Everest Challenge Marathon

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
bebbut
Offline
Erfaren användare
Erfaren
Blev medlem: 2008-05-23

Den här resan gjorde för lite drygt ett år sedan då jag och min sambo sprang Everest Challenge Marathon. Lyckade tyvärr inte få med några bilder i detta dokument så ni får hålla till godo med den text (skriven av min sambo) som har publicerats tidigare på diverse hemsidor och tidningar.
För er som är intresserade av löpning är detta lopp verkligen att rekommendera. Jag kommer aldrig att glömma denna resa...
_____________________________________________________________

Man kan inte bara springa Stockholm Marathon om och om igen resten av livet. Någon gång måste man prova på något annat. Så varför inte springa Mt. Everest Challenge Marathon?

Mt. Everest Challenge Marathon går i Himalaya i norra Indien, inte långt från gränsen till Nepal. Loppet har en gång klassats som världens vackraste marathon. Det är också ett av de högsta med start på 3 600 meters höjd i den lilla byn Sandakphu.

Äventyret skulle jag dock vilja påstå började långt innan startskottet gick. Närmare bestämt när färden upp i bergen började. Första anhalt var byn Mirik, som ligger på drygt 1 700 m höjd. Där skulle vi övernatta mellan måndag och tisdag för att sedan åka sista biten upp till Sandakphu under tisdagen då loppet startar onsdag morgon. Något vi har lärt oss vad gäller vägarna och trafiken i Indien är följande: När man tror att det inte kan bli värre, så kan det bli det.

Bilfärden upp till Mirik började i en minibuss vid Bagdogra flygplats. Trots några tidigare taxiresor genom Delhi hade vi inte vant oss vid hur de kör i det här landet. I Indien blinkar man inte när man ska byta fil (fil och fil, två filer här används som fyra filer). I Indien tutar man. Hela tiden, på allt och alla. Kanske för att tala om att ”Nu byter jag fil” eller för att tala om att andra ska flytta på sig eller gör fel. Vi vet fortfarande inte säkert. Det tutas dock konstant och till skillnad från i Sverige blir folk inte arga för det. En annan sak som skiljer är hur man kör i ”centrum”. Här körs inte i några 50 km/h och det faktum att det står skolbarn, hundar och kor på vägen spelar ingen roll. Man kör så fort det går. På vägarna genom städerna och byarna trängs således bilar, motorcyklar, motorrickshaws, människor och djur i något som för ett icke indiskt öga kan beskrivas som huller om buller. I början tänkte jag ”Nu är det kört, nu krockar vi och här sitter vi utan säkerhetsbälte…”.

Vägarna upp till Mirik var små slingrande serpentinvägar med tvära kurvor. Vid varje sväng höll man andan lite extra och med tanke på bilens skick var vi glada över att bromsarna höll hela vägen. Eftersom man är helt i händerna på en främmande människa får man inte tänka tankar som ”Har någon kollat att han är lämplig att köra?”, ”Är han nykter?”, ”När servades bilen senast?” osv. Vid något tillfälle tänkte jag just precis de tankarna.

På hotellet i Mirik bodde enbart vi och en finsk man som talade flytande svenska. Hotellet hade haft fler gäster tidigare i veckan då alla de som deltar i Himalaya Stage Race 100 Miles (femdagarslopp) börjar och slutar sin resa på det hotellet. De var dock redan ute på sitt äventyr och vi skulle sammanlänkas med dem uppe i Sandakphu för att springa marathonloppet tillsammans. Jag, Adam och finländaren var alltså inte de tuffaste av de tuffa då vi bara skulle springa ett marathon.

Hade jag vetat innan hur färden från Mirik upp till Sandakphu skulle bli hade jag övervägt att gå upp istället. Nu visste jag inte det och därför hoppade jag glatt in i minibussen på tisdag morgon. Vi visste att det var ca 6 mil dit och trodde därför att resan skulle ta drygt 2 h. Den tog nästan 5 h…

Efter ca 1 mil kom vi till en liten by med passkontroll där vi också skulle byta bil. Killen som kontrollerade våra pass frågade var vi kom ifrån och hur höga berg vi har i landet. Jag svarade att Sveriges högsta berg är ca 2 000 m. Då skrattade han och påminde oss om att vi skulle upp på
3 600 m höjd. Han frågade sen om vi hade tränat på att springa på höga höjder. Då jag svarade nej på den frågan var det som om han kom på sig själv och menade på att det kan vi ju uppenbarligen inte.

Efter passkontrollen stuvades vi in i en skranglig jeep och fick en ny chaufför. Jag och Adam satte oss i det öppna kapellet med all packning. Jag säger bara en sak: Tack och lov att bänkarna vi satt på var klädda med tunna dynor. Vi bokstavligt talat skakade oss fram de resterande 5 milen till Sandakphu i en fart på ca 10 km/h. Både armar och huvud fick sig några törnar mot jeepens inredning. Detta då ”vägarna” mestadels bestod av stora ojämna stenar. Till en början trodde vi att det bara var tillfälligt. Efter ett tag förstod vi att det antagligen inte skulle bli bättre, vilket det inte heller blev. Emellanåt kunde man dock inte hålla sig för skratt då man studsade fram och tillbaka i jeepen. Man kunde däremot hålla sig för skratt varje gång de smala vägarna svängde tvärt och man såg stupet precis intill bilhjulen… Det märktes dock att chauffören hade gjort det här tidigare och att han visste precis hur han skulle ta svängarna, hur mycket gas han skulle ge i de brantaste partierna för att inte få sladd samt hur de allra största stenarna på vägen skulle passeras. Faktum är att man inte orkar vara orolig i 5 h, så efter ett tag fokuserade man mer på att försöka få tiden att gå. Och vi kom ju fram tillslut, något omskakade visserligen. Det var bara en gång under den resan jag faktiskt trodde att det skulle gå åt skogen, bokstavligt talat. Vi hade precis svängt i en skarp och brant kurva och bilen kom inte över en sten på vägen utan stod och slirade. Chauffören fick då backa någon meter på det grusiga och steniga underlaget och från vår plats i det öppna kapellet såg vi hur vi sakta men säkert närmade oss stupkanten… Då var det bara att blunda och låtsats att man befann sig någon helt annanstans.

Väl uppe i Sandakphu förenades vi med de övriga deltagarna, vilka nyligen hade kommit i mål efter deras dagsetapp. De flesta av deltagarna var från Storbritannien och USA. Någon sympati för vår jobbiga jeepfärd fick vi givetvis inte då de lät oss veta att då hade gått stora delar av den sträckan första dagen…

Maten vi laddade med på kvällen bestod av ris, bröd, grönsaksröra och kokt potatis. Det var extra gott med te efteråt då man stod och huttrade i ”matstugan”. Det blev rätt kyligt och rått under kvällen nämligen. Under kvällsmaten kom det fram en tjej som berömde oss för våra grön/vit/röda AOK-jackor. Hon tyckte färgerna var väldigt vackra. Hon berättade sedan att hon kom från Italien…
Vi växlade även några ord med en österrikare som tydligen ledde Himalaya Stage Race. Han berättade att han springer en del bergslopp och att han gör maran på ungefär 2.30, så honom var det nog ingen större idé att ta rygg på. Vi fick senare reda på att han innehar ett antal världsrekord i bergslöpning/skidåkning…

Vad gäller andningen på 3 600 m höjd så var allt ok så länge man inte gjorde något som krävde lite extra energi. Dessutom fick man ta ett extra andetag med jämna mellanrum för att det skulle kännas bra. Jag blev yr vid ett tillfälle, men då var det bara att lägga sig ned och vila en stund. Så långt kändes det alltså helt ok.

Jag kan inte påstå att jag sov många timmar den natten. Inte på grund av nervositet utan framför allt på grund av att vinden ven utanför knuten och för att kylan letade sig in i sovsäcken. Trots underställ, löpartights, överdragsbyxor, t-shirt, jacka och mössa samt två lager filtar över sovsäcken frös jag en del under den natten. På morgonen när vi vaknade var det ett tunt lager is på insidan av rutan.

Mobilens alarm ringde kl. 05.00 på onsdag morgon. Det var fortfarande mörkt ute och vi gick direkt och åt frukost. Starten skulle gå 06.45 och det innebar att vi hade gott om tid på oss att titta på soluppgången. Det ljusnade sakta men säkert och när man stod och såg ut över höjden och skymtade bergstopparna på några av världens högsta berg var det så att man fick tårar i ögonen.

Det är omöjligt att ge en rättvis bild av själva loppet. Som med mycket annat i livet räcker orden inte riktigt till. Om jag ändå ska göra ett försök kan jag börja med att säga att det var en enorm upplevelse med helt fantastisk utsikt. Som att stå mitt i ett vykort och inte riktigt förstå att man upplever det på plats. Loppet slingrade sig till en början fram genom ett öppet prärieliknande landskap med klar utsikt mot bergen på ena sidan och gröna och lummiga dalar på andra sidan. Senare under loppet kom vi till mer djungelliknande områden och vi sprang även genom små byar och på långa sandsluttningar. Det var omöjligt att veta hur nästa etapp skulle se ut, vilket gjorde det extra spännande. Underlaget varierade också väldigt mycket. Steniga vägar och stigar, torra ”flodfåror”, sand, små bäckar, trappsteg m.m. Det var med andra ord ett riktigt terränglopp. På många ställen gällde det att ha koll på var man satte fötterna, eftersom det kunde vara väldigt ojämnt och brant på samma gång. All träning i skogen på branta stigar med hala rötter och stenar kom väl till pass här.

Det här med att springa kan dock diskuteras. Det gick att springa då det var flackt och då det gick nerför. Det gick däremot inte att springa uppför. Ett par steg i bästa fall, men sprang man några steg för mycket fick man betala tillbaka med en enorm syreskuld. Och det var inte bara andningen som tog helt slut uppför, även benen blev svaga direkt och mjuka som spaghetti. Nästan otäckt, eftersom man egentligen hade spring i benen efter flera dagars löparuppehåll. Vi fick dock snällt promenera i minsta lilla uppförsbacke, och framför och bakom oss såg vi att övriga deltagare gjorde likadant. Kan visserligen tänka mig att österrikaren sprang en del uppför.

Mt. Everest Challenge Marathon börjar som sagt på 3 600 m höjd. Först springer man ner till 3 000 m höjd för att sedan springa upp till 3 800 m höjd och därefter ner igen till målet i staden Rimbik som ligger på 2 200 m höjd. Jag har aldrig tidigare varit med om att det har varit fysiskt omöjligt att springa uppför. Man kan vara trött, sliten eller ha kramp i benen, vilket kan göra det omöjligt. Abborrbacken i Lidingöloppet är till exempel en backe man oftast inte orkar springa uppför. Det är dock inte omöjligt. Att däremot inte kunna förmå kroppen att springa i loppets första uppförsbacke på grund av att syret inte räcker till, det var en ny känsla. Svårt att beskriva, men det var som om luften man andades in inte hamnade i lungorna utan någon annanstans i bröstkorgen. Som om det tog stopp i hela kroppens maskineri. Otäckt och fascinerande på samma gång. Efter ett antal uppförsbackar avtog fascinationen något…

Ibland när man springer långlopp kan den sista milen kännas väldigt lång. Sista milen i Mt. Everest Challenge Marathon inte bara kändes lång, den MÅSTE ha varit längre. Varför tror vi det? Jo, för att vi sprang en hel del av den sträckan utan att komma särskilt långt enligt skyltarna vi passerade. Vi tyckte emellanåt att vi sprang likt gaseller nerför sluttningarna och även på de steniga små passagerna, men någon målskylt ville inte visa sig. Vi sprang lite till, räknade på tiden enligt klockan och sa till varandra flera gånger att vi snart borde vara i mål. Vi visste att vi hade passerat 33,9 km-skylten för över en timme sedan och drygt 8 km SKA inte ta särskilt lång tid. Men målet lyste med sin frånvaro. Efter ytterligare en halvtimme såg vi åtminstone en vätskekontroll. Där fanns en skylt som visade 39,1 km… Kunde det verkligen stämma att vi sprungit 5 km på 1 ½ h? Är det fysiskt möjligt att ta sig fram så långsamt på två friska ben? Kryper man inte fortare? Gissa om vi var något förvånade och smått frustrerade. Tidigare under loppet hade vi pratat med två andra deltagare som berättade att loppet egentligen var 30 miles (ca 48 km) enligt en mätning med GPS. Nu verkade det faktiskt kunna stämma. Vi kunde dock inte göra så mycket åt situationen utan det var bara att fortsätta. Uppenbarligen ca 3 km kvar. Vi sprang och promenerade om vartannat men försökte ändå hålla ett hyfsat gott tempo. Vid det laget var man rätt sliten och ville bara i mål. I ”vanliga” marathon vet man ungefär hur lång tid några kilometer tar. På drygt 2 000 m höjd verkar ingenting stämma. De sista 3 km tog oss 37 minuter… Återigen vill jag mena att det inte kan stämma eftersom 85-åriga Agda går fortare med sin rollator. Något måste ha varit fel med sträckan. I annat fall kan jag inte förklara det hela på annat sätt än att man helt tappar förmågan att avgöra vad som går fort eller långsamt på hög höjd. Det vi trodde var vår normala löparfart var kanske i själva verket något helt annat.

Oavsett hur långt det var och hur snabbt vi tog oss fram var vi glada och lättade när vi så småningom passerade mållinjen utan några större skavanker. Sluttiden blev 7 h 23 min och vi placerade oss faktiskt på den övre halvan i resultatlistan. Fullständiga resultat återfinns här (http://www.himalayan.com/timechart.html).

Vi var dock inte där för att slå personligt rekord på maran. Vi hade åkt dit för att förena ett av våra stora intressen med ett äventyr. Något utöver det vanliga, vilket det verkligen blev. Nu kan jag inte jämföra med så många marathonlopp, men jag kan tänka mig att detta lopp verkligen förtjänar titeln världens vackraste marathon. För det var vackert. Det var mäktigt och man kände sig väldigt levande. Kan varmt rekommendera det om man vill uppleva ett äventyr som inte bara erbjuder en helt otrolig naturupplevelse, utan som också testar kroppens fysik på flera sätt. Men, kära klubbkamrater och övriga läsare, vi rekommenderar er nog att skippa jeepfärden upp och gå istället…

Baloo
Baloos bild
Offline
Upplyst användare
Upplyst
Blev medlem: 2011-04-16

Aaarrrggghhhh!!!

Vill vill VILL jag också. Avundsjuk så det stänker om det...

Tack för den fantastiska berättelsen! :D Vilken upplevelse.

Jag är själv mentalt och fysiskt redo för denna utmaning nu och när jag kommer att göra det, för det SKA jag, kommer det att bli alla 100 milesen. Dock återstår det att få loss tid och pengar till det...

/Björn

Jnilsson68
Offline
Erfaren användare
Erfaren
Blev medlem: 2009-11-18

Kul att diffen på hur lång maran är är så stor, typiskt för dessa länder. Dom tyckte det var lämpligt att lägga sträckan så här mellan dessa byar, hur långt blev det 48km, ok nästan 42km, vi kör på det. Haha..!! Underbart..!! Blir sugen som f..n. Tack för berättelsen och inspirationen. /jerry