Mogulrikets sönderfall

Mogulrikets sönderfall

Även om man ofta säger att mogulriket föll efter Aurangzeb fanns det en hel del personer med avtagande makt och titeln "Stormogul". Här är berättelsen om det utdragna slutet.

  • Bahadur Shah I (1707-1712): Han var den äldste sonen till Aurangzeb, och han blev stormogul efter att ha besegrat sina bröder i en maktkamp. Han försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike, och han var tolerant mot de olika religionerna och kulturerna. Han slöt fred med maratherna, sikherna och rajputerna, och han gav dem stora privilegier och rättigheter. Han dog av sjukdom i Lahore, där han begravdes. 
  • Jahandar Shah (1712-1713): Han var sonson till Bahadur Shah I, och han blev stormogul efter att ha mördat sin farbror och kusin. Han var en svag och oduglig härskare, som var kontrollerad av sin älskarinna Lal Kunwar. Han levde ett lyxigt och dekadent liv, och han brydde sig inte om sitt rike eller sitt folk. Han förlorade makten till sin brorson Farrukhsiyar, som besegrade honom i ett slag och lät avrätta honom.
  • Farrukhsiyar (1713-1719): Han var son till Azim-ush-Shan, som var son till Bahadur Shah I. Han blev stormogul efter att ha störtat och dödat sin farbror Jahandar Shah. Han var en ambitiös och hämndlysten härskare, som försökte återvinna sitt rikes förlorade territorier och prestige. Han bröt freden med maratherna, sikherna och rajputerna, och han förföljde dem med stor brutalitet. Han var också beroende av två inflytelserika adelsmän, Sayyid Hassan Ali Khan Barha och Sayyid Hussain Ali Khan Barha, som hade hjälpt honom att ta makten. De två bröderna utnyttjade sin position för att styra över riket, och de blev snart impopulära bland folket och hovet. De blev också missnöjda med Farrukhsiyar, som försökte minska deras makt och inflytande. De gjorde uppror mot honom, och de fängslade och torterade honom till döds.
  • Muhammad Shah (1719-1748): Han var son till Khujista Akhtar, som var son till Bahadur Shah I. Han blev stormogul efter att ha överlevt en serie av statskupper och mord, som hade avsatt och dödat fyra andra moguler på mindre än ett år. Han var en fredlig och generös härskare, som försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Rang Mahal, Nizamuddin Dargah och Jama Masjid i Delhi. Han var dock inte en skicklig eller energisk härskare, och han lät sitt rike förfalla och försvagas. Han förlorade stora delar av sitt rike till maratherna, sikherna, perserna och britterna. Han blev särskilt känd för att ha lidit ett förödmjukande nederlag mot den persiske härskaren Nadir Shah, som invaderade Indien 1739 och plundrade Delhi. Muhammad Shah dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Ahmad Shah Bahadur (1748-1754): Han var son till Muhammad Shah, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var en svag och oduglig härskare, som var kontrollerad av sin mor Qudsia Begum och hennes älskare Javed Khan. Han brydde sig inte om sitt rike eller sitt folk, och han levde ett lyxigt och dekadent liv. Han förlorade makten till sin farbror Alamgir II, som störtade honom med hjälp av den mäktige adelsmannen Imad-ul-Mulk. Ahmad Shah Bahadur blev fängslad och förvisad till Allahabad, där han dog.
  • Alamgir II (1754-1759): Han var son till Jahandar Shah, och han blev stormogul efter att ha störtat och fängslat sin brorson Ahmad Shah Bahadur. Han var en from och rättvis härskare, som försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike. Han var också en tolerant och generös man, som respekterade de olika religionerna och kulturerna i sitt rike. Han försökte också återvinna sitt rikes förlorade territorier och prestige, men han mötte mycket motstånd och rivalitet från maratherna, sikherna, perserna och britterna. Han var också beroende av Imad-ul-Mulk, som hade hjälpt honom att ta makten, men som också utnyttjade sin position för att styra över riket. Imad-ul-Mulk blev snart impopulär bland folket och hovet, och han blev också missnöjd med Alamgir II, som försökte minska hans makt och inflytande. Han gjorde uppror mot honom, och han lät mörda honom i Delhi. 
  • Shah Alam II (1759-1806): Han var son till Alamgir II, och han blev stormogul efter att hans far hade blivit mördad av Imad-ul-Mulk. Han var en modig och skicklig härskare, som försökte återta kontrollen över sitt rike och återställa sin auktoritet. Han kämpade mot maratherna, sikherna, perserna och britterna, och han lyckades återerövra Delhi och Agra från dem. Han var dock inte i stånd att stoppa deras framfart i resten av Indien, och han blev snart beroende av britternas beskydd och stöd. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Lal Qila, Safdarjung's Tomb och Akbar's Tomb i Sikandra. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Akbar II (1806-1837): Han var son till Shah Alam II, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var en svag och oduglig härskare, som inte hade någon kontroll eller auktoritet över sitt rike. Han var helt under britternas inflytande och kontroll, och han fick bara behålla sin titel och sin pension som en symbolisk gest. Han försökte förgäves att få britterna att erkänna honom som kejsare av Indien, och han skickade en ambassad till London för att be om hjälp. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Zafar Mahal, Qila-i-Mubarak och Jama Masjid i Delhi. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes.
  • Bahadur Shah II (1837-1857): Han var son till Akbar II, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var den siste och mest olycksalige stormogulen, som blev inblandad i det indiska upproret 1857. Efter det indiska upproret 1857, som Bahadur Shah II hade blivit inblandad i, avsatte britterna honom och förvisade honom till Burma. De tog också över hans rike och gjorde Indien till en del av det brittiska imperiet. De senare mogulerna hade bara en symbolisk roll som kejsare, och de hade ingen verklig kontroll eller auktoritet över sitt folk eller sitt land. De var helt beroende av britternas beskydd och stöd, och de fick bara behålla sin titel och sin pension som en gest av respekt. 
  • Mirza Mughal (1857-1858): Han var den äldste sonen till Bahadur Shah II, och han blev stormogul efter att hans far hade blivit förvisad av britterna. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han deltog i det indiska upproret 1857, och han försökte försvara Delhi mot britternas anfall. Han blev dock besegrad och dödad av britterna, och hans kropp blev hängd offentligt som ett varnande exempel.
  • Mirza Jawan Bakht (1858-1884): Han var den yngste sonen till Bahadur Shah II, och han blev stormogul efter att hans bror Mirza Mughal hade blivit dödad av britterna. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där han ägnade sig åt poesi och musik. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. ⁴
  • Mirza Shah Abbas (1884-1901): Han var son till Mirza Jawan Bakht, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett lyxigt och dekadent liv i Delhi, där han slösade bort sin pension på nöjen och droger. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Khizr Sultan (1901-1912): Han var son till Mirza Shah Abbas, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett enkelt och fromt liv i Delhi, där han ägnade sig åt välgörenhet och religion. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Fath-ul-Mulk Bahadur (1912-1926): Han var son till Mirza Khizr Sultan, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett kultiverat och konstälskande liv i Delhi, där han stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Dara Bakht (1926-1931): Han var son till Mirza Fath-ul-Mulk Bahadur, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där han ägnade sig åt poesi och musik. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Abu Bakr (1931-1948): Han var son till Mirza Dara Bakht, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett enkelt och fromt liv i Delhi, där han ägnade sig åt välgörenhet och religion. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Ulugh Tahir (1948-1959): Han var son till Mirza Abu Bakr, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett kultiverat och konstälskande liv i Delhi, där han stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes.

De senare mogulerna var de sista ättlingarna till Babur, som hade grundat mogulimperiet i Indien på 1500-talet. De hade dock inte samma makt eller prestige som sina förfäder, och de var bara symboliska figurer som inte hade någon verklig kontroll eller auktoritet över sitt folk eller sitt land. De var helt beroende av britterna, som hade tagit över deras rike och gjort Indien till en del av det brittiska imperiet. De levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där de ägnade sig åt poesi, musik, konst och religion. De dog ut på 1900-talet, och de begravdes i Delhi, där deras gravar finns kvar än idag som ett minne av de sista och mest olycksaliga mogulerna som regerade i Indien. ¹²