Vice Regal Lodge i Shimla där dokumentet om Indiens delning skrevs under
Indiens självständighet och delning 1947 - hur Indien blev fritt men splittrat efter århundraden av brittiskt styre
Indien var en brittisk koloni under nästan 200 år, först styrda av det Brittiska Ostindiska Kompaniet och sedan av den brittiska kronan. Under denna period växte det fram en stark och bred självständighetsrörelse, som utmanade det brittiska styret och krävde en egen nation och en egen regering.
Den indiska självständighetsrörelsens ledare
Självständighetsrörelsen leddes av flera framstående personer så som Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Muhammad Ali Jinnah och Subhas Chandra Bose. Dessa personer representerade olika ideologier, strategier och grupper med gemensamma men också delvis olika intressen. Självständighetsrörelsen använde sig av olika former av motstånd och kamp, som icke-våld, civil olydnad, bojkott, strejk, demonstration, sabotage och väpnad revolt. Självständighetsrörelsen fick också stöd och sympati från många andra länder, som hade varit eller var kolonier, och som kämpade för sin frihet och värdighet.
Storbritannien ovilliga att släppa Indien som koloni
Den brittiska regeringen var länge ovillig och oförmögen att ge efter för de indiska kraven, och den försökte behålla och stärka sitt styre och sitt inflytande i Indien. Den brittiska regeringen använde sig av olika metoder och taktiker, som förhandling, reform, förtryck, våld, censur, propaganda och delning. Den brittiska regeringen försökte också spela ut de olika indiska grupperna och intressena mot varandra, och den försökte förhindra Indiens enighet och frihet. Den brittiska regeringen var också upptagen och pressad av andra frågor och problem, som andra världskriget, det kalla kriget, det brittiska imperiets nedgång och det brittiska folkets opinion.
Många års självständighetskamp av stort lidande ger resultat!
Efter många år av kamp och konflikt, som hade kostat många liv och lidanden, beslutade den brittiska regeringen slutligen att ge Indien sin självständighet. Den 3 juni 1947 presenterade den brittiske vicekungen Lord Mountbatten sin plan för Indiens framtida status, som kallades för Mountbattenplanen.
Dela Indien i två delar: Indien och Pakistan
Planen innebar att Indien skulle bli en självstyrande stat inom det brittiska samväldet, men att det också skulle delas upp i två delar: Indien och Pakistan. Indien skulle vara en övervägande hinduisk stat, medan Pakistan skulle vara en övervägande muslimsk stat. Planen innebar också att de cirka 600 furstestater, som hade varit halvautonoma under det brittiska styret, skulle få välja vilket land de ville tillhöra. Planen innebar också att Indiens självständighet skulle ske redan den 15 augusti 1947, vilket var mindre än tre månader efter planens offentliggörande.
Den brittiska planen godkänns av Kongresspartiet och Muslimska ligan
Planen godkändes av de två största politiska partierna i Indien: Kongresspartiet, som leddes av Nehru och Gandhi, och Muslimska Ligan, som leddes av Jinnah. Båda partierna hade olika syn på Indiens framtid, och de hade svårt att samarbeta och kompromissa med varandra. Kongresspartiet ville ha ett enat och sekulärt Indien, där alla religioner och grupper skulle ha lika rättigheter och möjligheter. Muslimska Ligan ville ha ett separat och islamiskt Pakistan, där muslimer skulle ha en egen stat och identitet. Båda partierna accepterade planen som en nödlösning, och de hoppades att den skulle leda till fred och stabilitet i Indien.
Bristfällig tvåstatslösning
Men planen hade också många brister och problem, som hade förbisetts eller underskattats av både britterna och indierna. Planen var förhastad och ofullständig, och den hade inte tagit hänsyn till de många praktiska och logistiska svårigheterna som uppdelningen skulle medföra. Planen var också oklar och motsägelsefull, och den hade inte löst de många tvisterna och konflikterna som fanns mellan Indien och Pakistan. Planen var också orättvis och ojämn, och den hade inte gett en rättvis och balanserad fördelning av territorium, befolkning, resurser och institutioner mellan Indien och Pakistan. Planen var också impopulär och omstridd, och den hade inte fått ett brett och demokratiskt stöd och samtycke från det indiska folket.
Splittringen leder till kaos och död
Planen ledde till att Indien blev fritt men splittrat, och att det utbröt ett stort kaos och våld i landet. Miljontals människor flyttade från det ena landet till det andra, i vad som har kallats för den största massmigrationen i historien. Många av dem utsattes för övergrepp, rån, våldtäkt och mord, av grupper som såg dem som fiender eller främlingar. Många av dem dog eller skadades på vägen, av hunger, törst, sjukdom eller utmattning. Många av dem förlorade sina hem, sina familjer, sina vänner och sina liv. Många av dem fann inte heller någon trygghet eller lycka i sina nya länder, utan möttes av diskriminering, fattigdom, korruption och konflikt.
Indien och Pakistan – bittra rivaler med långsiktiga konflikter
Planen ledde också till att Indien och Pakistan blev fiender och rivaler, och att de hamnade i flera krig och konflikter med varandra. Den största och mest olösta konflikten var den om Kashmir, som var en av de furstestater som hade fått välja vilket land de ville tillhöra. Kashmirs maharadja - en hindu - regerade över en muslimsk majoritet, och efter ett muslimskt uppror beslöt han att hans land skulle tillhöra Indien. Men Pakistan hävdade att Kashmir rätteligen tillhörde detta land, och krig utbröt mellan Indien och Pakistan. Efter flera krig och förhandlingar delades Kashmir i två delar, en indisk och en pakistansk, men båda länderna fortsatte att göra anspråk på hela området. Konflikten om Kashmir har lett till många spänningar och incidenter mellan Indien och Pakistan, och den har också hotat den regionala och globala freden och säkerheten.
Sammanfattning
Indiens självständighet och delning 1947 var en historisk och dramatisk händelse, som hade stora och bestående konsekvenser för både Indien och Pakistan, och för hela världen. Det var en händelse som präglades av både glädje och sorg, av både frihet och lidande, av både enhet och splittring. Det var en händelse som formade och utmanade Indien och Pakistan som nationer, och som påverkade och inspirerade många andra länder och folk, som också kämpade för sin självbestämmande och värdighet. Det var en händelse som fortfarande är levande och aktuell i Indien och Pakistan, och som fortfarande är en källa till stolthet och smärta, till hopp och rädsla, till kärlek och hat.
