Khaljidynastin var den andra dynastin som styrde över Delhi-sultanatet i Indien, mellan 1290 och 1320. Den grundades av Jalal-ud-din Khalji, som hade varit en militär befälhavare under den tidigare Mamlukdynastin. Khaljidynastin var ansvarig för att göra Delhi-sultanatet till en imperialistisk makt genom att utvidga sitt herravälde till den hinduiska södern.
Mord för politisk framgång
Khaljidynastins främste ledare var Ala-ud-din Khalji, som var brorson och svärson till Jalal-ud-din. Han blev sultan av Delhi år 1296, efter att ha mördat sin farbror och svärfar. Ala-ud-din Khalji hade målet att ena Indien under sitt styre, och införde flera betydande administrativa förändringar, som rörde skatter, prisregleringar och samhället. Ala-ud-din Khalji lyckades också avvärja flera mongoliska invasioner av Indien.
En tyrannisk härskare som införde otrohetsskatter
Ala-ud-din Khalji var en tyrannisk härskare, som förtryckte sina undersåtar och sina rivaler. Han höjde skatten till hälften av skörden, införde boskapsskatt och drog in alla pensioner och statliga underhåll. Han kontrollerade också äktenskapen bland adeln och folket, och krävde att de skulle få hans godkännande eller avslag. Han begränsade också hinduernas rättigheter och friheter, och tvingade dem att betala en extra skatt (jizya) för att utöva sin religion.
Stor armé betyder stora kostnader
Allt detta skedde för att kunna finansiera den stora armén som dynastin krävde, eftersom den hotades från flera olika håll. Ala-ud-din Khalji erövrade flera hinduiska kungadömen i norr och väst, såsom Gujarat, Jaisalmer, Ranthambore, Chittor och Malwa. Han mötte dock motstånd från Rajputerna, som var en hinduisk krigar- och jordägarkast. Han förlorade också slaget i Deccan, som var mellersta Indiens högplatå, mot de lokala furstarna där. År 1316 dog Ala-ud-din Khalji utan att ha uppnått sitt mål, och det blev tvärtemot uppror inom hans rike.
En tid av instabilitet i Indien (igen)
Efter Ala-ud-din Khaljis död följde en period av instabilitet och maktkamp inom Khaljidynastin. Den siste sultanen av dynastin var Mubarak Shah, som mördades av en av sina generaler, Khusro Khan, år 1320. Khusro Khan blev dock snart störtad av en annan general, Ghazi Malik, som grundade en ny dynasti, Tughlaqdynastin.
Tughlaqdynastin
Ghazi Malik antog namnet Ghiyas-ud-din Tughluq, och blev sultan av Delhi år 1320. Han hade liknande ambitioner som Ala-ud-din Khalji, och försökte utvidga det gamla Delhi-sultanatet till ett imperium. Men han använde helt andra metoder; han sänkte skatten, förbättrade administrationen, byggde nya städer och monument, och behandlade hinduerna med större tolerans. Han gav också mer makt till lokala länsherrar och befälhavare, som han litade på.
Detta var dock några av anledningarna till att skapandet av ett imperium misslyckades. De lokala länsherrarna och befälhavarna blev snart upproriska och självständiga, och utmanade sultanens auktoritet. Ghiyas-ud-din Tughluq kunde inte kontrollera dem, och hans rike började falla sönder. Han dog också under mystiska omständigheter år 1325, när en paviljong som hade byggts till hans ära kollapsade. Enligt den samtida historikern Ibn Battuta var det ett resultat av en konspiration mot honom. Ghiyas-ud-din Tughluq efterträddes av sin son, Muhammad bin Tughluq, som blev den nästa sultanen.
