Awwright! Så var man frälst, fast och fotbojad och har redan fyra nya resor till Indien inplanerade mellan nu och 2020. Kommer posta om upplevelserna här i flera etapper, eftersom jag skrivit dagbok under resan och minns händelser med nya intryck lite för bra.
Kanske ska börja med anledningen till resan: Jag har varit vegetarian sedan 1999 och tyckte till en början att det var jobbigt. 2001 läste jag i morsans bok om världens religioner att det fanns en stad vid namn Haridwar i Indien där kött var förbjudet enligt lag, och kände att dit ville jag åka en dag. Jag jobbar dock som kommunal IT-support (halvtaskigt pröjs) och är bättre på att spara ihop till datorer och bränna pengar på tillhörande elektronik än att ta mig i kragen och komma iväg på efterlängtade resor.
Förra året hade jag dock bestämt mig för att åka, men min kompis Adam fick förhinder pga att jobbet vägrade honom semester. Detta efter att jag redan varit iväg och skaffat visum och allt. Men i år tog han tjänstledigt och mina 12 år i vana-parva och 1 år i virata-parva var äntligen över (Mahabharata-referens)
Vi flög med Finnair Arlanda-Vantaa-Indira Gandhi International natten mellan den 8e och 9e november. Resan gick relativt snabbt och smärtfritt, mycket tack vare att jag lyckades sova mellan Moskva och Pakistan.
Så fort vi kommit ut från flygplatsen möttes vi av en taxiwala som erbjöd "the best taxi", men det här fenomenet hade jag läst om på Internet innan och visste att jag ville ta Delhi Airport Express in till centralstationen. Taxiwalan och en kumpan till honom försökte tuta i oss att vi inte fick gå in på tågstationen utan att ha köpt biljett först, men vi lyckades runda dem och ta oss ner för rulltrappan till biljettdisken. 300 rupier och 20 minuter senare var vi inne mitt i smeten.
Jag tänkte att det var lika bra att gå in på tågstationen och boka biljetterna upp till Haridwar på en gång, men även där blev vi runtpekade av en massa fejor som försökte få oss att gå till ett sånt där ökänt Tourist Information Centre. Vi gick från stationen utan tågbiljetter och hoppade efter en kvarts promenad (åt fel håll) in i en auto som tog oss till hotellet (Hotel Aman, www.hotelaman.com) på Main Bazaar Road för 40 rupier.
Lunch på takrestaurangen (godaste indiska maten jag dittills ätit, såklart) följdes av en auto ner till Akshardham Temple, www.akshardham.com. 40 minuters kö i stekhet sol var det mycket väl värt. Väskan fick man lämna i ett bemannat lagerhus och de tog ett kort på en då man lämnade in väskan, plus att man fick en nummerlapp. Så det kändes helt tryggt och man kunde verkligen koppla av och bara njuta av den fantastiska stenarkitekturen. Efter cirka två timmars rundvandring åt vi varsin thali på restaurangen vid utgången, och provade juice som maskinpressades från något som såg ut som sockerrör/bambu men smakade kokosvatten.
Tillbaka till hotellet, och då såg vi att turistdisken där var bemannad. Vi bad dem fixa tågbiljetter åt oss eftersom vi insåg att vi bara skulle bli bortkollrade av guidewalas på tågstationen, och fick tag i ett par svindyra (nåja, rs 3500, typ 420 kr) andraklassbiljetter till Haridwar nästa dag.
Måndag 2014-11-10:
Vaknade 04:40 helt dyblöt av svett. Gick upp och läste en tidning som låg framme nere i hotellreceptionen. Försökte hitta indiska giftermålsannonser som enligt utsagor jag läst ska vara en underhållning i sig, men tidningen hade inga sådana. Noterade att hotellpersonalen sov i trapphuset, vid första anblick blev jag rädd att det var ett svept lik som låg där.
Efter att Adam vaknat och vi käkat frukost såg vi på tågbiljetterna att tåget de bokat åt oss inte gick från New Delhi Central Station utan från H. Nizamuddin-stationen i sydöstra Delhi. Vi gick ner till Rajiv Chowk , tog en auto för 200 rupier och väntade en timme på tågstationen bland brödförsäljande barn.
På tåget hade vi fått överbritsar, så vi skulle inte kunna se ut genom fönstren på hela resan, vilket kändes trist. Det var dock några Indier på britsarna nedanför som gärna bjöd på snacks (köp en påse mung dahl och en flaska thums up på perrongen när ni ska åka någonstans!) och frågade för en gångs skull om Sverige och kulturella skillnader (min uppfattning är att indier oftast annars frågar om varför man kommit till Indien, varför Indien är bäst, vilka indiska skådisar och musiker man känner till, vem som är ens favorit-cricketspelare, och Indien, Indien, Indien...). Konversationen fick ett ganska abrupt slut när vi förklarade att Sverige är en sekulär stat med 85% ateister.
Efter 5,75h på tåget (75 minuter försenat) var vi framme i Haridwar, och översköljdes av en mängd intryck. Små apor sprang fritt på perrongen, en lång man i värsta lila turbanen med ett silversmycke framtill log mot oss med en genomträngande blick, och det första vi såg då vi kom ut från tågstationen var ett enormt Shiva-huvud i grälla färger. Jag kom att tänka på rösten som säger "You're in Shpongleland again" i en av Shpongles låtar.
Jag hade kollat upp ett hotell vid Ganges flodstrand via Google Earth, och visste att det låg nära Har-Ki-Pauri. Vad jag inte fått koll på var att Upper Road är avstängd för motortrafik, så vi åkte i onödan ner och runt hela området och blev avsläppta vid östra änden av en bro över floden. Vi korsade den och såg sedan att staden såg mer livad ut norrut jämfört med söderut, så vi gick norrut trots att jag var säker på att hotellet låg på södra sidan bron. Det visade sig dock att jag haft fel när jag såg hotellets namn (Hotel Teerth, www.hotelteerth.com) på en skylt, och här sov jag verkligen bäst av alla ställen på hela resan med Ganges' porlande utanför.
Först blev det dock middag på en "kwality restaurant" ytterligare 100 meter norrut. Åt en vegetarisk biryani, gott men inte fantastiskt. Lassin smakade typ laktos och socker. Efter det gick vi runt på gator och i gränder och kollade shoppingutbudet, men precis som i London så envisas de med att ha affär efter affär med mer eller mindre exakt samma grejor längs varje gata. Vi hittade i alla fall en affär med rakhyvlar, tvål och schampo så vi kunde fräscha upp oss ordentligt på hotellet sedan. På vägen hemåt för kvällen så såg vi ett paan-stånd och Adam fick prova sitt första banarsi paan. Han tyckte kicken var som att dricka tre koppar kaffe på raken.
Nä, nu är klockan över midnatt, jag jobbar imorgon och jag har redan skrivit över en A4. Fortsättning och bilder följer...
Nä nu blir jag trött... Hade skrivit tre dagars reseskildring i över en timme, och skulle lägga upp en bild, men kunde inte ladda upp bild från datorn eller få bort "ladda upp bild"-rutan. Hur sjutton fungerar det här med bilduppladdning på forumet? Måste man host'a bilden någon annanstans och länka till den?
__________________
Nästa resa: Delhi-Mathura-Rishikesh-Haridwar-Delhi. November 2019.
Tack för en fin berättelse
__________________
jag åker till Delhi 5de januari, tre månaders resa tvärs genom Indien.
Okej, jag blir inte klok på det här med bilderna. Skriver klart först och sätter mig in i bilduppladdning sen
Tisdag 2014-11-11:
Jag hade hört att det skulle hållas en morgonceremoni till Ganges' ära klockan sex på morgonen, så jag ställde alarmet på kvart i. Tyvärr hade jag missuppfattat platsen, jag trodde det skulle vara längs hela flodbanken och satt därför förväntansfullt beredd med kameran på balkongen och såg solen gå upp över Himalayas bergsrand på horisonten (inte heller en helt dum utsikt). Framåt halv sju gav jag upp och gick in igen, varpå ett par småapor sprang förbi på balkongräcket utanför.
När Adam vaknat gick vi upp mot Har-Ki-Pauri och såg en restaurang som utannonserade via en skylt att de hade frukost. 180 rupier räckte för att göra två storvuxna killar proppmätta. Eftersom vi är datanördar så ville vi hitta ett hotell med WiFi på rummet, så vi checkade ut från Hotel Teerth och gick hela förmiddagen upp och ner längs Upper Road och gick in och frågade på varenda hotell som såg rent ut från gatan. Till slut fick vi ta in på Ganga Lahari - http://www.havelihariganga.com/ganga-lahari-haridwar/overview.htm - som var på tok för dyrt och fancy för vår smak egentligen (Rs. 5500 per natt). Men de hade åtminstone stabilt WiFi och en dusch med vanlig slang så man kunde duscha sig ren utan att behöva leka akrobat.
Innan vi åkte hade jag tagit kontakt med en man vid namn Rohit Kumar på CouchSurfing som bedriver ett English Institute, som är ungefär som ett komvux dit vuxna indier kan gå och bättre på sin engelska inför anställningsintervjun på t.ex. call centret. Jag läste senaste meddelandet från honom på hotellrummet och där fanns hans mobilnummer angivet. Jag SMSade från Adams mobil och han svarade med adressen till skolan och tyckte vi skulle dyka över dit på stört. Sagt och gjort, vi packade ihop och tog en vikram dit. Rohit tog emot oss på sitt kontor, frågade lite om varför vi kommit till Indien och vad vi tänkt göra härnäst, och rekommenderade Mansa Devi temple och ett besök vid den enorma Shiva-statyn lite längre norrut i Haridwar för att fördriva resten av dagen då nästa kurs gick av stapeln först vid fem på eftermiddagen.
På vägen upp mot Mansa Devi temple blev vi mer eller mindre påtvingade godis till tempelaporna samt nån form av heligt rött band som skulle knytas runt ett galler i ett fönster däruppe samtidigt som man önskade något som då garanterat skulle gå i uppfyllelse. Vi var inte på promenadhumör utan tog linbanan upp. Den kändes stabil och säker, och utsikten ut över hela Haridwar var fantastisk.
Själva Mansa Devi temple var mindre fantastiskt. Man blev nedryckt i sittande ställning vid en massa "stationer" med några präster som tryckte en prick i pannan på en, drog något mantra och sedan var det bara "Donations! Donations!" för hela slanten. Eller alla ens slantar, om man inte stirrade ner dem när de började tycka att 500 för några sekunders välsignelser och en skvätt mjölk var ett humant pris. Jag skulle rekommendera framtida besökare att ta linbanan upp, men sedan sneaka ut ur templet direkt till vänster innan stället där man tar av sig skorna och sedan gå nerför berget.
På vägen ner mötte vi några skolklasser som behandlade oss ungefär som om vi var turistattraktioner för barn, eller hur man ska säga... Tänk er de som har jobbet att gå runt i stora Bamse-dräkter på charterresorter så fattar ni ungefär. De kom rusande fram och skrattade som om våra kroppshyddor inte kunde vara på riktigt och alla skulle prompt ha varsin bild med oss på vardera sidan om sig själva. Eftersom det här var första gången det hände så tyckte vi bara det var kul och ställde gladeligen upp
Efter att ha duschat och rakat oss var vi tillbaka vid engelskaskola 16:36 eftersom kursen skulle börja fem. Rohit tyckte vi var lite jobbiga som var där sååå tidigt, vilket kändes lite annorlunda mot Sverige där ingen har några problem med att någon anländer tidigt och inväntar eventstart hellre än att anlända för sent. 17:30 började i alla fall kursen, och jag drog en PowerPoint med en Sverigekarta och lite bilder på vad Sverige var känt för. Ingen kände såklart till varken ikea eller abba, men när jag gick ner på lokalnivå (jag bor i Tyresö) och berättade om projekt med skolor i Gujarat, bjöd på Annas pepparkakor och berättade om up-and-coming bollywoodbruden Elli Avram var de desto mer intresserade.
Efter presentationen blev det frågestund, och återigen var det bara frågor om vad vi visste om Indien, varför vi kommit just dit, och de sedvanliga CV-frågorna. Vändpunkten kom då en kille frågade först om jag kunde sjunga en sång på svenska, och sedan om jag kunde sjunga något på hindi. Jag drog refrängen ur Khaike Paan Banares Wala - https://www.youtube.com/watch?v=9regsycGAIE - och rev ner applåder som följdes av mer förtroliga och personliga frågor. Efter att kursen var slut skulle alla ta bilder igen och sedan dela en vikram tillbaka till centrala Haridwar som plötsligt kostade 5% av vad vi betalat när vi var två blekansikten som åkte. Aja. Adam började känna sig förkyld, så vi åt middag och återvände sedan till hotellet för kvällen.
__________________
Nästa resa: Delhi-Mathura-Rishikesh-Haridwar-Delhi. November 2019.
Onsdag 2014-11-12:
Jag vaknade vid sju, gick upp och åt frukost på hotellets restaurang vilket ingick i priset (nog fan bäst det...), fick prova en helt färskstekt dosa som de hade en egen kock som stod och gjorde iordning åt en.
I jakt på billigare hotell som fortfarande hade WiFi så googlade vi fram något som hette hotel Alpana, men som vi inte lyckades hitta. Istället tog vi in på Mahalakshmi Hotel på Upper Road och upptäckte till vårt förtret att Hotel Om Deluxe som låg vägg-i-vägg minsann hade WiFi (våra datorer kände av nätverket med god täckning rätt genom väggarna). Dagens projekt? Bada i Ganges.
På engelska skolan hade vi fått tips om ett Pentagon Mall i närheten som skulle ha badbyxor i västerländsk storlek. Vi hoppade in i en auto och åkte cirka en halvmil dit. Synen som mötte oss var ganska bedrövlig. Gallerian hade sämre besättning av butiker än Nacka Forum, förmodligen även här pga alldeles för höga hyror. Badbyxorna slutade de tillverka runt storlek 38-40, så att köpa några där var också bara att glömma. Bankomater hade de i alla fall, så vi tog ut 10.000 var och åkte tillbaka.
Vi fick helt enkelt lov att bada i kalsongerna istället, vilket vi gjorde på östra sidan av Ganges för att inte uppvisa ett alltför uppseendeväckande beteende bland de konservativa indierna. Vattnet var väl 16-17 grader och väldigt strömt, men med hjälp av en kedja att hålla i sig i och en fast beslutsamhet att ta ett dopp så var det inga problem. Jag blev påtryckt en blomsterlykta av en präst för Rs. 500 när badet var klart, vilket åtminstone kändes mer prisvärt än bluffmakarna uppe i Mansa Devi temple.
Den här dagen hade vi koll på att Ganga Pujan skulle börja 17:45 vid Har-Ki-Pauri, så vi gick dit innan dess och hann över bron innan den stängdes av utav "tempelpolisen" som höll ordning runt offerplatsen. https://www.youtube.com/watch?v=bpTZTRjB3cU visar rätt bra vad som hände och vilken sång som spelades genom burkiga megafonhögtalare.
Efter allt detta kände vi oss rätt trötta på Haridwar, då det mest blev att man vandrade en massa fram och tillbaka längs Upper Road. Vi bestämde oss för att "vaska" hotellrummet (kostade bara Rs. 600) och bege oss vidare till Rishikesh. Bussterminalen låg mittemot tågstationen och en buss till Rishikesh kostade 35 rupier per skalle.
Framme i Rishikesh skulle vi upp till Swiss Cottage-byn som Adam hade läst om i Lonely Planet. Däruppe visade det sig att de flesta hotellen var fullbokade av en massa israeler, så vi fick gå runt till 4-5 stycken innan vi fick ett hyfsat rum för 600 och somnade ganska omedelbart.
Torsdag 2014-11-13:
Resans slappaste dag. Vi gick upp vid nio och skulle fota bergsdalen från hotelltaket, men så fort vi kom upp dit blev vi tillfrågade om vi ville vara med på en gratis 1-timmes yogaklass. Såklart ville vi det, och efter att ha sträckt bort varenda ledvärk i hela ryggen och axlarna åt vi frukost och bytte sedan hotell i byn eftersom det satt folk med reservationer och väntade på att vi skulle flytta ut i lobbyns soffa. Vi fick ett rum med balkong på Pinky Guest House för 1000 rupier.
Återigen började vi förbanna oss över WiFi. Det fanns täckning från flera olika hotell och det var oskyddade anslutningar, men uppe på taket till Pinky Guest House hittade vi förklaringen: Hela Swiss Cottage-byn delar på en och samma ADSL-uppkoppling till alla sina hotells WiFi-nät. Man får därför bara uppkoppling i 1-2 minuter innan man blir utslängd och inte får någon IP-adress igen med mindre än att man startat om datorn. Gah. Vi lämnade in våra kläder för tvätt, lugnade ner oss med lite ayurvedisk massage och sedan hände inte så mycket mer på hela dagen.
Fredag 2014-11-14:
Vi yogade även denna morgon på taket till förra nattens hotell (Green Valley Cottage Hotel), sedan hämtade vi de tvättade kläderna, checkade ut från hotellet och begav oss tillbaka till Haridwar medelst buss. Planen var att ta oss vidare till nästa stad på "att göra"-listan för Indien, nämligen Kurukshetra. Då det inte gick några bra direkttåg dit fick vi ta ett tåg från Haridwar till Ambala och sedan en taxi därifrån, 42 km/Rs. 800. Vi tog in på Hotel Pearl Marc som hade - http://hotelpearlmarc.com - som såg så fint ut på hemsidan men som visade sig vara utan fungerande dusch och WiFi. Suck.
Lördag 2014-11-15:
Denna dag hyvlade vi av allt vi skulle göra i Kurukshetra:
1. Gita Upadesh Stahl, platsen där Bhagavad-Gita sjöngs för cirka 5200 år sedan
2. Bhishma-Kund, platsen där pandavernas och kauravernas gemensamma farfar låg på sin bädd av pilar och instruerade de vinnande kusinerna innan han frivilligt lämnade sin kropp.
3. Brahma Sarovar, en konstgjord sjö på 430*860*14 meter.
Det blev en natt till på Hotel Pearl Marc och de hjälpte oss att boka tågbiljetter tillbaka till Delhi dagen efter.
Söndag 2014-11-16:
Nu var vi klara med allt jag hade på min lista som jag ville göra i Indien under den här första resan, så Adam föreslog att vi skulle vara superturistiga och sticka ner till Agra och kolla på Taj Mahal. Jag gav med mig eftersom jag inte hade några bättre förslag, så vi åkte tillbaka till Delhi och lyckades den här gången hitta det rätta bokningskontoret för turister. Det ligger på övervåningen på centralstationens västra sida, så om man just kommit upp från Delhi Airport Metro Express måste man först passera säkerhetskontrollen inne på tågstationen, sedan ta sig upp på bron som går över tågspåren, och sedan ner på andra sidan till stora vänthallen och därifrån trapporna upp till bokningskontoret. Inte undra på att vi inte hittade det på första försöket.
Dessvärre gick inte tåget mot Agra förrän fem på eftermiddagen, så hela den här dagen blev ett långt jävla hängande på tågstationer. Jag läste ut min bok och tänkte att jag väl fick köpa något nytt att läsa, men det visade sig att alla bokstånd bara sålde en massa sådana där värdelösa självhjälps- och "tänk positivt"-böcker som ett fåtal gurus tjänar multum på.
Väl på tåget hamnade vi i samma vagn som ett kompisgäng på 32 killar från Hyderabad. De bodde på samma gata i hemstaden och hade varit uppe i Jammu & Kashmir för att kolla på vishnutempel. De pratade inte så mycket engelska men en kille som gjorde det var särskilt intresserad av att få se hur svenska sedlar såg ut. Som ingen av oss hade med sig.
När vi kom ut från stationen i Agra blev vi som vanligt påhoppade av taxiwalas, och killen vi bestämde oss för att åka med körde uppenbarligen svarttaxi (ingen legitimation, krockad och bucklig bil utan taxiskylt), men vi kom i alla fall fram till hotellet i Taj Ganj för 200 rupier. Hotellet, Saniya Palace, är omskrivet i Lonely Planet och rekommenderas dels därför att det är billigt (650 per natt för ett dubbelrum, denna gång med fullt fungerande WiFi) och dels för att det har en restaurang på taket med utsikt över själva Taj Mahal. Det luktade dock avlopp inne på toan, och i vitrinskåpet nere i lobbyn stod en bong som uppenbarligen var begagnad.
__________________
Nästa resa: Delhi-Mathura-Rishikesh-Haridwar-Delhi. November 2019.
Ha! Ha!
Ni skulle ha gått till Tourist Information Centre på Centralstationen i New Delhi och köpt era tågbiljetter till Haridwar! Det gjorde jag (2017) och biljetten var löjligt billig, typ 170 Rs, och tåget var jättefint!
Tack för att du delar med dig!
Jo tack, 2 st. 2AC-biljetter BORDE ha gått på cirka Rs. 1500 vet jag nu. Jag ska tillbaka till det hotellet i oktober och berätta historien, men sen bo där lik förbannat
Det kluriga med turistdisken på NDLS är ju dock att den ligger på västra sidan av stationen, och när man kommer från airport expressen kommer man upp på östra sidan. Det känns inte helt intuitivt som svensk att man ska gå genom säkerhetsspärren, korsa spåren och sedan uppför trapporna på andra sidan. Vi visste bara att turistdisken låg "på övervåningen", men såg ingen trappa upp till någon övervåning som inte hade en spärr framför sig.
__________________
Nästa resa: Delhi-Mathura-Rishikesh-Haridwar-Delhi. November 2019.