Det kinesisk-indiska gränskriget 1962 var ett kort men blodigt krig mellan Indien och Kina om de omtvistade gränsområdena i Himalaya. Kriget slutade med en kinesisk seger, och Indien förlorade kontrollen över Ladakh, som nu är en del av det kinesiska territoriet Aksai Chin. Kriget har haft långvariga effekter på de båda ländernas relationer, och gränskonflikten har fortsatt att blossa upp i flera våldsamma sammandrabbningar, senast 2020.
Oense om den brittiska McMahonlinjen
Bakgrunden till kriget var att Indien och Kina hade olika uppfattningar om var gränsen mellan dem gick. Indien följde den så kallade McMahonlinjen, som hade dragits upp av britterna 1914, och som gav Indien rätt till stora delar av Arunachal Pradesh och Ladakh. Kina ansåg att McMahonlinjen var ogiltig, och gjorde anspråk på både Arunachal Pradesh och Ladakh, samt på andra områden som Sikkim och Bhutan. De båda länderna hade fört flera förhandlingar om gränsfrågan, men utan att nå någon lösning.
Spänningarna ökar under 50-talet
Spänningarna ökade under 1950- och 1960-talen, när Kina annekterade Tibet och började bygga en väg genom Aksai Chin, som Indien ansåg vara sitt territorium. Indien protesterade mot Kinas agerande, och började skicka patruller och bygga militära posteringar längs gränsen. Detta ledde till flera mindre skärmytslingar mellan de indiska och kinesiska soldaterna, som ibland utvecklades till handgemäng och stenkastning.
Regelrätt krig utbryter 1962
Kriget bröt ut den 20 oktober 1962, när Kina lanserade en stor offensiv mot de indiska positionerna i både Ladakh och Arunachal Pradesh. Kina hävdade att det var ett svar på Indiens provokationer, och att det ville återställa den verkliga gränsen. Indien hävdade att det var ett överraskningsanfall, och att det ville försvara sin suveränitet. Kina hade en stor numerär och materiell överlägsenhet över Indien, och kunde snabbt tränga igenom de indiska linjerna. Indien var oförberett och överrumplat, och kunde inte sätta upp ett effektivt motstånd. Kina erövrade stora delar av Ladakh, inklusive den strategiskt viktiga Galwandalen, samt flera områden i Arunachal Pradesh.
Många dödsfall
Kriget varade i en månad, och skördade omkring 2 000 liv på båda sidor. Kriget utspelade sig i Karakorambergens hårda terräng, cirka 4 270 meter över havet. Många soldater dog eller skadades av köld, snö och höjdsjuka, förutom av fiendens eld. Kriget var också unikt i det att det inte involverade några flyg- eller sjöstridskrafter, utan var helt begränsat till markstrid.
Kina utlyser vapenvila
Kriget slutade den 21 november 1962, när Kina ensidigt utropade en vapenvila och drog sig tillbaka till sina tidigare positioner. Kina hade uppnått sitt mål att säkra kontrollen över Aksai Chin, och ville inte riskera en internationell intervention eller en eskalering av konflikten. Indien accepterade vapenvilan, men vägrade att erkänna Kinas anspråk på Aksai Chin. Indien kände sig förödmjukat och förrått av Kina, och krävde att Kina skulle återlämna det ockuperade territoriet.
Långsiktiga konsekvenser
Kriget har haft stora konsekvenser för de indisk-kinesiska relationerna, som har varit frostiga och misstänksamma sedan dess. Kriget har också påverkat de båda ländernas inrikespolitik, militärstrategi och regionala roll. Indien genomgick en politisk och militär reform efter kriget, och sökte stärka sina band med andra länder, särskilt Sovjetunionen. Kina isolerade sig från omvärlden efter kriget, och drabbades av interna konflikter under kulturrevolutionen. Båda länderna har fortsatt att utveckla sina kärnvapenarsenaler och sina konventionella styrkor, och har haft flera gränstvister och incidenter, som 1967, 1987, 2013, 2017 och 2020. Den senaste sammandrabbningen, som ägde rum i juni 2020 i Galwandalen, var den dödligaste sedan 1962, och resulterade i att minst 20 indiska och fyra kinesiska soldater dödades.
Konflikten fortfarande olöst
Gränskonflikten mellan Indien och Kina är fortfarande olöst, och utgör en potentiell källa till instabilitet och krig i regionen. Båda länderna har olika syn på var gränsen går, och har inte kunnat enas om en gemensam kartläggning eller demarkering. Båda länderna har också olika intressen och ambitioner i regionen, och konkurrerar om inflytande och resurser. Båda länderna har också olika allianser och partnerskap med andra länder, som påverkar deras relationer. Båda länderna har också olika politiska och ekonomiska system, som skapar misstro och spänningar.
Delvis förbättrade Indisk-kinesiska relationer
Trots gränskonflikten har Indien och Kina också försökt att förbättra sina relationer på andra områden, som handel, kultur, utbildning och miljö. Båda länderna har insett att de har mycket att vinna på att samarbeta och mycket att förlora på att konfrontera varandra. Båda länderna har också deltagit i flera dialoger och mekanismer för att lösa gränskonflikten på ett fredligt och diplomatiskt sätt. Båda länderna har också uttryckt sin vilja att upprätthålla fred och stabilitet i regionen, och att undvika en upprepning av 1962.
