Hemkommen från tre veckors vistelse i UP/Bihar.
Många intryck förstas, men särskilt påfrestande var att se alla dessa kämpande individer och den fruktansvärda situation som många lever i. Det talas om en ekonomisk revolution - ja, den kanske syntes nära flygplatsen i Delhi; jag syftar på Gurgaos nya arkitektoniska konstverk med glasfasader, men den kan då inte urskönjas längs gatorna i Lucknow...
Jag blev fullständigt deprimerad av det lilla jag såg av många indiers vardag: t.ex. hur kvinnor bar åtta tegelstenar på huvudet uppför trapporna på bygget av ett nytt hus, mannen som sopade cementdamm utan andningsskydd, cykelrikshawförarana som kämpar i hettan bland avgaserna, pojken som syr i ett trångt rum bredvid vägen... Hur ÖVERLEVER de?
Frågade en liten pojke, kanske 7 år, som sålde India today eller vad det nu var på tågstationen i Varanasi om han gick i skolan (hade indiskt ressällskap så kommunikationen skedde på hindi). Han svarade förstas nej. Varför? Han hade inget alternativ. Men vad tycker dina föraldrar då? De finns inte längre... Jag kände hur det nästan brast för mig, men vad gör mina tårar för skillnad?
Undrar hur ni andra funderar kring allt elände man ser och hur ni hanterar fattigdomen när ni är ute och reser.
Tycker också det är riktigt jobbigt.... Till slut blir det ju att man stänger av för man orkar inte ta in... Det är svårt att veta vad man kan göra också. Man skänker rupier, mat, leksaker etc.
Nånting jag försöker göra i Sverige är att köpa Rättvisemärkta produkter, en konkret handling för att visa att man tycker världen är orättvis och som faktiskt påverkar i det stora. ( http://www.rattvisemarkt.se ) Jag har också ett fadderbarn i norra Indien genom Plan.
Men man känner sej ändå ganska maktlös när man reser runt, ibland blir man arg och upprörd, ibland blir man bara ledsen...
Ett sätt att göra något med sina känslor är ju också att arbeta som volontär.
Ja det är svårt att uppleva fattigdom på nära håll men det som är mest vidrigt är att många inte ens har en dröm om ett bättre liv. jag har rest ganska mycket i världen tidigare och till sist var jag tvungen att sluta, jag klarade inte mer.
jag skämdes över att vara vit europe, en indirekt ättling till kolonisatörer.
Men det är ju som att stoppa huvet under sanden.
Mitt sätt att försöka bidra till en bättre värld just nu är den bok som jag och några kompisar håller på att göra klart, den skall handla om några människor i Dharavi, Asiens största sammanhållna slum (?) i Bombay.
Ja du det är minsjäl inte lätt... :?
Alla har vi olika sätt att hantera detta, allt från att totalt känslokallt ignorera det till att bryta ihop och inte fixa det mentalt.
Själv har mitt resande i Indien utvecklat min empati för mindre bemedlade individer vilket resulterat i något väldigt positivt. Vägen dit har varit krokig och det är inte alltid så lätt att vara rakryggad och konsekvent i alla situationer trots att det är intentionen. Läs här om några dåliga beslut och erfarenheter: Ångrar
Försöker att på ett annat och mer långsiktigt sätt hjälpa än att sticka till tiggare pengar. Mitt devis är: Du kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.
Första steget togs 1996 då jag och min familj skaffade ett fadderbarn i dåvarande Bihar (numera Jharkhand). Historien om detta har jag plitat ned en massa gånger här på forumet och tänker inte dra det från början en gång till. Men där vi står nu är att vi hjälper två familjer till ett bättre liv i byn Khunti i Jharkhand. Dessutom är vi som de säger i Khunti "Protectors of the Helth Center" (jag som annars hatar titlar älskar den titeln :D ) Vi har på de två senaste resorna dit tagit med medicinsk utrustning (27 kg senast) som vi tiggt i hop på ett sjukhus i Skåne. Jag håller också 3-4 ggr (mer frekvent för ett par år sedan) om året föredrag om byn Khunti där pengarna oavkortat går till detta lilla Health Center.
Detta är något som jag och min familj brinner för och det har gett så mycket tillbaks så att jag nästan skäms...
Mvh
Björn
Vad spännande! Vad är det för typ av bok?
ja vi får se när den är klar!
Hoppas den blir bra och annorlunda kanske. mycket foton teckningar kartor.
jag lovar att tala om när vi har releasefest!! Den blir i både Stockholm och i Bombay.
Coolt - det ser vi alla fram emot!
Lycka till! :)
Jag bryr mig inte så mycket, de fattiga i Indien har ju ofta relativt bra ändå. Dock har jag lite svårt för svältande spädbarn och blir nog lite väl givmild då.
öhö hmm harkl host host skämtar du?
..och om korp inte skämtar kan jag rekommendera Kunskapskanalen idag tis kl 1830 så får man se en bild av Indien som inte är så vacker.
Jag personligen brukar (nästan) aldrig ge pengar till tiggare. Möjligen isf kex eller frukt som jag har med mig. Då tycker jag som Baloo att det är bättre att satsa på långsiktig hjälp - istället för att inför varje tiggare ta ett beslut om tiggaren i fråga är "autentisk" - ger man en måste man ge alla känns det som.
Med ett par tyska vänner som jag träffade i Sydindien har vi tillsammans med organisationen TRUPA finansierat starten och nu även drivandet av ett nytt dagis som ligger några timmar utanför Madurai. Det krävs faktiskt inte mycket pengar om man frågar runt efter hjälp från vänner och bekanta - och det hjälper mer långsiktigt än att tillfälligt stilla sitt dåliga samvete genom att ge till tiggare.
Ger man pengar till tiggare så visar det ju bara att det lönar sig att tigga, och industrin runt tiggeriet ökar istället för att människor försöker hitta riktigt arbete. Låt istället, de bofasta indier som har koll, ge till tiggare som verkligen behöver det.
Umm nä jag skojar inte, bara för man är fattig innebär det ju inte att man alltid svälter eller inte är lycklig, men som sagt jag blir berörd av barn. Så klart det finns folk som verligen lider, men jag har besök ganska många slummar under min studietid både Bombay, Calcutta, Pune och där hade de det ju ganska bra, med skolgång, mat och Tv i varje liten "hydda" plus många som hjälper varandra. Men ibland får man ju se riktig misär, men det är ju inte så ofta. Jag träffar nästan varje dag nu när jag jobbar svenska barn som blivit misshandlade, våldtagna och utnyttjande. De kanske inte är fattiga men de lider verkligen, där kan man snacka misär
:(
Att inte ha tillgång till rent vatten, ordentlig sjukvård och vettig utbildning kallar inte jag "att ha det bra". Detta gäller för en stor del av indiens befolkning... tex får 50% av indiens barn inte dagligen den näring de behöver, dvs de räknas som undernärda. Det är inte heller "att ha det bra".
Om du inte såg detta i städerna du nämner så tycker jag du skall åka ut på landsbyggden där den största delen av indiens fattiga bor...
http://www.indien.nu/forum.indien.nu/viewtopic.php?t=2721
Sen vet jag ju också hur du funkar Korp: Du är en liten filur som gillar att vara sådär på gränsen till halvprovocerande :wink:
/Björn
Ja jag vet inte hur man ska hantera allt elände i världen...men skulle man ta åt sig o till sig allt o försöka hjälpa alla så blev man nog galen.
Jag försöker hjälpa de jag kan och det känns bra.
Självklart blir man illa berörd av de som far illa och som inget har medan vi har så mycket.
Men det finns också en del tiggare som satt detta i system och som har det mycket bra. De vet att turister tror att alla är döfattiga och har det svårt.
Min pojkvän har "skvallrat".
Mvh Eva
Jag förstår vad du menar, men jag går ju inte och mår dåligt över att statisktiskt så har 50% av barnen inte tillräckligt med näring, då fick man ju inte göra annat än må dåligt. Den fattigdom som jag personligen kommer ikontakt med i Indien den absolut största delen av tiden mår jag inte speciellt dåligt över, för den är inte extrem och det finns mycket positivt som pågår i dessa människors liv. Men jag söker ju inte heller aktivt efter extrem fattigdom (som att leta efter det på landsbygden) för att bli utsatt för det och kanske må dåligt av det. Jag har rest på landsbygden också och besökt byar både välmående och fattigare, även där har jag sett fattigdom och individer som arbetar stenhård för sin mat. Dock har de haft mat, elektricitet ett par timmar och en Tv att titta på och även skolgång.
Det finns naturligvis lidande människor i Indien och vill man "hantera" sina egna skuldkänslor över det så kanske man kan ge pengar till SOS barnbyar eller nått annat projekt man värnar om. Jag brukar ge pengar till ett barnhem i Aizawl när jag är där, där tar de hand om övergivna handikappade barn.
Är jag lite halvprovocerande? Det håller jag inte med om alls :wink:
Nä jag går inte heller och mår konstant dåligt över detta faktum. Dock kan vissa saker/situationer söka mig. Känns bra att kunna göra något dock = mitt sätt att "Hantera fattigdomen". Du behöver heller inte leta efter fattigdom i Indien (på landsbygd eller i städer, whatever...), den hittar dig. Sen att folk har enorm livsglädje trots sin ekonomiska situation är en annan sak.
Fast bara på gränsen... :)
Tack for era synpunkter.
Jag haller med Raita och Eva/Indianturbo att det jobbigaste ar inte tiggarna. Manga av dem har som sagt satt det i system att tigga - har aven sett exempel pa det sjalv. Nar jag var i Varanasi var det en liten flicka som tiggde/salde nagon form av ljuslykta med blommor som man skulle satta ner i Ganges. Tankte att nu gor jag en god garning da flickan far 15 rps... Koper lyktan och satter ner den i Ganges. Efter ett tag ser jag en fet kvinna som sitter pa ghaten och har en hel hord av ungar i 6-9 ars aldern som lamnar pengar till henne. Detta gjode mig sa ARG att jag knappast kunde njuta alls av den kommande artin. (Aven ur miljosynpunkt kan det inte vara bra att satta ner ljus i floden, men det ar latt att vara efterklok.)
Nej, vad jag tycker ar jobbigast ar de barn och vuxna som arbetar sa hart under hemska forhallanden och darigenom satter sin halsa pa spel men trots detta knappt tjanar nagonting.
Jag tycker också att fattigdomen kan vara svår att hantera många gånger. Och tillhör dom som inte kan låta bli att ge tiggarna ibland. Försöker därimot att låta bli att ge barnen, just för att inte uppmuntra föräldrarna att skicka ut sina barn att tigga, sen om det hjälper är ju en annan sak.
Försöker så gott jag kan att stödja genom att ge regelbundet till ett barnhem och ett fadderbarn.
Korp, jag forstar att det maste vara valdigt psykiskt pafrestande att mota de svenska barn som far illa. Tyvarr finns det nog alltid individer som genomlevt fruktansvarda erfarenheter i alla samhallen har pa jorden. Det ar svart att "gradera" vilka som har det varst... Men, tank att kanske vara foraldralos och utan socialt skyddsnat med inte ens basala nodvandigheter och dessutom bli exploaterad. Fysisk bestraffning tillhor dessutom vanligheterna i det indiska samhallet och sakert forekommer ocksa sexuell exploatering (trafficking ar ju valdigt utbrett just i Indien).
Har ar artikeln om trafficking i Svd for ca en manad sedan:
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_16178758.asp