Livet i Indien skiljer sig en hel del från det vi i väst är vana vid. Med stor hjälp av Elin Bolmgren (Nashi som hon kallas i Indien) ska vi här visa på hur livet för indiska män och kvinnor kan se ut.

Den 17 september kunde man gå på en föreläsning av Nashi på ABF-huset i Stockholm. Det var precis vad vi gjorde. Mailet från Nashi damp ner i lådan dagen innan och vi bestämde oss direkt, det var helt givet, en sådan möjlighet får bara inte glida ur händerna.
Vi var lite pålästa sedan förut, både om Indien och Project Marustali men ingen av oss har levt så som Nashi och hennes man Jyoti gör bland herdefolket i Rajasthan.

Läs om Elin & Jyoti på www.marustali.net


Kvinnors och mäns arbetsroller
Eftersom det på landsbygden i Rajasthan (nordvästra Indien) levs ett liv som är mycket traditionellt med förutbestämda yrken genom det kast de föds inom, är även könsrollerna väldigt traditionella, och liknar på många sätt de mönster vi hade i det gamla förindustriella samhället i väst.

Männen och kvinnorna helt beroende av varandra, de kan inte ensamma klara av arbetsbördan och kan inte klara att överleva ensamma. Denna typ av oundvikligt samarbete i livet gör att det inte finns någon konkurrens mellan könen och att det handlar mer om EN situation, än om en mans- eller kvinnosituation.
Mannen har rollen som beskyddande och inkomstbringande, kvinnans roll är att ta hand om hem och barn. Även om kvinnan har rollen som barnauppfostrare så har mannen det yttersta ansvaret för familjen.

Hos herdefolken går männen ut med djuren under dagarna, de är ute från tidig morgon till sen kväll, men är ibland borta i veckor eller månader, då är det kvinnorna som tar över rollen som beskyddare av huset och de har blivit väldigt starka, de är vana att tas med svårigheter och lösa problem själva, samt att hålla koll på inkomster och utgifter, de köper kläder, säljer smör, och arbetar kanske själva vid husbyggen.
Samtidigt vet männen precis vad som händer hemma även om de är långt borta, det finns alltid släktingar i omgivningen som de hälsar på och uppdaterar informationen hos, det är trots allt mannen som har det yttersta ansvaret för hemmet, rollen som beskyddare över sin fru och sina barn.
Om en man av någon orsak en dag inte kan gå ut med djuren och det inte finns någon manlig släkting att ta över, så går kvinnan ut och vallar djuren, det är inte ovanligt att de tar över hela arbetet om mannen får arbete i staden. Det är också vanligt att om kvinnan är borta tar mannen hand om hushållet. De delar för övrigt på många uppgifter. Pojkar och flickor får blandade uppgifter när de växer upp. Det finns en uppdelning av ansvar men ingen definitivt uppdelning av arbetsuppgifter.

Det är en liknande situation för trädgårdsmästarkasten (idag jordbrukare) (De arbetade förr i tiden på jordägarnas odlingar och trädgårdar och därav namnet på kasten, denna kast skiljer sig från jordbrukar- kasten. Idag är det många olika kaster som enbart försörjer sig på jordbruk men ursprungligen har ett annat yrke) med kvinnor som arbetar med försäljning av grönsaker inne i städerna medan deras män är hemma på fälten och arbetar. Då tar dock mannens mor hand om barn och hushåll.
Inom skräddarkasten arbetar mannen och kvinnan parallellt hemma och vad gäller skomakarkasten visade Nashi på ett fint exempel; hennes egna skor som var konstruerade av en man och broderade av hans fru.

Liknande hos de kringvandrande kaster som försörjer sig på underhållning, i kasten Bhopa spelar männen medan kvinnorna sjunger, och i kasten Kalvelia spelar männen och kvinnorna dansar (vid stora festivaler och folksamlingar är det dock män som klär ut sig till kvinnor....)


Jordägarkasten; Rajputerna [översättning  hindi Rajput =’kungason’], var mäktig, inflytelserik och förmögen förr i tiden, de hade en beskyddarroll i samhället. Det var aldrig meningen att kvinnan i denna kast skulle behöva arbeta eftersom de hade tjänare. Idag är situationen en helt annan; Maharajorna har inte längre makt, många jordägare inget land, männens uppgift är borta och ekonomin förändrad och de flesta har inte råd med tjänare, men traditionerna finns kvar och statusen, stoltheten och hedern sitter i ryggmärgen. Det är fortfarande inte förmodat att ens kvinna utför arbete, så det är männen som i stället gör sådant kvinnogöra som att hugga ved och hämta vatten.... Skulle en rajputkvinna arbeta innebär det ett hårt slag för mannens stolthet.
Även om det kan vara lättjefullt för kvinnorna i denna kast när de slipper mycket av arbetet i huset, så är det som svårast för de kvinnor som har utbildat sig och vill yrkesarbeta, att tackla denna skyddande tradition som har med kastens och kvinnornas status att göra.

Kvinnors och mäns familjeroller
Gemensamt för alla män är deras uppgift som familjeförsörjare och att föra familjenamnet vidare. Att få en son är viktigt, det handlar rent praktiskt om att klara ålderdomen och det handlar om överlevnad. Det är även viktigt rent religiöst att ha en son, då någon dör är det sonen som tänder på likbålet, ber för själens vidare lycka och offrar i templet.
Vad som är viktigt att poängtera är att kvinnan inte är underordnad mannen utan att de har olika ansvarsområden.
Gemensamt för alla kvinnor är deras roll att sätta barn till världen. När de har fått ett barn har de egentligen fyllt sin uppgift, även om det för familjens fortlevnad är viktigt att få en son, och de kan luta sig tillbaka lite. Men kvinnornas roll i familjen förstärks genom åren.

Mannens uppgift fylls först när han har gift bort alla sina barn och hans son fått en son, då familjens fortlevnad alltså är säkrad.
Då kan han lägga det ekonomiska- och familjeansvaret på den äldste sonen och för att sedan hänge sig åt en religiös uppgift vilket kan medföra att han lämnar sin familj helt. En kvinna kan göra liknande, men det är sällan hon lämnar familjen. Hon finns alltid kvar i familjen som moder.
Äldre män är rådgivande vid större beslut som skilsmässor och familjegräl. Kvinnorna fattar besluten inom familjen och allt som rör barnens liv. Det betyder sålunda att mödrarna ofta har ett stort inflytande över sina vuxna söner.

’Pardhan’ är en slags segregation mellan kvinnor och män. Denna tradition har sitt ursprung i influenser från de muslimska erövrarna, och är något som man inte ser i södra Indien dit det muslimska väldet och dess kulturella inflytande aldrig nådde helt. Muslimer i södra Indien håller inte alls på denna tradition så som hinduerna gör i norra Indien.
Denna segregation syns i hemmen; det finns en inre del som är ämnad för kvinnorna och barnen och en yttre som är ämnad för männen. Detta är från början skapat för kvinnornas skydd som männen stod för och fortfarande står för och det är en respekt för kvinnornas integritet och blyghet. Speciellt de äldre männen i familjen överträder inte gränsen till kvinnornas del av hänsyn till deras svärdöttrar i huset som känner sig blyga inför honom. Inga utomstående män kommer in som de inte själva hälsar välkomna.

Männen står alltså helt utanför många händelser och vardagslivet i sitt eget hus och kan föra en ganska ensam tillvaro. I byn samlas det ofta många äldre män tillsammans. De äldre kvinnorna styr i hushållen, har hand om hushållskassan, värdeskåpet, uppfostran av barnen och liknande.
Denna typ av storfamiljer har också en negativ sida och det är att det är svårt för de yngre att förändra traditioner och synsätt.


Bröllopet
Bröllopet, som står i den blivande brudens hem, är en viktig del av livet och förberedelserna kring det påbörjas egentligen så fort barnen föds.
Den blivande brudens föräldrar spelar en central roll i bröllopsritualen saknas någon av dessa får brudens eventuella farbror med fru axla den rollen.
Mannen har en tung börda, det är han som ska få sönerna och döttrarna bortgifta, det är han som ska se till att familjen har tillräckligt med pengar för bröllopet, gästerna förväntas få gåvor som är relaterade till familjens status. Ett bröllop blir aldrig billigt, inte ens för den rike. Ju bättre ekonomi, desto dyrare saker. Mannen ska även ombesörja stora delar av sina eventuella systerbarns bröllop. Mannen är organisatören och värden, hans uppgift vid bröllopet är att knyta släktbanden mellan familjerna och skapa en trygg relation.
De manliga bröllopsgästerna är aldrig inne i kvinnornas del av huset där ceremonin hålls och får ofta aldrig ens en skymt av den blivande bruden under de dagar som ceremonierna pågår.
Kvinnan har en viktig roll i den traditionella sången och dansen. Kvällen före den egentliga bröllopsceremonin (själva bröllopet tar 3-4 dagar) anordnar kvinnorna en speciell ceremoniell dans och kvällen efter bröllopsceremonin står kvinnorna för lekar som ska lätta upp stämningen mellan det nygifta paret som oftast inte sett varandra förrän bröllopet.
 

Barnlöshet och särställning
På grund av de både praktiska och religiösa orsakerna råder det stora förväntningar på barnafödande och det kan man se tydliga effekter av i byarna, den psykiska pressen från omgivningen kan resultera i barnlöshet. Barnlöshet resulterar i sin tur till särställning i samhället och kvinnans roll anses förlorad.
En änka med barn stannar inom mannens familj, men en kvinna som blir änka utan att ha fått barn oftast flyttar hem till sina föräldrar. Separerar ett par stannar barnen kvar i mannens familj och kvinnan flyttar hem till sina föräldrar och förlorar sin modersroll.
Det är dessa kvinnor i särställning som Project Marustali vill hjälpa.
Läs mer om detta under Traditionellt Arbete


Stadsliv - en krock mellan tradition och utveckling i västerländs anda.
En modernare livsstil gör att många har svårt att förena gamla traditioner med det nya.
Männen har ofta en högre akademisk utbildning och har därmed svårt att tänka sig att gifta sig med en obildad kvinna. Det medför att kvinnor utbildas för att lättare kunna få en högre utbildad man. Yrke är alltså ofta inte målet för studierna, utan giftermål med en man som har hög utbildning, bra arbete och god inkomst, vilket skall ge henne en trygghet i livet. Men utbildning kan föda lust att arbeta, att göra mer än att "bara vara hemma". Det är däri problemet ligger.
Ofta bor mannen och kvinnan tillsammans i staden men separerade från den övriga familjen, kvinnan känner ansvar för familj och barn men har ingen som kan ta hand om barnen då hon vill arbeta och känner skuld. Om hon kanske enligt familjetraditionen inte tillåts att arbeta kan hon hamna i ett ganska slitande tillstånd...


Kvinnor inom politiken
Nu har den indiska staten börjat underlätta för kvinnor att komma in i politiken och därmed ge dem mer makt i samhället. Det kan vara svårt för kvinnan att bryta sin traditionella kvinnoroll (eftersom det alltid har varit männens roll att fatta större beslut) och hos männen finns en tveksamhet inför den nya situationen. Männens tveksamhet är inte helt obefogad då kvinnornas intåg i politiken ofta kommer av kvotering och många gånger efterfrågas kvinnor av en specifik kast. Kvinnorna inom den efterfrågade kasten kanske inte har utbildning eller är inte insatta i politik överhuvudtaget och kanske inte alls klarar av arbetet, detta gör männen frustrerade.
Det förekommer också att kvinnor har viljan men inte möjligheten (främst genom läs- och skrivsvårigheter) och då får deras män ändå sköta arbetet.
En alltför snabb utveckling leder inte till denna process: utbildning - självförtroende - arbete.
Vad som behövs är kvinnoorganisationer som utbildar kvinnor och ger dem stöd i detta arbete.

Västerlänning i Indien
Ja, man kan ju fundera på hur man som västerlänning betraktas. Är man seriös i sitt lärande och i sin vilja och uppträder med respekt, behandlas man också själv med god respekt och tas emot med glädje då man vill lära sig bylivet. Att leva i en by, utan att egentligen tillhöra deras kast, kanske kan vålla problem som hur man ska klä sig.
Nashi berättade (17/9-02 ABF-huset, Stockholm) att hon och Jyoti ofta klär sig mer traditionellt än indierna själva, indierna är numera sällan så medvetna om detaljer i den traditionella klädedräkten, mycket kunskap har redan gått förlorad...
Man kan klä sig i den klädedräkt man trivs bäst i eller mixa mellan olika, men man ska givetvis visa hänsyn och i stort anamma deras sätt att klä sig.

Den ljusa hyn är eftersträvansvärd och det kan man som västerlänning märka av ganska markant.
Det har sina rötter, berättade Nashi, från den tid som arierna och andra ljushyllta folk från Centralasien som invandrade och övertog makten i norra Indien med början ca 1500 f Kr. Folket blev enligt deras sed indelat i fyra olika grupper, olika Varna, vilket betyder ’färg’, och denna benämning kommer troligtvis från färgen på hyn. Man kan jämföra dessa fyra grupper med våra Adel, präster, borgare och bönder. De ljushyllta herrefolken ingick i den Varna som kallas Kshatria, och dessa var alltså adeln, aristokratin i samhället.
De europeiska folken härstammar från samma arier (av vilka alltså en del emigrerade österut, en del emigrerade västerut) och vi européer räknas in i Kshatria. Idag lever statusen och känslan för aristokrati kvar i ljushylltheten.


Symbolik i klädseln
Klädedräkten och alla de vackra smycken som kvinnorna och männen bär har inte bara betydelse för att just vara vackert utan symboliserar oftast livets steg, detta syns tydligast hos kvinnorna. Den som har öga för detta kan se om kvinnan är ogift, bortgift, vilken kast hon tillhör och vilken fas hon är i livet, man kan till och med se om hon fått sin första son. En änka bär vanligtvis inte smycken, gör hon det så är det aldrig smycken hon burit under tiden då hennes man levde. En änka i kamelherdekasten klär sig i blusar med längre ärmar, i mörkare röd nyans och bär färre armringar.

Slöjan och kvinnan sätt att vara
I Rajasthan beslöjar sig kvinnor ansiktet beroende på situation, relation till de hon möter och vana.
Slöjan är en del av den traditionella dräkten, så sent som för ungefär 100 år sedan dolde kvinnorna i tex. Sverige sitt hår.
En gift kvinna döljer alltid sitt hår men hon beslöjar sitt ansikte enbart när hon själv känner för det. Ett beslöjat ansikte tyder ofta på blyghet och visad respekt gentemot de hon möter eller att hon vill bli bemött med respekt och eventuellt ett tecken på att hon vill ha ensamhet.
Kvinnan beslöjar sig aldrig i sin hemby, däremot när hon blir gift och byter by samt träffar nya okända män, däribland hennes egen man, kan hon känna sig blyg och beslöjar sig gärna. Jämför detta med att västerländska kvinnor ofta vänder bort blicken, döljer munnen när de skrattar etcetera.
Beslöjningen kan ha med vana respektive ovana att vara i folkmassa, man ser sällan försäljerskor som döljer sitt ansikte, men däremot beslöjade kvinnor som är på tillfälligt besök i städerna.
En man tar aldrig kontakt med en främmande kvinna, det sker alltid på hennes villkor. En kvinna kan alltid ta kontakt med en främmande man.

Ett stort tack till Elin Bolmgren (Nashi) för redigering av text samt delgivande av gedigen kunskap och erfarenhet!

Bolmgren, Elin (Nashi), (2002 - 2003), Intervjuer samt föredrag