Rapport 5

Rapport 5

I mitten av januari lämnade jag det kalla Benares för att åka på en tripp till Goa. Jag och en vän gav oss iväg på denna resa, till en plats vi hört mycket om, men som ingen av oss hade besökt tidigare.

Dagen för avfärd vaknade jag upp i ett isande kallt rum. Det tog mig säkert en timme att bara samla mod nog att kliva upp ur sängen och möta kylan utanför mina värmande filtar. Jag låg länge med filten uppdragen till näsan och en stor mössa neddragen över huvudet och tittade på den vita ånga som bildades av min andedräkt.

Till slut vågade jag dock lämna sängens värme. Jag ilade över det kalla betonggolvet och drog på mig ett par raggsockor innan jag formligen täckte kroppen med varma kläder och sjalar, lager på lager.

Strax efter lunch dök min kompis upp med en motorricksha och vi gav oss iväg mot tågstationen. Huttrande satt vi sedan på perrongen och väntade på tåget. Min vän muntrade upp mig med att säga att eftersom vi skulle resa i AC-klass så skulle det vara varmt och skönt inne i vagnen, eftersom dessa vagnar har ordentlig isolering. Men, inte var det så inte. Trots den bitande kylan var luftkonditioneringen fullt påslagen och det var minst lika kallt ute som inne. Vi försökte få personalen att stänga av AC:n, men de lyssnade inte på oss, utan lindade in sina huvuden i varma sjalar och fortsatte jobba. Antar att de resonerade som så att "om de har betalt för att ha luftkonditionering, så skall de banne mig få luftkonditionering". Så, vi fick snällt sitta där i kylan, men kunde i alla fall trösta oss med att vi var på väg mot varmare trakter.

Tågresan avlöpte lugnt. Efter 33 timmar anlände vi i Mumbai. Tåget var då 3 timmar försenat, men det gjorde inte oss så mycket eftersom vi ändå hade en lång väntan på nästa tåg.

Vi kom till Mumbai klockan 1 på natten och anlände till en station som ligger en bit utanför centrum, Lokmaniyan Tilak (jag reserverar mig angående stavningen) och vårt nästa tåg, mot Goa, skulle gå från Chhatrapati Shivaji Terminus (Victoria Terminus), huvudstationen mitt inne i stan som ligger cirka 2 mil därifrån. Vi var alltså tvungna att skaffa transport från den ena stationen till den andra. Det var inget större problem. Vi hann knappt stiga av tåget förrän vi blev uppraggade av en tjock liten sikh i blå turban. Han förde oss bort till sin taxi, medan min vän förhandlade om priset. De kom överens om ett pris och så bar det iväg på Mumbais gator, som vid den här tiden på dygnet var i stort sett öde.

Vår lille chaufför körde som en galning och i varje gupp flög vi som vantar i bilens baksäte. Jag kan väl inte säga att jag kände mig trygg, särskilt inte efter att vi hade varit några ynka centimeter från att köra på en berusad man som vinglade ut i gatan mitt framför oss. Chaffisen tvärbromsade så att det skrek om däcken! Sedan stack han ut huvudet genom det öppna bilfönstret och skrek några förolämpningar till fyllot innan han glad i hågen körde därifrån i samma höga hastighet.

Vi nådde dock helskinnade fram till stationen, betalade vår chaufför och gick in i vänthallen. Nu hade vi 5 timmar av väntan framför oss innan det var dags att kliva på nästa tåg. Jag var helt utmattad och min kompis placerade mig på en fruktansvärt obekväm stenbänk med vårt bagage. Sedan försvann han iväg på upptäcktsfärd. Efter några minuter kom han glatt tillbaka och meddelade att de höll på att spela in scener till en Bollywood-film inne på stationen. Tre kända filmhjältar var med, berättade han innan han försvann igen. Tyvärr var det inga skådespelare som jag kände till, så jag bestämde mig för att sitta kvar på min bänk. Där satt jag och tittade på allt folk runt omkring mig. Golvet var täckt av sovande människor. I väntan på ett 16 timmar försenat tåg hade de förvandlat sitt bagage till sängar och kuddar och sussade sött. Överallt var det också folk i rörelse, fr.a. handlade det om Chai-försäljare och tiggare. Konstigt nog lät de mig vara i fred, fastän jag var det enda utlänningen inne på stationen.

Bredvid mig på bänken låg en ung indier och sov. På typiskt indiskt vis hade han sin mobiltelefon hängande i en rem kring halsen. Han sov djupt och märkte inte att en polisman kom fram och kopplades loss mobilen. Polisen stoppade telefonen i sin ena byxficka och väckte sedan den sovande killen. Yrvaket satte han sig upp och tittade förvånat på polisen. Polismannen frågade vad han gjorde där och han förklarade att han väntade på sin bror som skulle komma dit och hämta honom om några timmar. Polisen sade då att han inte tyckte att han skulle behöva vänta så länge utan bad honom att ringa sin bror och be honom komma dit. Här i Indien aktar man sig för att tjafsa med poliser, så killen greppade genast efter sin telefon, bara för att upptäcka att den var borta. Han såg helt gråtfärdig ut och förklarade att hans telefon var borta. Polisen frågade vad det var för telefon, när han hade haft den senast, o.s.v. Med ett förtvivlat ansiktsuttryck svarade killen på alla dessa frågor. När han berättade att han hade haft telefonen i en rem kring halsen, fick han en utskällning av polismannen som sade till honom att det var oansvarigt att förvara telefonen så lättillgängligt. Efter detta plockade han fram mobilen och räckte över den. Sedan utdelade han ett par örfilar, sade till killen att vara försiktig och gick sedan därifrån. Ett 20-tal män hade samlats runt dem och nu när polisen gick lade de sig alla i och gav goda råd. De tipsade om hur killen skulle förvara mobilen för att det skulle vara svårare att ta den. Men, han verkade inte bry sig särdeles mycket. Han fäste återigen telefonen i remmen kring halsen, sedan lade han sig ner och efter 2 minuter hade han somnat igen, men sin telefon precis lika lättillgänglig som förut...

Efter 4 timmars väntan ankom vårt tåg till stationen, en timme innan avfärd. Vi gick genast dit och installerade oss på våra platser. Jag somnade nästan direkt och tillbringade sedan den första halvan av tågresan sovande.

Den 11 timmar långa resan till Goa gick också bra. Inget av större intresse inträffade, när man reser i AC-klass blir ju resorna rätt lugna. När jag hade vaknat satt jag mest och tittade ut genom fönstret och såg Indien passera utanför. Landskapet var helt annorlunda än uppe i Benares och snart blev det allt tätare mellan palmerna.

Som medresenärer i vår vagn hade vi främst familjer från Mumbai som var på semester. På typisk Mumbai-manér pratade de engelska med varandra och yttrade inte ett enda ord på något indiskt språk. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite kul när hela familjer sitter och pratar med varandra på engelska med indisk brytning. Det är fascinerande att det anses så fint att prata engelska att man t.o.m. använder det när man kommunicerar inom familjen.
Vi anlände till Margao i södra Goa vi 6-tiden på kvällen. På stationen möttes vi av två vänner från Sverige. De lotsade oss till en väntande bil som sedan körde oss till Colva, där vi skulle bo. Vi checkade in på vårt hotell och tog en välbehövlig dusch innan det var dags att gå ut och äta.

Det var Karaoke-kväll på restauranten och fullt ös. Jag åt himmelskt god mat! Maten i Goa var en njutning varje dag. Säga vad man vill om Benares, men något kulinariskt centrum är det inte, därför var det helt fantastiskt att kväll efter kväll få äta fantastisk mat. Jag älskar fisk och skaldjur, så det var verkligen som att komma till paradiset!

De följande dagarna spenderade vi på stranden med sol och bad. Vårt hotell låg 2 minuters promenad från stranden. Den del av stranden som låg närmast Colva var dock rätt överbefolkad, då det var där som alla indiska turister samlades. Ibland får jag för mig att indier verkligen gillar att trängas. Här hade de 2 och en halv mil sandstrand att sprida ut sig på och ändå samlades de i hundratals på en sträcka av kanske 100 - 150 meter. Antar att om man är uppväxt här så är man så van vid att alltid ha folk omkring sig att man helt enkelt inte tänker på det. Jag och mina vänner kände dock inte för att trängas, istället promenerade vi 3-4 kilometer varje dag till en plats där det var väldigt lugnt och skönt.

Utefter hela stranden ligger det en massa små restauranter, s.k. beach-shacks, där det finns gratis solstolar att låna för soldyrkande turister. Vi låg alltid vid samma schack, det var lugnt och fridfullt där. Visserligen dök det med jämna mellanrum upp försäljare som ville sälja frukt, smycken, saronger, etc. De var dock inte särskilt efterhängsna och lämnade oss ifred om vi sade att vi inte var intresserade. arna, vi var ju trots allt på solsemester.

Colva består av en lång gata som leder ner mot vattnet och längs med denna trängs hotell, restauranter och butiker, butiker som, i mitt tycke, sålde varor till löjliga överpriser. Jag köpte ingenting, förutom ett hårspänne, under vistelsen i Goa, även om några butiksinnehavare försökte att locka mig genom att säga några meningar på svenska.

Måste erkänna att det var svårt att fatta att vi fortfarande befann oss i Indien. Jag tyckte nog att det mer kändes som Kanarieöarna, fast lite lugnare.

En utflykt gjorde vi under vår semester i Goa. Vi åkte till Old Goa och tittade på några riktigt gamla och riktigt stora kyrkor. Den mest kända av de här kyrkorna är den som heter Basilika de Bom Jesus. I denna kyrka förvaras kvarlevorna av helgonet St Francis Xavier. Han avled år 1552, men hans kropp har ännu inte ruttnat bort. Detta ses som ett mirakel, då kroppen inte är balsamerad. Han ligger i en kista gjord av glas och silver, synlig för alla. Jag kan väl inte säga att han ser direkt fräsch ut, men det är tydligt att hans kropp inte har ruttnat som vanliga människor skulle ha gjort. Det hela kanske kan synas rätt makabert. Visst kändes det så, men samtidigt var det också lite spännande.

Efter besöket i Old Goa åkte vi till Goas huvudstad Panaji. Vi promenerade runt lite i staden innan vi åkte tillbaka till Colva. Jag tyckte att Panaji var en väldigt mysig liten stad och det fanns många butiker med ett mer "västerländskt" utbud och utseende. Efter så många månader i Benares är det alltid skönt att se något som påminner lite om hur det är hemma.

Det här var väl i stort sett vad vi gjorde i Goa. Efter 6 dagar var det dags att lämna paradiset och åka tillbaka till Benares, som är ett helt annat sorts paradis.

När vi kom hem tillbaka fick vi reda på att under de 10 dagar som vi hade varit borta hade temperaturen varit riktigt låg, den hade legat runt nollan på nätterna. Två dagar innan vi kom hem hade det vänt och efter det har det blivit varmare och varmare för var dag.

Nu när vi befinner oss i mars månad ligger dagstemperaturerna på cirka 30-35 grader och det är väldigt svårt att tänka sig att vi frös så mycket i december och januari.

Resan till Goa var underbar! Det var fantastiskt att äntligen få uppleva denna del av Indien som alla pratar så mycket om. Men, som alltid, var det skönt att komma tillbaka till Benares, efter en vecka saknade jag kaoset, ljuden och alla människor.

- Brita