Om Indien.nu
Indien.nu grundades år 2000 som en ickekommersiell webbplats för spridande av information och resetips om Indien. Sajten drivs och utvecklas av Henric Carlsson som sedan 2007 bor i staden Udaipur, Rajasthan, Indien. Läs mer om Indien.nu här!
Kontakta oss
För frågor och synpunkter skicka ett mail till:
Webmaster
Vill du tipsa om arrangemang och evenemang i Sverige, maila:
Henric
För fler kontaktdetaljer, se kontakta oss.
© 1999-2020 Indien.nu
Per, jag vet att det inte är lätt med förhållanden, överhuvudtaget.
När det gäller min pojkvän o mej, så är jag inte helt ny inom indiska kulturen. Jag är själv halvindisk med indisk pappa o svensk mamma. Och ett plus är att min pojkvän är hindu, som min pappa. Även om de inte har samma kast.
Man kan inte få allt. :wink:
Några tips om seder o bruk som jag glömt bort? Vet ju att man ska hälsa som när man ber. :wink:
Theodora, kanske hittar du ngt intressant här: http://www.indien.nu/fakta-tips/seder_bruk/
Mvh,
Pia.
Första gången jag presenterades för hans familj var på Diwali och jag var så lycklig så jag nästan kunde gråta. Jag hade hittat vad jag sökte och vad jag hade drömt om så länge!
En indisk familj som ler och är lyckliga och min underbare pojkvän som behandlade mig på pricis rätt sätt. Jag ville inget helre än att tillhöra allt detta. (Jag presenterades som vän och inte flickvän)
Tyvärr hade jag just då en fruktansvärd infektion i tarmarna efter att blivit av med mina amöbor och var tvungen att åka tillbaka till Sverige innom kort, men det dröjde inte länge innan jag kom tillbaka...
Hedvig, härligt att höra! Hoppas att min pojkvän har en lika mysig familj. Min kille har redan berättat om oss för sina föräldrar, som han säger "our love". :D
Får träffa honom i morgon. Då jag befinner mej i Goa då. Åker ikväll. :D Visst är jag världens lyckligaste just nu! :D :D :D
Nästa gång jag åker tillbaka gifter vi oss. Det vill vi båda. Hans föräldrar tror redan att vi är gifta i hemlighet eftersom de inte känner till begreppet "pojk o flickvän". Dessutom visste de att vi bodde i hop på hotellet i Mysore. :oops:
Du kan vara glad att den är du som är kvinnan och inte din indiska partner. Det är mycket lättare för indiska män att mygla lite med "flickvänner". Hade min indiska partners pappa vetat att vi levt ihop i ogifta i Indien under 4 månader vet jag inte vad som hänt. Han vet fortfarande inte om att hon åkt med sin mamma till Delhi för inverjun på ambassaden om uppehållstillstånd, de gjorde det innan de berättat för honom om oss. Detta är i en välutbildad familj, jag vill inte ens tänka på hur strikt det måste vara på landsbyggden och i fattiga familjer.
En lite rolig händelse var när hyresvärden kom på besök och blev MYCKET frågande till varför en västerlänning levde med en indiska i hans lägenhet, mig visste han ju om men inte henne. Han samlade även ihop medicinburkar och vitaminpiller i lägenehten och frågade oss om vi knarkade haha. Lägenheten var i ett fint litet inhängnat högkast område där grannarna (speciellt hemmafruarna) kollade varje liten händelse och person som kom på besök. Dock hämnades jag lite genom att mata den utmärglade vakthunden med kokött, han sprang typ en halv kilometer för att möta mig när jag kom på gatan efter det hehe Det är första gången jag känt mig som en brottsling bara för att jag köpt lite nöttfärs och sedan lagade den i lägenhet haha.
Ja, jag vet. Hinduer äter inte nötkött. Det gör inte min heller. Var ett tag lite orolig att han var vegéterian men det är han inte.
Så det är benhårt ute på landsbygden? Men hans hem ligger rätt nära Mysore. Och min pojkvän är väldigt modern. Men tror inte heller att han accepterar att ha olika flickvänner rännade hos sina föräldrar. Han tog hem mej för att presentera mej som sin blivande fru. Han visste att de skulle tro att vi gift oss i smyg. Så i Bangalore fick jag ta av mej mina tåringar eftersom de betyder att man är gift om jag bär dem. Men hans morbror såg när jag tog av mej dem. Jag hade dem redan i Goa när han kom. :oops:
Så fort vi hade kommit till Mysore o checkat in på hotellet så ringde hans mamma o bror o sa att de var på väg på vespan för att träffa oss. De kunde inte vänta en dag. Så vi gick ut o drack chai med dem.
Men de tycker inte att det är något bra förhållande att leva så långt ifrån varann. De har sett hur ledsen o olycklig han är nu o han berättade för mej att de tycker att han skulle gifta sej med en indiska istället. De fattar inte att kärlek är kärlek o att vi inte tänker "praktiskt". Vi vill bara ha varann.
Har min man i Lucknow, U.P, och vi ska försöka skaffa visum åt honom tills våren så att han får se Sverige för förstå gången om det går vägen... Vi pratar dagligen på msn och telefon men det är lik föbannat jobbigt att inte kunna träffas mer än 1 - 2 månader om året men förhoppningsvis går det att lösa på något sätt så småningom.
Är ni två gifta? Då kan han ju söka uppehållstillstånd istället så att han kan bo hos dej i Sverige. Trivs han inte så har han i alla fall försökt.
Jag har precis likadant med min pojkvän just nu, att vi ses 1-2 gånger om året. Men förhoppningsvis så får min pojkvän sitt uppehållstillstånd snart och kan komma till mej. Vi ska ju ha barn tillsammans i december. Är mest rädd att han ska få nej eftersom vi inte är gifta. I Indien är det ju inte godkänt att leva tillsammans och ha barn om man inte är gifta, så hans föräldrar tror att vi är det.
Men trots allt så försökte vi gifta oss i mars i år i Indien men ingen av oss visste att det fanns regler som sa att man måste ansöka minst 30 dagar innan om giftermål. Så det blev inget.
Hej forlot jag kapar traden, jag tankte skapa en ny, men det har gar nog.
Forsoker man bara fa ogonkontakt med tjejer sa tittar dom som man tittat en halvtimme i deras urringning. Sen ar det bara man pa gatorna o som jobbar i affarerna.
Den enda tjejen som jag har pratat in mig hos efter tre veckor hade redan salt en bussbiljett till mig for samma kvall. Sa den daten gick upp i intet. Aven om hon verkade jatteglad att fa prata med mig.
Hade det bara gallt mig hade det forstass varit fel pa mig, men inte ens tjejer verkar kunna fa indiska tjejkompisar.
Alltsa hur gor ni?
Roine, för det första är det lättare för en tjej att träffa en indisk kille än tvärtom.
Jag träffade min pojkvän på mitt hotell när jag var på semester. Han jobbade som servitör där. Vi föll pladask för varann.
Jag visste när jag åkte hem att jag måste tillbaka för att träffa honom igen trots att säsongen var slut. För att jag visste på en gång att han är mitt livs kärlek.
Så jag väntade sommaren ut på att säsongen skulle börja igen. I september ringde han mej o talade om att han var tillbaka i Goa och undrade när jag kommer tillbaka.
Så det gick några månader till o han köpte en ny mobil (förra gick sönder) och smsade mej. vi hade sms kontakt varje dag och ibland ringde jag.
Tillslut åkte jag ensam tillbaka för att träffa killen som jag gått dag in o dag ut och tänkt på varje dag i 9 månaders tid. Och lidit all världens kval för att jag inte fick vara med honom. Har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den tiden.
Idag ska vi ha barn tillsammas och han är på väg hit (om han får beviljat uppehållstillstånd). Så fort vi får en chans, gifter vi oss.
De flesta indiska ogifta tjejerna har den uppfattningen att man sparar sej åt sin man. Det vill säga att de har inte sexuellt umgänge om de inte är gifta. Ibland gäller det kyssar o kramar också. I Goa är de lite mer fria, har jag fått för mej men det gäller inte heller alla.
Jag träffade en indisk tjej när jag åkte till Goa i januari i år. Visserligen bor hon i Sverige för tillfället. Hon var från en katolsk familj och hade indisk pojkvän i Sverige. Man kan ju diskutera deras syn på "pojkvänner". Hon berättade att de aldrig haft sex och att hon sparade sej åt sin kommande man. I och med att hon hade sin oskuld kvar så anser hon sej fri att gifta sej med någon annan om hon skulle behöva.
Så jag tror att det blir en kulturkrock i det här fallet. Tjejerna i Indien är inte frigjorda. Vill du ha en indisk flickvän så måste du gifta dej med henne och dessutom bli accepterad av hennes familj.
Jag förstår att du är i Indien just nu. :wink:
Mimmie, vi är inte egentligen gifta officiellt, jag är fortfarande ganska ung, men vi har faktiskt gift oss i ett litet tempel utanför Sitapur nyligen. Det riktiga bröllopet kommer senare när studier och sådant är mer avklarat men vi tänkte försöka få uppehållstillstånd innan dess. Likaså ska jag ansöka om PIO senare. Det kan lika gärna bli så att jag flyttar till Indien större delen av året längre fram, man vet aldrig.
Jag hoppas att din pojkvän lyckas få uppehållstillstånd snart i alla fall :D
Jo, det forstar jag, att det ar lattare for en tjej att traffa en indisk kille. Det gar ju namligen inte att traffa nagra indiska tjejer overhuvudtaget. Skulle tycka det vore kul att bara sitta pa en restaurang och prata med en tjej. Hur det ar i Indien for tjejer osv, ja o sa flirta lite lite gran kanske ;)
Jag hade nog inte forvantat mig att fa en flickvan efter nagra dagar i en stad eller nagot sexuellt heller for den delen.
Roine, efter några dar, nej. Man ska aldrig säga att någonting är omöjligt och aldrig kan hända. Vem vet? Det man ofta söker, hittar man.
Ett annat problem är ju kastsystemet som är förbjudet men som lever kvar bland hinduerna. Något som de vägrar att ge upp.
Billi, spännande att ni gift er i en cermoni, även om den inte är laglig, som du säger. Är din pojkvän hindu? Var ifrån är han? Vad tyckte hans familj om ert giftermål? Var de med?
Själv så var min pojkväns familj emot vårat förhållande och försökte tvinga min pojkvän att gifta sej med sin kusin men han vägrade. Och det trots att min pappa också är hindu av ännu högre kast än hans familj. Vad jag vet så "får" barnen sin pappas kast.
Men tillslut gav de med sej och accepterade mej. De tror som sagt att vi är gifta, och de vet om att vi ska ha barn.
Visst din pojkvän kan söka uppehållstillstånd men eftersom ni inte är gifta lagligen (ska vara registrerat i båda länderna) så kan han ju få avslag men det är ju absolut värt ett försök, eller hur? Är ni lagligen gifta så har han full laglig rätt att få bo hos dej i Sverige.
När ni är lagligen gifta så kan du söka Piocard annars går det nog inte. Fråga indiska ambassaden.
Mimmie, det var till och med enklare än så, bara vi två och hans kusin var där. Föräldrarna vet bara om att vi är förlovade. Innan mamman träffade mig var hon inte så pigg på det för att hon hade fördomar om oss "vita européer som måste leva i lyx", men efter att vi träffats så ändrade hon helt uppfattning och vill att vi ska gifta oss så snart som möjligt. Pappan har inte heller något emot det nu när han vet om det, han är inte direkt närvarande i familjen så det hade inte spelat så stor roll i vilket fall...
Han är av lågt kast, men hans familj är hyfsat moderna ändå, om än konservativa till en viss del. Jag tror mest att hans släkt tycker det är kul att han är med någon från Europa (:
Jag vet. Endel indier tror att Europa är paradiset. :lol:
Min pojkvän är också av rätt låg kast (jordbrukarfamilj).
Själv vart jag väldigt snopen att efter mitt första möte med hans familj i Mysore (systrarna var inte med), så åkte jag hem till Sverige och min pojkvän åkte hem till sin by, och då hade hans föräldrar försökt tvinga på honom giftermål med hans kusin. De tyckte att vi bodde för långt ifrån varandra. Vilket vi också gör.
Min pojkvän var så olycklig och bråkade med sina föräldrar om det här. Han vägrade ge upp mej. Tillslut tog han mitt råd och åkte där ifrån, tillbaka till Bangalore för att jobba.
Jag var rädd att förlora honom så jag bokade en ny resa till Indien och vi försökte gifta oss, vilket inte funkade. Upptäckte innan jag åkte hem att jag var gravid.
Tillbaka i Mysore så ville hans två systrar komma och träffa mej för första gången. Så de kom med hans mamma. Ingen kunde engelska. Efteråt när min pojkvän följde dem ner till hotellreceptionen så sa de till honom att de godkände mej. Den ena tyckte om min näsa :lol: och de tyckte att jag hade sååå vit hy.
Vilket fall så tror de att vi är gifta nu. Och barnet ser de fram emot. Pappan vill att det blir en flicka och systrarna o mamman att det ska bli en pojke.
Ska bli så kul att visa upp underverket när vi åker tillbaka tillsammans. Vill ju visa upp för hans fd chef o hans arbetskamrater i Goa också.
Vad bra att de godkände dig till slut då! Men ska ni gifta er på riktigt någon annan gång då, och i sådana fall hur?
Hur som helst, lycka till med barnet, uppehållstillstånd och allt!
Tack! :D
Jo, gifta oss ska vi. Stora frågan är bara var och när. Kommer han hit så gifter vi oss nog här i Sverige. Han vill ha ett kyrkbröllop med fest och allt. Har faktiskt aldrig träffat på en kille som vill ha båda dessa sakerna. :lol:
Får han inte komma, så åker jag tillbaka efter födseln och gifter mej i en "papperscermoni" i indisk domstol. Men det låter inte speciellt lockande...
Vilket fall som helst borde han få vara med om sitt barn födsel. Får han nej på Uppehållstillståndet så kan han väl skaffa turistvisum för att komma hit ändå. Då kan vi ju gifta oss här borgligt.
Det finns några alternativ och det beror på hur allt faller sej.
Lycka till Själv! :wink:
Jag tycker det vore konstigt om han inte får uppehållstillstånd, men jag hoppas att allt går bra och så!
Mimmie! Hur går det med giftemålet och barnet? Och din pojkväns uppehållstillstånd? Jag är väldigt nyfiken :)
Förresten, vad innebär ett PIO-card?
Ok. Jag vet inte riktigt om jag får vara med här men jag försöker. Killen i mitt liv är nämligen från Sri Lanka och inte Indien. Men vi har Indien att tacka för att vi träffats och för att vårt förhållande är där det nu är. Lite luddigt men det klarnar längre fram. Och problematiken är ju densamma, när det gäller kultur, hudfärg, att bo i olika delar av världen mm.
Vi träffades för första gången för ca fem år sedan. Jag var på semester på Maldiverna med min fd och L var bartender på ön vi bodde på. Det var kärlek vid första ögonkastet men eftersom jag var i ett förhållande gjorde jag inga som helst närmanden och försökte bara undvika föremålet för mina känslor. Men på en ö som det tar en timme att gå runt är det lättare sagt än gjort. Så ni förstår att det blev några ganska omvälvande veckor.
Indiens roll i det hela var att jag och min fd hade ganska långt framskridna planer på att starta hotell/restaurang i Goa och bo där halvårsvis, så vi höll som bäst på och gjorde ritningar, såg över budgetfrågor, pratade med marknadsföringsfolk och rekryterade personal i den här vevan. Vad som ofattbart nog hände under de här veckorna på Maldiverna var att min fd blev så mäkta imponerad av L att han helt plötsligt blev vårt förstanamn som barchef i Indien-projektet. Så mina försök att så diskret som möjligt undvika L blev i praktiken istället att vi på min killes initiativ träffade och pratade med L hela tiden. Naturligtvis bytte vi även adresser och telefonnummer.
Den kommande tiden var den mest förvirrande i mitt liv, och här vet jag att många av er andra känner igen er i åtminstone delar av det jag gick igenom. Framför allt när känslorna inte är uttalade som var fallet mellan oss, så blir det så STORT. När man bor på olika kontinenter kan man ju inte ta en fika eller en bio nån dag och se vad som händer - man måste satsa, allt eller inget. Och man vet ju inte så mycket om en person att man med fullständig trygghet i sinnet säger upp sig och flyttar till Indien (eller Sri Lanka) för att vara med den personen. Så mycket vet man nästan ALDRIG om en person.
I mitt fall spelade också "man vet vad man har men inte vad man får" in ordentligt. Hade jag sett för många romantiska filmer? Finns det egentligen kärlek vid första ögonkastet? Har jag förlorat förståndet? Vad skall mina vänner säga? Vad skall min fördomsfulla mamma säga (som älskade min kille men som är... hm... mindre tolerant mot människor från andra kulturer, för att uttrycka det diplomatiskt)? Jag kommer att få alla emot mig. Och jag vet egentligen ingenting om killen. Inte om hur vi skulle funka tillsammans i det verkliga livet. Som ett verkligt par. Och det kan vi tyvärr aldrig få reda på i förväg. För det måste vi nämligen dra igång hela processen. Det kändes lite orättvist.
För min del fanns också det inte så lilla dilemmat, att den enda uppenbara möjligheten jag hade att lära känna L bättre var att starta igång hotell/restaurangprojektet med min kille. Men jag kunde ju inte gärna starta ett livsprojekt tillsammans med min kille för att lära känna en annan kille bättre. Som dessutom skulle bli vår anställda, med alla de moraliska och arbetsrättsliga komplikationerna som hörde därtill.
Utan att gå in på mer detaljer kan jag säga att detta var en hemskt förvirrad period i mitt liv när jag inte visste vilka av mina känslor jag kunde lite på.
Just frågan om den stora kärleken ställer jag mig fortfarande ibland. För jag tror att det finns två sorters problem med dagens förhållanden och att de spricker så lätt i västvärlden. Antingen har vi för svårt att kompromissa; vi har sett alla de där romantiska komedierna och förväntar oss att våra förhållanden skall vara sådär perfekta och pirriga. För vardagen, grälen och frustrationen - det får vi aldrig se i filmerna. Det är där rollistan börjar rulla. Vi ger helt enkelt upp för lätt och tror att "nästa, nästa kanske..." för vi tror att livet kan vara sådär som i filmerna.
Antingen det, eller så har vi ingen tro på kärleken alls, och nöjer oss med första bästa. "Nej, det kanske inte var så bra ens i början men hon ändrar sig nog så småningom", eller "han slår mig i alla fall inte" eller - den här är hemsk men nog väldigt vanlig - "jag är i alla fall inte ensam".
Jag tror som sagt att båda dessa kategorier finns. Men hur vet jag vilken av dem jag tillhör??? När är det jag skall kompromissa, göra det bästa av det jag har, "nöja mig" och inse att jag faktiskt lever i den där romantiska komedin, det är bara det att rollistan har börjat rulla nu - och när är det tvärtom dags att gå vidare, ta det där klivet, blunda och hoppa, springa som en galning genom folkmassan på t-banan i New York medan allmänheten håller andan och sedan applåderar medan vi kysser varandra, säga upp mig och flytta till Sri Lanka för en vansinnig känsla jag hade för en person som jag inte känner? När fan vet man???
Oj, det här blev nog lite djupare än vad jag hade tänkt mig. Men för att göra en lång och mycket komplicerad historia kort så sprack hotell/restaurangplanerna av ekonomiska skäl och mitt äktenskap av andra skäl. Och åren gick, andra män passerade revy och jag blev något mer säker på att jag hade den psykiska hälsan i behåll. :wink: Och den lilla turkosa lappen med Ls namn och telefonnummer dröjde sig på något sätt kvar i min plånbok.
Och så för två år sedan när jag var en längre tid i Indien för att frivillligarbeta upptäckte jag av en slump att jag hade fått multipelt visum till Indien och att flygbiljetterna till Colombo bara gick på en tusenlapp. Så jag fångade dagen och åkte till Sri Lanka en vecka och hälsade på. Ja, och här är vi nu.
Exakt VAR vi är vet jag fortfarande inte, men det visade sig att kärleken vid första ögonkastet som jag upplevde var ömsesidig och den finns fortfarande kvar. Vi har daglig kontakt och försöker nu att få i ordning alla papper så att han kan flytta hit.
Jag är fortfarande inte helt säker på att jag inte är tokig :roll: men som sagt, det går ju inte att ta en bio eller fika och se vad som händer utan man måste våga satsa. Vi är också i den prekära åldern (28 respektive 32) där man måste börja fundera på barn och dylikt.
För att inte fylla forumet helt tror jag att jag ger mig med den inledningen. :lol: Men jag är väldigt nyfiken på hur det gått för dig, Marika. Vi håller på och trasslar med myndigheter och ambassader om uppehållstillstånd och får lite olika besked från olika håll. Jag vore JÄTTETACKSAM för lite vägledning från någon som precis gått igenom processen!
Och det vore spännande att höra om ni andra också tänkt som jag runt det här med den stora kärlen, allt eller inget och om man egentligen är knäpp. :)
Hälsningar
Jennie
Jag ångrar personligen inte att jag "vågande" ge mig in i en relation med en indiska. Vad jag vet ångrar hon sig inte heller :) . Dock har det varit en OTROLIG kamp under snart 4 år, speciellt den första tiden. Vi var så fullständigt olika kulturellt vilket lades på de vanliga "relationens problemen" som alla har. Men måste verkligen gå in i relationer som dessa med öppna ögon och anstränga sig för att få det att fungera, det är onekligen lättare om man kommer från liknande bakgrund än från skilda världar. Dock är det även otroligt givande och en lärorik resa, dock måste man vara beredd på att det troligen kommer vara svårt den första tiden att hitta varandra och komma i synk både i tankar och speciellt beteenden mot varandra. Vi gör alla så mycket omedvetet och att hamn i en relation där detta kommer upp och där man verkligen måste titta på sitt eget beteende och ändra på det, det kräver en stor mognad och en väldigt stort tålamod.
Det är ju även bara relationsproblemen, utöver det kommer ju praktiska saker som vart ska man leva, vad ska man arbeta med, vart får båda parter bästa möjligheter att arbeta och vara lycklig. Det är vanliga problem i relationer mellan olika nationaliteter, vi hamnde till slut i London eftersom varken Sverige eller Indien fungerade.
Vi upptäcke även att man "hamnar efter" sina jämngamla och vänner. Vi höll på att etablera vår relation och lära känna varandras kulturer och bakgrunder för att sedan försöka leta efter vart vi skulle leva, allt detta tog tid medans kompisar skaffade hus, barn och klättrade i karriären så tog vi 10 steg tillbaka det första vi gjorde för att sedan arbeta oss upp igen. Även det var jobbigt, speciellt för min partner som är relativt traditionell och som nu om allt varit "normalt" skulle ha minst 2-3 barn efter snart 4 års äktenskap. Det är otroligt många praktiska saker som dessa som man inte funderar så mycket på innan och man kanske tror att det ordnar sig och att båda inte behöver tex jobba, dock så fungerar nog inte det i längden, man måste båda ha sin egen utvecklig och liv även om det naturligtvis är nära knutet till relationen hela tiden.
Jag vet inte om det var tankar som dessa som du efterfrågade, gäller det pappers biten, uppehållsansökningar med intervjuer så kan säkert andra svara på det som gjort det mer nyligen än jag :wink:
Jennie Linnea,
satsar man inget så vinner man inget så är det ju.
Det har gått bra för oss, T har bott i sverige i ganska exakt ett år, vi har en dotter på snart 7 månader, han jobbar och jag är mammaledig.
Känns det rätt i maggropen så måste det vara rätt oavsett vad alla andra säger. Lycka till!
Marika, jag är så glad för er skull! Det måste vara härligt att få dela vardagen äntligen, även om den förstås kan vara knepig ibland...
Jag som inte har gjort så mycket efterforskningar än undrar förstås hur svårt det är för en indier att hälsa på mig i sverige några veckor? Känns ju stört omöjligt i och med schengenavtalet :?
Och giftemål ja, ni gifte er alltså i goa utan krångel och blev automatiskt registrerade i båda länder? Så, ett giftemål först och intervju för att kolla trovärdigheten, sedan uppehållstillstånd? Som sagt, har ingen som helst erfarenhet av dessa ting :D
Vad roligt att det går bra för er :D Men jag blir supernyfiken vad jobbar din man med, när det gick så fort att få arbete menar jag? Gick/går han på SFI också?
Ragnhild;
Jag håller själv på att kolla upp det här med turistvisa för att min man ska kunna komma och hälsa på. Det är inte alltför krångligt egentligen, det är väl mest det här med pengarna, fast skriver du i din inbjudan att du står för logi och mat så behövs inte lika mycket pengar från personen i fråga. Sedan kan du även säga att du står för alla kostnader och då skicka med kontouppgifter... Du måste skicka med personbevis också, men allt det står om du kollar på Migrationsverkets hemsida.
Vad gäller den medicinska reseförsäkringen så ska den täcka 30 000 euro, låter ganska mycket, men det kostar inte så mycket när det kommer till att skaffa en sådan försäkring i Indien och om det bara är ett besök på ett par veckor blir det inte så farligt... Det är själva biljetten som blir det dyraste och sedan får man bara hoppas på att visumet blir beviljat, vilket tar minst 10 dagar upp till en månad.
Hoppas det var till någon hjälp.
Ja biljetten lär vara dyr. Särskilt i hans mått mätt.Har ingen aning om vad den skulle kosta, vet du? Efter att ha läst lite på olika trådar, så känns det bäst att vänta så länge som möjligt på att han kommer hit. Och om han gör det, så blir det inte som turist. Först och främst så måste jag se efter vad det ska bli av den här kärlekshistorien:)
Jag blev lite nyfiken när du sa att din man söker turistvisum för att komma. Ni ska alltså inte flytta ihop här i sverige? För då borde väl permanent uppehållstillstånd vara bättre.
..med risk för upprepning i denna tråd :D
Räkna med runt 30-40 000 rupees för en biljett från Indien.
Raghild;
Vi är inte egentligen inta gifta officielt, utan i ett litet tempel utanför en liten by, så det finns inga papper och är heller inte registrerat någonstans... När det blir officielt bröllop och registrert både i Indien och Sverige ska han söka permanent uppehållstillstånd, och jag ska ansöka om PIO-kort, men innan dess ska han bara komma hit på besök i ca en månad... :)
Ni kan ju starta processen med att söka permanent upphållstillstånd efter han varit på besök en månad, alltså innan ni gifter er lagligt. Det är ju inget krav att ni är gifta. Iofs så kan ni ju gifta er lagligt i Sverige när han är här också, det går ju fort :)