Sepoyupproret 1857 var ett stort och våldsamt uppror mot det Brittiska Ostindiska Kompaniet, som utbröt i maj 1857 i Indien. Upproret var koncentrerat till norra Indien och pågick till juni 1858, även om mindre strider fortsatte hela året. Upproret betraktas av många indier som det första nationella upproret mot det brittiska styret i Indien, medan britterna såg det som ett myteri bland indiska soldater i brittisk tjänst. Upproret ledde till att det Ostindiska Kompaniet ersattes av direkt brittiskt styre och att det brittiska Indien formellt bildades.

Myteri bland indiska soldater i den brittiska armén

Upproret började som ett myteri bland indiska soldater, så kallade sepoys, som var missnöjda med sina arbetsvillkor och behandling. De sepoys som tillhörde den bengaliska armén vägrade att använda de nya gevärspatronerna, som ryktades vara insmorda med ko- och grisfett. Detta var en kränkning av deras religiösa föreskrifter, eftersom korna var heliga för hinduerna och grisarna var orena för muslimerna. De sepoys som vägrade att använda patronerna blev arresterade och straffade av sina brittiska officerare. Detta utlöste en våg av protester och myterier bland sepoys i olika garnisoner, som snart spred sig till civilbefolkningen.

Stort stöd bland missnöjda indier

Upproret fick stöd av många indiska furstar, ledare och grupper, som var missnöjda med det brittiska styret och dess inverkan på det indiska samhället och kulturen. Britterna hade infört nya lagar, skatter, jordreformer och sociala förändringar, som hotade de indiska traditionerna, religionerna och hierarkierna. Britterna hade också avsatt och avskedat många indiska furstar och ledare, som hade förlorat sin makt och prestige. Många indier såg upproret som en möjlighet att återfå sin självständighet och frihet från de utländska inkräktarna.

Mångfald av grupper mot britterna

Upprorets ledare var bland andra Nana Sahib, som var adoptivson till den avsatte peshwan (marathernas premiärminister) Baji Rao II, Rani Lakshmibai, som var änkedrottning av Jhansi, Tantya Tope, som var en marathisk general, och Bahadur Shah II, som var den siste stormogulen av Stora Moguls ätt. Dessa ledare försökte organisera och samordna upproret, och de utropade Bahadur Shah II till kejsare av Indien. De hoppades att upproret skulle ena de olika indiska folken och regionerna i en gemensam kamp mot britterna.

Britternas överlägsna makt slog tillbaka

Upproret mötte dock ett hårt och brutalt motstånd från britterna, som hade en överlägsen militär styrka och teknik. Britterna fick också stöd av många indiska furstar, ledare och grupper, som var lojala eller allierade med britterna. Bland dessa fanns sikherna, som var fiender till mogulerna, de flesta maharajorna, som var indiska furstar som hade accepterat britternas överhöghet, och zamindarerna, som var skatteentreprenörer som hade gynnats av britternas jordreformer. Dessa grupper hjälpte britterna att slå ner upproret, som var splittrat och oorganiserat.

Blodigaste upploppet i brittisk kolonial historia

Upproret var det blodigaste och våldsammaste i brittisk kolonialhistoria, och det krävde många liv på båda sidor. Upproret kännetecknades av grymma och hämndlystna handlingar, som massakrer, plundringar, bränder och tortyr. Både britter och indier drabbades av stora förluster och lidanden. Upproret slogs slutligen ner av britterna i juni 1858, efter att de hade återtagit Delhi och andra viktiga städer och fästen. Många av upprorets ledare och anhängare blev dödade, arresterade eller förvisade av britterna, som tog en hård hämnd på de upproriska.

Brittiska kronan tar över makten

Upproret fick stora konsekvenser för både indierna och britterna. Det ledde till att det Ostindiska Kompaniet upplöstes och att den brittiska regeringen övertog styret av Indien. Det ledde också till att den brittiska kronan utropade sig till kejsare eller kejsarinna av Indien, och att en vicekung utsågs för att representera kronan i Indien. Det ledde också till att britterna införde nya reformer och förändringar i Indien, som skulle förhindra framtida uppror och stärka det brittiska styret. Det ledde också till att indierna blev mer medvetna och organiserade i sin kamp för självständighet och frihet från britterna. Upproret betraktas av många indier som det första nationella upproret mot det brittiska styret i Indien, och som en viktig del i Indiens frihetsrörelse.