Om Indien.nu
Indien.nu grundades år 2000 som en ickekommersiell webbplats för spridande av information och resetips om Indien. Sajten drivs och utvecklas av Henric Carlsson som sedan 2007 bor i staden Udaipur, Rajasthan, Indien. Läs mer om Indien.nu här!
Kontakta oss
För frågor och synpunkter skicka ett mail till:
Webmaster
Vill du tipsa om arrangemang och evenemang i Sverige, maila:
Henric
För fler kontaktdetaljer, se kontakta oss.
© 1999-2020 Indien.nu
detta är inget unikt för indien!
detta selektiva visum tjafs förekommer även i andra delar av asien (ja jag räknar indien till aisen) tex. när min tjejkompis från filipinerna skulle komma o hälsa på i sverige så fick hon nej.. den enda anledningen var att dom var avundsjuka att en fillipna kunde åka till sverige. efter samtal med ambassaden så ändrades detta och hon fick komma till svedala.
ett land där dom kommit över detta är i thailand där tjejer/killar (ok majoriteten tjejer) lätt får sitt turist visa om dom har en 'garant' i sverige. ambasadena ska ha dom samma lagarna oavsett land! det är ingen skillnad om du vill ta en thaitjej eller indienkille still sverige på turist visum!
om dom jävlas om kast ska det gå och anmäla till ambasad/ud/indisk myndighet... kastsystem finns inte officiellt i indien länger.... om dom jävlas gör något åt det!
Jag vet att detta inte är unikt för Indien och det är helt sinnes.
Fick tidigare i morse ett mail från Svenska ambassaden I New Delhi där handläggaren meddelade att de inte såg några skäl att ompröva vår ansökan. De har sagt att vi är "välkomna att söka på nytt". Jag blir så upprörd. De hänvisar fortfarande till att Anupam nog egentligen söker visum för att stanna i Sverige. Om vi då söker på nytt, varför skulle de ändra sig då? Hur tänker dessa människor egentligen?
Om min föreställning, lucia, jul, nyår och femtioårsfest inte är "bra" anledningar för ett besök, vad är det då?
Tråkigt att hör och förstår er. Men jag tycker att ni inte ska ge upp precis som Henko säger så är det säkert diskrimenering och avundsjuka.
Precis samma gjorde dom ju på Polisstationen i Mysore mot min man. Jag var dessutom gravid och väntade på honom hemma i Sverige. Jag faxade ner brev till polisstationen och berättade att jag var gravid och dessutom förlovad med min pojkvän. Anledningen varför de inte ville ge honom en polisrapport gällande passet var för att polischefen tidigare haft bråk med människor från samma by som min man kom ifrån. Min man hade inte ens varit inblandad i bråket. Han befann sej inte ens på orten då.
Polisen sa till min man att han ljög, att han inte alls hade någon flickvän i Sverige, att han då inte heller behövde något pass. Polischefen trodde att han kunde göra som han ville eftersom han var av högre kast.
Jag sa till min pojkvän att om jag behöver så åker jag ner till honom för att ta etui med problemet. Men jag behövde inte åka ner eftersom min pojkvän gick till en avlägsen säkting som sitter med i Karnatakas regering. Ett samtal från politikern räckte.
Men jag kan säga att jag vart riktigt förbannad över hur de behandlat min man. När vi åkte ner 2008 funderade jag starkt på att gå in till hans chef och berätta hur de gjort. Tyvärr gjorde jag inte det.
Det är lika bra att alltid räkna med problem. Någon gång tänker ni nog skaffa din pojkvän Uppehållstillstånd. Det är inte heller alltid helt lätt. Man får kämpa på och inte ge upp.
Människor har i alla tider trampat på varandra. Det är ju fortfarande likadant i alla länder. Någon måste ju alltid vara underlägsen o komma sist.
Hmm va tråkigt och jobbigt allt detta låter.
Men jag har en fråga, om man gifter sej i indien. Tex jag ska eventuellt kanske snart gifta mej med en indisk kvinna, och då kommer vi att gifta oss i indien, jag vet inte hur det går till och om eller hur det registreras ochsåvidare, men sen efter bröllopet är det ju tänkt att jag ska ta med henne till sverige och vi ska bo i mitt kära göteborg. Jag har tänkt att vi även ska gifta oss här hemma, för mina släktingar som inte har råd att åka till indien på bröllop, men jag vet inte, man kanske måste gifta sej här i sverige oxå för att äktenskapet lixom skall vara giltigt i sverige så att säga.
Men nu till frågan, kommer detta vara lika problematiskt för oss? trots att vi är gifta??
Jag hoppas oxå att det löser sej för dej billie, kämpa på bara.
Om Namah shivaya.
Om du vill gifta dej i Indien så måste du räkna med att vara nere länge i Indien, säkert flera månader. Man måste också ansöka om det. Kan ju vara lite olika beroende på delstaten. Det är några på forumet som gjort det. Ni måste antagligen anlita en advokat som sköter om pappersjobbet.
Själv så försökte vi men det var för krångligt, skulle ta förlång tid så jag hämtade hem min man hit på Uppehållstillstånd och sen gifte vi oss här i Sverige.
Om ni är gifta och hon vill komma och hälsa på dej i Sverige? Vet ej. Det kan ju hända att de undrar varför ni inte lever ihop om ni är gifta. Man gifter sej väl för att man vill leva ihop?
Det skulle nästan vara enklare att hon sökte Uppehållstillstånd och kom hit och att ni sedan gifter er hemma i Sverige. Eftersom det är ett sånt krångel med besök hit så är det väl bättre att man kör direkt på Uppehållstillstånd eller att du åker ner till henne för att hälsa på.
Det viktigaste av allt är att äktenskapet är registrerat här i Sverige hos skattemyndigheten för då gäller det även i resten av världen.
Hejsan!
När vi gifte oss i Goa så registrerades det och vi skickade en scannad version till skattemyndigheten direkt och det funkade jättebra. När jag kom hem var det redan registrerat här i Sverige så visst gäller det.
Min man kom ju inte heller med direkt efter brölloppet utan han ansökte om uppehållstillstånd efter bröllopet och kom 5 månader efter mig till Sverige.
Visst är det krångligt att gifta sig i Indien men det går bara man har alla papper klara och vet vart man ska vända sig. Vi anlitade en advokat i Mapusa som hjälpte oss genom den 45 dagar långa processen trots att vi "bara" gifte oss på domstol och sedan hade en egen ceremoni hemma hos min mans mor.
Lycka till.
Mvh Eva
Om man är registrerad i Indien gäller väl det också i hela världen? Varför skulle det vara legal skillnad på giftermål mellan länder Sverige och Indien, båda borde väl vara lika "värda".
Ska man bo i Sverigen är det av stor vikt att man registrerar äktenskapet. Det gäller väl också om det är registrerat i Indien men ni måste ha papper på det då.
Jag förstår vad du menar, men du fick det att låta som att en Indisk registrering inte skulle vara lika mycket bindande eller "bra" som en Svensk på en global nivå. Att en Svenska registrering skulle automatiskt gälla överallt tillskillnad mot en Indisk. Vilket ju inte stämmer. Oavsett vart man är lever så måste man ju registrera sig där antar jag, om man då har en Svensk eller en Indisk orginal registrering spelar ju ingen roll, de är precis lika värda, lagliga och användbara.
Tänkte bara uppdatera lite eftersom jag skrev här tidigare och även passa på att tacka för det stöd jag fick. Nu har min man iaf äntligen fått visum efter flera långa telefonsamtal med personal på ambassaden och flertalet mail. Dock gick de bara med på tre veckor men ändå, han kommer nu på måndag så det blir både jul samt nyår tillsammans! :D
GRATTIS!!! :D
UNDERBART!! :P BLÖIR SÅ GLAD ATT DET GICK VÄGEN!!!
Hoppas ni får en fin tid tillsammans och riktigt kan njuta av varnadra.. he, he både på ena och andra sättet :wink:
Vad roligt för er!
Lycka till i framtiden och kom ihåg att inte ge er utan kämpa på!
Mvh Eva
Hahaha, tack akcn.
Och när du ändå är på tråden indianturbo, hur går det för er? Hur trivs Denzil i Sverige nu när det blivit vinter? :)
Denzil älskar snö och kyla, konstig typ va?...:)
Han har inte frysit en enda gång sedan han flyttade hit. Jag fryser mer än vad han gör.
Han klarade nyligen svenska som andra språk grundkursen och fick godkänt så nu går han vidare till nästa kurs OM han inte skulle få jobb, vilket skulle var mycket bättre.
Han kan redan så bra svenska.
Mvh Eva
Hej, jag hoppas att denna tråd ännu lever :)
Egentligen vet jag inte exakt vilken hjälp jag frågar om. Jag har läst igenom tråden några gånger och funderat på min egna situation och känner kanske mest för att skriva av mig lite och få något tips eller stöd.
Jag träffade en 22-årig Indisk kille via en internetchatt och av en tillfällighet började vi prata med varandra. Redan nu så kan jag tänka mig att folk rynkar på pannan : P Vi pratar med varandra, ibland timtals, varje dag via skype och har gjort det i nästan ett år. I början var det ju knappast något seriöst utan bara kul och intressant att till exempel diskutera skillnader mellan svensk och indisk kultur och normer. Men efter att tiden har gått så har vi kommit varandra otroligt nära. Från början som vänner. Men senare blev det något mer... vi älskar varandra så mycket så vi funderar på alla möjliga sätt att få det att funka. Jag litar på honom 100% och vet att han är "äkta". Han är väldigt modern till tankesättet och är nästan som vilken Svensk kille som helst, men ja... vissa skillnader, men han är helt underbar.
Han studerar nästsista året vid ett av Indiens bästa tekniska universitet och planen var att han skulle komma till Europa i sommar och göra sin praktik på ett företag i Sverige eller något närliggande land, och att han på helgerna skulle komma till Sverige och vara med mig. Nu verkar det som om chanserna är väldigt små att han får praktikplats utan får endast erbjudanden från USA, Australien osv. :( och vi försöker febrilt komma på något annat sätt. Den enda möjligheten (i en närliggande framtid i vart fall) som vi kan komma att på just nu är att jag åker till Indien i en kortare period så att vi kan träffas.
Till problemet. Jag är 18 år, bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Ingen i Sverige känner till vår relation.
Jag känner mig egentligen lite smått galen, jag vet ju hur det låter och jag är ju inte så naiv så att jag tror att det kommer bli enkelt, men vi är beredda att kämpa och även om jag inte skulle lyckas komma iväg till Indien så kommer vi inte ge upp varandra. Det är liksom den form av kemi som man bara får med väldigt få personer under livet...
Frågan är... hur skulle jag kunna berätta för mina föräldrar... så att det tar mig på allvar och sedan övertyga dem om att jag inte kommer bli såld som någon sexslav? Genom att vara 18 år så har jag ju rätten att åka utan mina föräldrars tillstånd, men det är ju inte så lätt i praktiken kanske? Den ekonomiska biten är inga problem, eftersom han dels kommer från en "bra" familj och att jag har pengar för att åtminstone kunna betala flygbiljetter och visum. Jag antar att ett turistvisum för mig inte skulle vara några större problem?
Nu blev det väl rätt långdraget, men måste bara säga Grattis till alla som klarar av sina långdistansförhållanden. Inspirerande :D Får ju verkligen en inblick i vad jag skulle ge mig in i :wink:
Jag tänker inte ge några råd, det finns andra här på forumet som har de erfarenheter som behövs.
Däremot vill jag säga att jag tycker att du verkar vara en mogen tjej som inte bara ser fördelar.
Ett råd kan jag faktiskt ge:
Som förälder har jag erfarenhet av Internetrelationer och 2005 flyttade vår ena dotter som då var
19 år till Canada och en kille där. Dom hade aldrig träffats så självklart var vi fruktansvärt oroliga,
men hon var myndig så inte kunde vi stoppa detta. I hennes fall blev denna flytt inte speciellt bra så
i somras kom hon tillbaka till Sverige igen.
Jag tycker att du skall berätta för dina föräldrar så att du har dom att bolla detta med. Första reaktionen
blir säkert jobbig, men låt dom prata med killen så kanske dom får en annan uppfattning. På detta vis kommer ju även dom att lära känna honom.
Önskar dig lycka till. Berätta gärna hur det går :D
Hoppas nu att ingen stormar in här i tråden med en massa pekpinnar.
Jag tycker du ska berätta det till dina föräldrar precis som du skrev här, rakt fram precis som det ligger till.
Sen kan du bolla med dem hurvida du vill träffa honom, om dem inte vågar släppa iväg dig sj så kanske mamma är sugen på ngn vecka i goa.. :)
Tipset från mig är i alla fall att träffas då man får svar på många frågor, klickar det, är han samma person som han säger att han är osv.
Annars får jag önska dig lycka till!
Tips från coachen! mvh erik
Tack så mycket för snabba svar, det hade jag inte väntat mig :D
Jadå, utseendet är då inget problem med honom :lol: Vi har pratat med varandra i cam, har mycket bilder och vanliga videoklipp och så vidare av varandra, sen så har vi redan diskuterat utseende och förväntningar etc. rätt mycket. Dessutom så älskar jag ju honom, hans utseende är ju i så fall bara mer att beundra haha
Självklart är jag 100% medveten om att det mycket väl kan vara väldigt mycket annorlunda, hur han är osv., än vad jag har föreställer mig nu. Jag måste ändå säga att vi är väldigt bekväma med varandra :) Vi har också rätt länge planerat att ses vid något tillfälle, fast då var det mer "vagt" och längre in i framtiden. För det kändes faktiskt rätt snart som om vi skulle hålla kontakten, det klickade på något sätt. Sen gick det ju som det gick och nu vill vi ju träffas så snart som möjligt helt enkelt.
Att berätta för mina föräldrar känns rätt tufft, men jag vet att det inte finns något annat alternativ. Frågan är kanske varför de inte har räknat ut någonting ... de har nog hört mig snackat engelska på skype vid något tillfälle och de frågade faktiskt mig/syskon om jag hade ringt till Indien en annan gång, men vid det tillfället ljög jag för att jag då inte visste vad jag ens skulle säga och det var ju rätt överraskande att bara få den frågan helt oväntat.
Jag antar att det kunde vara bra att de får något form av "bevis" på att han är den han är, att han studerar där han studerar och så vidare. Hur "pigga" skulle ni själva vara på att släppa iväg en dotter till Indien på egen hand? Föräldrar är ju alltid oroliga vad man än gör. :roll: Vad skulle man vilja veta? Tänker kanske främst på googoo eftersom du ändå måste ha "gått med på det" även om du inte kunde påverka hennes beslut?
Tack igen :)
Vi kunde ju inte göra så mycket men vi pratade med killen via Msn/webbkamera.
Det är faktiskt ett mycket bra sätt att lära känna någon även om det aldrig kan ersätta ett verkligt möte.
Som jag skrev kom ju vår dotter hem så i hennes fall hjälpte inte detta.
Dina föräldrar kommer att bli superoroliga, men som sagt, du är myndig och kan göra vad du vill. Men försök tänka dig in i deras situation. Skynda långsamt, låt dom etablera kontakt med killen och ge dom tid att acceptera dina beslut.
Bra tips att försöka få med Mamma till Goa, eller varför inte både Mamma och Pappa? Dom kan ju uppleva Goa på egen hand under tiden som du spenderar tid med killen (känns väldigt opersonligt att skriva "killen", har han ett namn? ;-)
Tack för tipsen. :) Jo, jag tänker just nu hur de skulle reagera och jag kan defintivt säga att superoroliga är det minsta de skulle bli. Samtidigt så ja, jag är myndig så stoppa mig kan de ju inte och jag har ju ändå bestämt mig på ett sätt. Nitesh (Lite opersonligt blir det kanske utan namn haha) och jag hade faktiskt tänkt ses i just Goa och vi pratade om antingen Augusti eller December. Augusti är egentligen bäst för oss båda så jag hoppas att mina föräldrar kan acceptera detta och förstå på något sätt. Det vore inte helt fel om mamma kunde åka med :) skulle ju vara en trygghet. Jag vet inte riktigt hur länge jag ska vänta med att berätta, inte allt för länge antar jag eftersom det ändå inte är så mycket tid kvar och de har inte riktigt slutat klura över hur och vem som har ringt till Indien. Är lite orolig över att jag skulle bli urtvingad det just nu.
Jag säger som Goo Goo, du måste nog så småningom berätta för dina päron. De är i alla fall dina föräldrar och även om du är myndig så borde de ju få veta.
Själv så träffade jag ju min man långt innan och då uppstod ingen kärlek, inte ens en endaste dejt hade vi. Vi blev ihop via brev och när han kom hit och hälsade på för första gången, så undrade jag nog vad jag get mig in på.
Men som ett under så var det mitt livs kärlek. Vi förlovade oss då efter att bara ha setts för 3 år sedan och sedan via internet, skype och hållt kontakten via brev.
När jag sedan åkte dit för 2 år sedan gifte vi oss och detta känns som rätt, äntligen!
Men man kan inte alltid ha samma tur som mig kanske...... :shockad: :)
Var försiktig och gå lugnt fram, jag vet kärleken är blind ibland och man vill inte varken se eller höra något som stör ens egen bild av HONOM. Men som Goo Goo sa, varför inte försöka få med morsan och ha en trevlig resa och samtidigt träffas.
Lycka till.
Mvh Eva
Glömde skriva en viktig sak. Om du kan få med din mamma så får hon ju också möjlighet att träffa Nitesh familj. Det tror jag kan underlätta väldigt mycket och vet din mamma mer om honom och hans familj är hon ju mer delaktig.
Bestäm en dag då du skall berätta så slipper du gå omkring med oron.
Även om dina föräldrars reaktion blir jobbig så har du i alla fall fått detta ur dig.
Håller tummarna att ni får ett bra samtal.
Nu blev det så att jag ställdes mot väggen av mamma och jag helt enkelt fick säga som det var, delvis. Jag var inte extremt detaljerad, men hon fick reda på att vi hade tänkt träffas (I Sverige, men att det inte hade funkat) och att vi fortfarande vill träffas. Jag sa inte att jag ville åka till Indien snart nu. Jag vet inte om hon tog mig på så stort allvar, för jag sa inte i ord att vi är kära, men att vi stod varandra nära och att vi hade pratat med varandra länge. Halva sanningen är i alla fall ute, så det blir väl resten som får komma ut sen. Hon verkade bli mest arg för att jag inte erkännde direkt i alla fall. Får se hur pappa och min brorsa reagerar nu...
Jag kan nog erkänna att ja, jag är kanske lite irrationell och "blind". Jag vet att jag måste ta det lugnt, så ska försöka göra det. En sån resa hade väl varit det ultimata. Jag vet inte riktigt vad hans familj tycker, jag tror att hans mamma och ena bror vet om att vi pratar med varandra. Även hans närmaste vänner såklart. Jag är väl lite osäker på hur jag ska göra nu, men får väl prata med honom och komma på någon form av plan. Tack för alla råd och så vidare :)
Självklart ska du berätta om killen för dina föräldrar. Och innan du satsar på denna kille måste du träffa honom, lära känna honom innan du vet om han är pålitlig och sanningsenlig. Ingenting kan jämföras med ett riktigt möte. Och det räcker inte med ett möte tan du borde träffa honom flera gånger. Du har tiden för dig eftersom du är ung. Och träffa hans familj o hans vänner.
Även om du tycker att du vet allt om den här killen så kan du aldrig veta om det är sant. I Indien så är det stor skillnad på kvinnor o män o synen på dem. Många indiska killar ljuger om äktenskap. Ta reda på att det inte finns någon indisk fästmö eller annan kvinna i hans liv.
Hur gammal är han? Och Var bor han? Är han hindu? Hur mycket vet du om indisk kultur o seder? Har du varit i Indien tidigare?
Jag har varit i ungefär liknande situation som du för 4 år sen. Visserligen träffades vi på riktigt men sen var det sms-kontakt o telefonsamtal i många månader. Men jag åkte ner flera gånger efter det, för att träffa honom, för att träffa hans familj.
Sen måste du förstå, att om du träffar hans familj så kan de lätt tro att ni redan är gifta eller planerar nåt sånt, för ingen indisk kvinna från bra familj åker ensam för att bo eller träffa en indisk man.
Jag har berättat "allting" nu och jag togs knappast på allvar, men jag är inte ett dugg förvånad över det. De vägrade att prata med honom. Jag har pratat med honom om hur vi ska göra och vi har accepterat att vi antagligen inte kan mötas i år, det blev dessutom lite strul med pengar ändå, utan han ska spara och besöka mig i Sverige istället när han får råd.
Jag kan säga att han till 100% är ärlig om att han är ogift/inte har någon annan kvinna och att han studerar där han gör och så vidare, men jag vet att jag inte vet allt och inte heller kan vara helt säker på att varenda grej är sann. Svar på dina frågor... Han är hindu, bor i Lucknow (studerar på ett IIT universitet i en annan stad dock) och är 23 år gammal. Jag har aldrig varit i Indien. Jag vet en del om indiska seder och indisk kultur, dels vad han har berättat (vi har pratat en hel del om det) och sedan från media/böcker.
Jag förstår att det nog kan vara så med familjen även om de lever i en större stad och inte någon by, och det har väl börjat gå upp för mig att det kanske är ännu större kulturskillnader oss emellan än vad jag tidigare trodde. Jag vill ju verkligen att det ska funka och är rätt envis, sen om det räcker i slutändan vet jag inte för det är ju väldigt svårt, men jag vill träffa honom minst en gång och ger inte upp i första taget!
Hur gick det sen för dig Mimmie och hur gammal var du då?
Näst intill alla "gamla" indien.nuare vet min kärlekshistoria. De kommer nog ihåg alla mina trådar om både det ena o det andra. :lol: Theodora är samma alias som Mimmie.
Idag är vi gifta och har en två årig dotter. Vi bor i Sverige. Men vägen har också varit kantad av många problem pga många faktorer. Men jag ångrar ändå inte mitt val, att jag bestämde mig för att våga satsa på en indisk kille som jag igentligen inte visste så mycket om då.
Ursäkta om jag skrattar men jag känner igen mig så mycket i det här. Träffade min nuvarande mer eller mindre precis på samma sätt som du, kolakaramell.
När jag var ca 15 år började jag chatta med en kille från Lucknow och vi blev goda vänner, idag är vi ett par på långdistans. När vi hade pratat i ca 1,5 år ville mamma ta med mig till Indien (inte för att hälsa på honom egentligen) och vi passade på att besöka hans hem i Lucknow. Det hela slutade med att han följde med oss på resten av resan och vi blev ett par. Nu är jag 20 år och vi håller fortfarande ihop, han var efter många om och men på besök i Sverige nu i julas, som du kanske sett om du läst igenom den här tråden :) Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här men du är iaf inte galen! Och det finns andra förutom du och jag som träffats på precis det här sättet. Det är inget lätt, men vill man så kan man!
:D haha vilket sammanträffande
Nej, men det känns rätt skönt att någon ha varit/är med om något likande som jag och fått att det att funka, även om jag redan läst igenom tråden, men just träffats på det sättet. Och tack, jag känner mig faktiskt lite mindre galen och istället lite mer optimistisk :) så du fick faktiskt sagt något. Jag längtar bara efter att få träffa honom
Nu blir jag ju lite nyfiken på alla som funnit sin söta fina indisk livskamrat :)
inga bröllopsfoton eller andra foton att visa? :D
Funderar över några saker som berör giftermål med indisk partner.
1. Sverige tillåter dubbla medborgarskap, Indien gör det inte. Innebär det att jag måste avsäga mig mitt svenska medborgarskap för att bli indisk medborgare men att däremot min blivande indiska man, har möjlighet att bli svensk medborgare men behålla sitt indiska medborgarskap? Eller är det så att ingen av oss kommer kunna ha dubbla medborgarskap i vare sig Indien eller Sverige?
2. Jag vill inte avsäga mig mitt svenska medborgarskap. Ett giftermål i Indien med en indier påverkar väl inte det?
3. Min blivande man är hindu. Om vi gifter oss hinduiskt, behöver jag konvertera till hinduism? Vad innebär i så fall det? Har jag några krav på mig som Hindu?
4. Förutsatt att jag behåller mitt svenska medborgarskap, gäller för mig svensk lag. Innebär det att det för mig gäller svensk lag ifall jag vill ta ut skilsmässa?
5. Jag kommer att arbeta i ett av Indiens grannländer fram tills bröllopet. Vad behöver jag ha ordnat som indier inte behöver ordna innan bröllopet? Intyg, blanketter?
Det verkar vara några som gift sig med indier på det här forumet. Det var lite deppigt att läsa i tråden från tidigare år, många som fått kämpa. Kanske vet jag inte vad jag ger mig in på.
Har någon gått igenom en liknande process? Mycket tacksam för svar.