Åter dags att lämna baslägret.

Sitter nu i Bangalore dagen efter efter vi hälsat på ett av våra fadderbarn. Måste säga att Bangalore är en, med indiska mått mätt, väldigt ren och lugn stad om man bortser från trafiken.
Naväl vad har hänt hittills?:
Vi började resan med att dra till vårt smultronstalle no ett i Indien: Khunti. När vi landat vid Birsa Munda flygplatsen utanför Ranchi så stod det en hoppandes, vinkandes och gladjesprudlande nunna och väntade på oss utanför. Det var Sr Anes som hade kommit för att hämta oss. De hade haft problem att ta sig in till flygplatsen från Khunti eftersom Maoisterna (de är starka har i Jharkand) hade utlyst en strejk som stoppade all biltrafik på vägarna. Fast nu var den avlyst.
Framme vid klostret stod nästa mottagnings kommite redo. Det var resten av de 15 nunnorna på klostret som omfamnade, pussade och välkomnade oss alla sa fort vi klivit ut ur bilen.
Veckan i Khunti gick alldeles for snabbt. Här åkte kanslorna bergochdalbana mest hela tiden. Topparna var givetvis motena med Asha, Manishwar, Manish och Manisha (Asha var ju det forst fadderbarnet vi skaffade oss i Indien for 10 ar sedan) Asha gick tyvärr inte i skolan for tillfället eftersom hon rakat pa ett gäng epileptiska anfall just när det skulle skrivas antagningsprov, så hon hade ett sabbatshalvår och skulle gora proven igen i April. De sag mycket välmaende ut hela familjen och vi var hemma hos dem två ganger.
Vi traffade även Ramdi som är vart andra fadderbarn. En mycket välartad och begavad flicka som är uppvuxen i en by i djungeln 4 mil utanför Khunti. Hon är inte hindu som Asha utan tillhör Sarna (en slags tribal-religion dar man tillber moder jord istället for nagra miljoner gudar) eftersom hon kommer fran stambefolkningen/Tribals (Munda-stammen). Hennes familj ar snorfattig och det är äycket kring hennes historia som är hjärteskärande.
Vi hade önskat att få följa med ut till hennes mamma och pappas by vilket vi också fick. Eftersom Ramdi bor pa ett hostel i anslutning till skolan hade hon inga möjligheter att förbereda sin familj pa vid vilken dag och tidpunkt vi skulle komma. Hon var mycket nervös när vi satte oss i jeepen som skulle ta oss ut till hennes by eftersom hennes pappa mer eller mindre ar alkoholist och vi inte visste vilket tillstånd vi skulle hitta han i. När vi åkt de fyra milen som tog två timmar kom vi sa fram till en underbar glänta i djungeln där byn låg omgiven av risfält. Har var otroligt idylliskt och håret på armarna reste sig nar vi narmade oss lerhusen. Vi motte Ramdis mamma på en aker. Hon blev lite forlagen eftersom vi kommit lite oanmält. Ramdis mamma gick med käpp eftersom hon fortfarande led av sviterna fran forlossningen av Ramdis lillasysters (Moty) for 7 år sedan. Ramdi och mamman skyndade sig till huset (hyddan) for att städa upp lite. Vi blev bjudna att sitta på filtar under palmbladstaket utanfor ingangen och Ramdi och mamman svängde snabbt ihop en liten måltid av stekta potatisar och bonor. Efter ett tag kom pappan hem askalas med en stor trumma under armen. Han stank av sprit och var i ett tillstand mellan full och bakfull. Det syntes att han skamdes rejalt.... Han skärpte sig emellertid rejalt och det gick att kommunisera hyffsat med honom (han pratar mundari sa vi kommunicerade med hjalp av Ramdi och Sr Anes). Han ville ge en gåva till oss och kom forst med en kyckling som vi forklarade att vi omojligt kunde ta med. Sedan ville han ge bort sin stora trumma till Thomas men Sr Anes forklarade for honom att den var på tok forstor for oss att ta med på flyget hem. Han stod emellertid på sig och tillslut kom vi fra till kompromissen att vi skulle ta med trumman till klostret som lån och sedan skulle han tillverka en ny trumma till Thomas i mindre portabelt format och komma med den till oss dagen innan vi skulle lamna Khunti.
Vi tvivlade väl pa detta en aning....
Men dagen innan avfard sa dok Birsa (som han heter) upp pa en cykel med en nytillverkad trumma pa pakethallaren. Vara hakor gick i marken och ett par tårar trillade pa min kind. Han hade avslutat tillverkningen av trumman kl 6 på morgonen och sedan satt sig pa cykeln de 4 milen och cyklat i 4 timmar in till Khunti. Som tur var hade vi handlat lite sjalar till Birsa och hans fru (Ramdis och Motys pappa och mamma) att skicka med honom hem som gengåva. Det basta var att han var spiknykter denna gång och vi uppmanade honom att fortsatta vara nykter for sin familjs skull.
I Khunti hade vi en underbar tid. Ungarna lekte flera timmar varje dag med tjejerna på skolan och framfor allt med de som bor på hostel dar. Vi kom fram till att vi ocksa skulle ta hand om lilla Motys skolgang och valmaende genom att ocksa sponsra henne.
Vi hann med ett flertal sang, dansshower, julspel mm. En riktigt kul eftermiddag var nar vi gick och shoppade tillsammans med Moty och Ramdi. De fick nya kläder uppsydda och tvål, schampo, tandkram mm. Lilla Moty onskade sig aven en plastspann for att kunna skota sin tvätt av klader och sin hygien.
Vi hade ju aven med en stor resväska med sjukhusmanicker. Bla EKG utrustning, en pulsoximeter, otoskop, oftalmoskop, en centrifug som blev väldigt uppskattad eftersom de bara hade en handdriven innan. Detta var bara nagra av de saker vi kånkat med oss sa det var skönt att lämna de 25 kilona bakom oss....
Naväl, en vecka gick alldeles for fort och det var dags for det grymma avskedet. Alla kom... Ashas familj och vanner, Ramdi och Moty alla hostel-flickorna och alla nunnorna. Vara hjärtan brast i tusen miljoner bitar och alla grät. Ramdi kastade sig om halsen pa Lena och Asha var otrostlig....
Detta ar det värsta med att åka till Khunti - att behöva lämna Khunti igen....

Snart fortsätter vi mot Mysore och Kodagu i bergen...

/Björn

Mysore pa julafton med det upplysta palatset var i varjefall lite julstamning. Joda vi har det bra och fortsatter i morgon till Kakkabe i Kodagu for en vecka pa ett Homestay i bergen.
Glomde beratta att vi blev intervjuade av tidningen nar vi var i Khunti. En fin liten artikel blev det om oss med tillhorande bild. Nyheten hade spridit sig och dagen efter kom TV (E-channel eller E-TV kommer inte ihag exakta namnet) pa besok och gjorde en TV intervju med oss till 19.30 nyheterna. Tyvarr hade vi ingen mojlighet att se detta pa TV.... :(

Halsar Bjorn :D

Har nu mellanlandat i Mangalore pa vagen mot Goa dar resans slappa del snart skall ta sin borjan.
Efter Mysore har vi tillbringat en vecka i Kodagu-distriktet i Vastra Ghats-bergen pa ett sk Homestay. En vecka i harliga omgivningar med endast fagel och ciccada -ljud som avbryter den annars absoluta tystnaden. Har gjort mysiga och lagom jobbiga endagsvandringar bade med och utan ungarna. De har uppskattat friheten har, langt borta fran all trafik, och aven tyckt om baden i vattenfallen som kanske var i kallaste laget. Har har ocksa funnits tva hollandska barn som de lekt med i ett par dagar. Sjalv har jag bara njutit av stillheten och att jag fatt mitt vandringsbehov tillfredsstallt. Det enda som varit sisadar var maten som ungarna tyvarr ratat totalt. Sjalva har vi vuxna tyckt att den var OK men inte mer. Lite tjatig i langden med nastan samma mat varje dag efter en vecka.... :| I Goa hoppas barnen pa lite mer turistanpassad mat och harliga bad medans jag hoppas kunna ta upp min loptraning igen :D

/Bjorn

Vi hamnade till slut i Arambol i Nordligaste Goa. Perfekt boende vd sodra delan av stranden som ar perfekt att bada vid. Barnen alskar maten och det gar ju fortfarande att fa indisk mat till oss med lite andra smaklokar.
Detta ar ju var 5:e resa i Indien men inte forrans nu har vi till slut hamnat i Goa. Jag maste bara saga att detta ar en del av Indien som inte liknar nagan annan jag sett 8O Jag vet inte riktigt vad jag tycker men har ar nagra iaktagelser som jag gjort:

Var ar alla Ambassadors? Valdans vad har var valordnat, tom trafiken.
Rickshorna har dorrar!
Musiken ar helt annan. Trance, Reagge psykedelisk 60-talsmusik pa barer och restauranger.
Dreadlocks, dreadlocks, dreadlocks och sa dreadlocks.
Hashroken ligger tat pa kvallarna pa serveringerna.
Hur fan kan man vara sa respektlos sa att man badar och gar omkring naken har pa dessa valbesokta strander :evil: (da tanker jag pa indierna som maste tro att vi turister saknar nagat vitalt mellan oronen, sjalv skiter jag i om jag ser nan som vill flasha sig)
Nastan annu mer underbart surrealistiskt att se alla dessa kor och tjurar som vandrar omkring pa stranderna an annars.
Hundarna ser ovanligt valmaende och glada ut och lever i nagon slags symbios med manniskorna har (turister och infodda)

Annars ar det som sgt ljuva livet som levs. Thomas tar trumlektioner 1ggr om dagen och tjatar pa att fa dreadlocks i sitt halvlanga har ( vi far se om han lyckas..) Wictor njuter av maten och baden men har tyvarr hundskrack vilket ar totalt fel har. Sjalva tar vi vuxna det mest lugnt.[/][/]

Hej igen,

Fortfarande i Arambol och tanker sa vara tom tisdag da vi varit har i en vecka. Sedan blir det riktning syd mot Palolem.
Ja trum lektionerna har flutit pa bra. Det funkade sa bra att vi borjade lamna Thomas dar sjalv med lararen. Detta visade sig vara en liten miss eftersom lararen da tappade lite av fokusen pa Thomas och agnade sig at lite annat under tiden :evil: (han ar ju bara 9 ar och kan hjalpligt med engelska och har iofs en hel del skinn pa nasan men inte tillrackligt for att satta sig upp mot en indisk trum-larare) Sa det var bara att borja sitta med igen....
Vi bor perfekt lite soder om sjalva Arambol vid stranden (100 m innanfor en palmdunge) dar det ar lite lugnare och mindre folk an inne vid den 'centrala' stranden. Har vacks man av tuppen varje morgon och nar man satter sig for att vakna till lite pa balkongen sa springer det en grisfamilj omkring nedanfor som underhallning. Sedan blir det bad och bodysurfning i vagorna mest hela dagen, for att bryta av med lite lunch pa ett av de manga shacks'en. Pa kvallarna drar vi oss innat Arambol langs stranden och ungarna traffar andra ungar for att spela lite fotbollsmatcher i solnedgangen da stranden ar som bredast (ebb). :arrow: Sa har skulle man ha det nar man har det som samst...

Ja naken-nissarna ja... Forsoker ignorera dem for att undvika att bli forbannad hela tiden. Goaner kan man kanske kalla de som bor i Goa, sa vi har borjat kalla dessa respektlosa individer (naken-nissarna) for Gonaderna... :wink: