Fadderbarn

Hej,

Vi har haft ett fadderbarn sedan 1996 genom Barnfonden. http://www.barnfonden.se/

Innan vi skaffade ett fadderbarn så hade vi en hel del tankar och önskemål som vi ville ha uppfyllda angående den fadderorganisation vi skulle välja. Viktiga saker för oss var att pengarna säkert kommer fram (90-konto!!) och inte slösades bort på för mycket administration och byråkrati. Vi ville även att hjälpen skulle ges till barn oberoende religiös, etnisk eller politisk tillhörighet. En annan viktig sak för oss var att kunna ha ett så personligt fadderskap som möjligt med bra korrespondens samt att hjälpen inte var passiv utan bidrog till att göra familjen samt projektet självförsörjande på sikt, sk hjälp till självhjälp.

Vi gjorde en grundlig marknadsundersökning och fann att dessa kriterier bäst passade in på just Barnfonden.

Att vi valde att ha ett barn i Indien var för att vi efter två resor dit kände väldigt starkt för landet. Vi kunde också välja att ha en flicka som fadderbarn vilket vi ansåg vara mest lämpat i just Indien.

När vi bestämt oss och skickat in ansökan om fadderskap så tog det inte lång tid innan Barnfonden hade tilldelat oss ett litet flickebarn på 10 år i dåvarande Bihar (nuvarande Jharkhand) i norra Indien. Efter ett tag kom korrespondensen i gång och lilla Asha visade sig vara en flitig brevskrivare. Ca 6-7 gånger om året har vi utväxlat brev med varandra. År 2000 var det så dags för det första besöket hos Asha (se bilder därifrån: http://medlem.spray.se/Cyber_Baloo/Resan_till_Asha) Barnfonden hjälpte oss på alla sätt och vis med att arrangera denna höjdpunkt. Vi fick en fantastisk vecka där som var oförglömlig och gav oss mersmak. Vi hade inte bara en mycket bra kontakt med Asha och hennes familj utan även med den lokala projektledningen inkluderat skolan och sjukhuset som drevs i projektets regi.
Efter denna resa började jag att hålla föredrag om att resa till Indien och besöka sitt fadderbarn. Pengarna som har trillat in från föredragen har gått till att bygga upp sjukvården i projektets sjukhus i Ashas by. Barnfonden har ombesörjt att pengarna har öronmärkts för detta ändamål.

I januari i år var det så dags för det andra besöket hos Asha.(Inga bilder utlagda än!). Hon var nu en liten "dam" på 18 år och gick sista året i projektets skola. Sedan väntar 2 år på college och som hon för tillfället i alla fall vill, ytterligare två år för att utbilda sig till sjuksköterska. Denna gånga hade vi även med oss lite prylar från ett svenskt sjukhus som gåva till projektets sjukhus, vilket var väldigt uppskattat!

Var det otroligt smärtsamt att lämna Asha och projektet efter första resan så var det i det närmaste olidligt denna gång. Du skriver att du lämnat mer än en fot kvar i Indien. Jag skulle vilja påstå att det även inbegriper en väsentlig del av hjärtat och själen också efter att ha besökt Asha och hennes familj.

Efter senaste resan har vi nu ytterligare ett barn att ta hand om som inte har fått plats i projektet i Ashas by. En ganska skön historia egentligen: Projektet i Khunti håller på att fasas ut eftersom byn börjar bli mer och mer självgående. Men givetvis finns det ju fortfarande barn och familjer som har det jäkligt tufft rent ekonomiskt och som tyvärr inte kan beredas plats inom projektet. Rektorn på Ashas skola berättade för oss om en flicka som gick på skolan. Hon var satt där till en början av sin far som var väldigt mån om att hon skulle få en bra utbildning. Men efter några år så hade han helt enkelt inte råd att låta henne gå kvar i skolan utan ville plocka hem henne så att hon skulle hjälpa till där hemma i stället. Sr Annice, rektorn, som är en rådig kvinna inte helt olik Robin Hood i tankesättet, hade fattat tycke för flickan som hon beskrev som väldigt intelligent och välartat. Samtidigt med detta så var där en "rik" flicka som en pappa ville få in i skolan. Sr Annice talade då om för honom att det tyvärr inte fanns någon plats ledig på skolan men att det nog skulle kunna ordnas genom ett överintag om han betalade för den "fattiga" flickan också under ett års tid. Även efter denna tid så hade det inte löst sig ekonomiskt för "vår" flicka utan hon stod åter igen utan möjlighet att betala för sin utbildning. Denna gång smyghöjde rektorn avgiften för de andra flickorna med 5 Rupies per termin för att kunna betala hennes avgift.
När vi hört denna historia så kunde vi inte låta bli helt enkelt..... :roll: Vi gav henne ett litet bidrag på plats och väl hemkomna så har vi brevledes kommit överens med Sr Annice (rektorn) om att ta över betalningen för hennes skolgång fast det måste ske utanför projektets regi eftersom inga fler fadderbarn tas in pga utfasningen.

Nu har vi även starka tankar på att genom Barnfonden ta ytterligare ett fadderbarn i Indien fast på annan ort. Skulle inte förvåna mig om det blir realitet inom några dagars tid.

Ursäkta ett långt inlägg men denna sak berör mig starkt.

Hoppas du tar dig i kragen och skaffar ett fadderbarn - det ger så ofantligt mycket tillbaks.

Lycka till!

/Björn

Hej!
Jag har också ett fadderbarn via Barnfonden, Han heter Srinivasa och bor i en liten by utanför Bangalore. Precis nybliven fadder åkte jag och hälsade på i nov -03. Projektet verkar mycket välskött och de jobbar mycket med att hjälpa inte bara de barn som är med i projektet utan hjälper även andra barn som inte har råd med skola och hela samhället i stort, bla med vattenförsörjnings projekt, det har varit torka i 5 år, hjälp till självhjälp, bygga upp flickornas självförtroende så de ska bli mer självständiga, mot våld i hemmen mm.
Mitt fadderbarn och hans familj, fick i och med att han blev antagen i projektet material till att bygga ett litet hus i stället för den hydda de bodde i innan. Han fick också läkarvård och näringsrik kost vilket har hjälpt honnom att gå bättre (han är polioskadad och har svårt att gå).
Jag har fått flera brev från familjen och teckningar från Srinivasa.
Jag rekomenderar alla att skaffa ett fadderbarn, det kostar bara 180 kr (barnfonden) och ger så mycket glädje. Jag rekomednerar även alla att hälsa på sina fadderbarn, en oförglömlig upplevelse.