som konst. En annan mycket viktig fråga att diskutera är det ökade mediabruset och vad det gör med vår uppmärksamhet och lyhördhet inför musiken. Det ökade utbudet av musik har för- och nackdelar för vår upplevelse av musiken. Kanske är det även de ökade valmöjligheterna som frambringat den allt större fokusen på rytm i den indiska populärmusiken. En stark rytm ”överröstar” annan musik och drar till sig
lyssnarens uppmärksamhet.

Jag är otroligt glad för den inblick jag fått i indiskt musikerliv. Även de exempel på inskränkthet jag mötte i Indien vägdes upp av människors otroliga ödmjukhet. Jag tror att det är samma ödmjukhet och lyhördhet som gör att en musiker blir bra och känns äkta.