Det här är en utskriftsvänlig sida om 1526 - 1707 - Mogulriket - ett indiskt imperium som formades av sex stormoguler. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

1526 - 1707 - Mogulriket - ett indiskt imperium som formades av sex stormoguler

1526 - 1707 - Mogulriket - ett indiskt imperium som formades av sex stormoguler
Mogulriket - ett indiskt imperium som formades av sex stormoguler
Henric
Body

Mogulriket var ett av de mäktigaste och mest inflytelserika rikena i världshistorien. Det sträckte sig över stora delar av den indiska subkontinenten och delar av Centralasien från 1500-talet till 1800-talet. Det var ett muslimskt rike som grundades av den turkmongoliske erövraren Babur, som invaderade Indien från norr och besegrade det hinduiska sultanatet Delhi 1526. 

Mogulrikets storhetstid berodde till stor del på de sex stormoguler som regerade riket i över 180 år. Dessa var Babur, Humayun, Akbar, Jahangir, Shah Jahan och Aurangzeb. De var inte bara skickliga krigare och administratörer, utan också främjare av konst, kultur, arkitektur, handel och vetenskap. De skapade en unik mogulkultur som var en blandning av persisk, turkisk, indisk och islamisk påverkan.

Under dessa sex stormogulers styre expanderade Mogulriket till att omfatta nästan hela den indiska halvön och delar av dagens Afghanistan, Pakistan, Bangladesh och Myanmar. De byggde magnifika monument som Taj Mahal, Röda fortet, Fatehpur Sikri och Jama Masjid. De etablerade ett effektivt styrelseskick som baserades på ett feodalsystem där lokala härskare, kallade mansabdars, fick rätt att beskatta sina områden i utbyte mot att ställa upp trupper i stormogulens tjänst. De tolererade också, i alla fall stundvis, religiös mångfald och lät hinduer, sikher, kristna och andra grupper leva i fred under deras beskydd.

De sex stormogulerna var inte bara härskare över ett imperium, utan också intressanta personligheter med olika egenskaper, ambitioner och utmaningar. Om du vill läsa mer om deras liv och gärningar, kan du klicka på deras namn nedan:

  • Babur (1526-1530): Den förste stormogulen som grundade riket och skrev en berömd självbiografi.
  • Humayun (1530-1540, 1555-1556): Baburs son som förlorade och återtog riket efter att ha flytt till Persien.
  • Akbar (1556-1605): Den störste och mest populäre stormogulen som utvidgade riket till dess största utsträckning och införde en ny religion, Din-i Ilahi, som var en syntes av islam, hinduism, kristendom och zoroastrism.
  • Jahangir (1605-1627): Akbars son som var en konstmecenat och en passionerad jägare, men också en alkoholist och en opiummissbrukare.
  • Shah Jahan (1628-1658): Jahangirs son som byggde Taj Mahal till minne av sin älskade hustru Mumtaz Mahal och flyttade huvudstaden från Agra till Delhi.
  • Aurangzeb (1658-1707): Shah Jahans son som var en sträng och from muslim som förbjöd musik, dans och alkohol i riket och förföljde icke-muslimer. Han var också den siste stormogulen som hade kontroll över hela riket, som började falla sönder efter hans död.
  • Mogulrikets sönderfall: Efter Aurangzeb följde ett helt pärlhalsband med tronföljare, ingen lyckades återskapa rikets glansdagar och gick bara ett steg närmre slutet.

Det här är en utskriftsvänlig sida om Babur 1526-1530. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Babur 1526-1530

Babur 1526-1530
Stormogulen Babur
Henric
Body

Babur var en äventyrlig och begåvad krigare, poet och statsman som skapade ett nytt rike i Indien på 1500-talet. Han var en ättling till de berömda mongoliska erövrarna Djingis Khan och Timur Lenk, men han betraktade sig själv som en turk i språk och kultur. Hans ursprungliga namn var Zahiruddin Muhammad, men han fick smeknamnet Babur, som betyder "tiger" på turkiska, för sin mod och styrka.

Babur föddes i Centralasien

Babur föddes 1483 i Fergana, ett litet furstendöme i Centralasien som nu ligger i Uzbekistan. Han blev furste av Fergana vid 11 års ålder, efter att hans far hade dött i en olycka. Han drömde om att återupprätta det stora rike som Timur Lenk hade byggt, men han mötte mycket motstånd och rivalitet från andra turkiska och mongoliska furstar. Han kämpade i flera år för att erövra Samarkand, Timurs gamla huvudstad, men han lyckades inte hålla den länge. Han förlorade också Fergana och tvingades fly till Afghanistan, där han tog makten över Kabul 1504.

Utvidgade sitt rike från Kabul

Från Kabul utvidgade Babur sitt rike till att omfatta stora delar av dagens Pakistan och Afghanistan. Han hade en stark armé som bestod av både turkiska och afghanska soldater, samt en ny typ av vapen som kallades kanoner. Han var också intresserad av konst, litteratur, historia och religion, och han skrev en berömd självbiografi som kallas Baburnama, där han beskriver sina äventyr, tankar och känslor.

Invaderade Indien 1525

Babur hade hört talas om det rika och vackra landet Indien, som låg söder om hans rike. Han hade också fått en inbjudan från några indiska furstar som ville ha hans hjälp mot den tyranniske sultanen av Delhi, Ibrahim Lodi. Babur bestämde sig för att invadera Indien och hoppades på att finna nya rikedomar och ära. Han korsade floden Indus 1525 och mötte Lodis stora armé vid Panipat, nära Delhi, 1526. Trots att Babur hade färre soldater än Lodi, vann han slaget tack vare sina kanoner och sin smarta taktik. Han marscherade sedan in i Delhi och Agra och utropade sig själv till stormogul, eller kejsare, av Indien.

Överlägsen militärteknik

Babur hade dock inte mycket tid att njuta av sin seger. Han mötte snart ett nytt hot från den mäktiga Rajputkungen Rana Sanga, som hade enat flera hinduiska furstar mot Babur. Rana Sanga hade en enorm armé på över 100 000 man, medan Babur hade bara 15 000. Men Babur var inte rädd. Han mötte Rana Sanga vid Khanwa, nära Agra, 1527, och besegrade honom igen med sina kanoner och sin mod. Detta slag säkrade Baburs herravälde över norra Indien och gjorde honom till den obestridda härskaren av ett nytt imperium.

Baburs död var bara början av Mogulriket

Babur dog 1530 i Agra, vid 47 års ålder. Han hade regerat i Indien i bara fyra år, men han hade lagt grunden för ett av de största och mest lysande rikena i världshistorien. Han efterlämnade ett arv av konst, kultur, arkitektur och litteratur som skulle blomstra under hans efterföljare, de sex stormogulerna. Han begravdes först i Agra, men hans kropp flyttades senare till Kabul, där han hade önskat att vila i en trädgård som han hade planterat. Hans grav finns fortfarande kvar där, som ett minne av den förste stormogulen som grundade ett imperium i Indien.

Bilden är från Baburs trädgård i Kabul av Jim Kelly (cropped by User:Officer) - Flickr - Babur Gardens, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=9649608

Det här är en utskriftsvänlig sida om Babur 1526-1530. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Humayun 1530-1556. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Humayun 1530-1556

Humayun 1530-1556
Humayuns grav i Delhi
Henric
Body

Humayun var den andre Stormogulen som regerade över stora delar av Indien, Pakistan och Afghanistan på 1500-talet. Han var son till Babur, som grundade mogulimperiet genom att erövra Delhi 1526. Humayun var en lärd och kultiverad man, men han hade inte samma militära och politiska talang som sin far. Han fick kämpa hårt för att försvara sitt rike mot olika fiender, och han förlorade det till och med en gång till den afghanske krigsherren Sher Shah Suri. Men Humayun gav inte upp. Han återvände till Indien med persisk hjälp och återtog sitt rike 1555, bara för att dö året därpå i en tragisk olycka.

Humayun föddes i Kabul

Humayun föddes 1508 i Kabul, som då var en del av hans fars rike. Han fick en god utbildning i persisk litteratur, historia, religion och vetenskap. Han var också intresserad av astrologi och astronomi, och han byggde ett observatorium i Delhi. Han var en tolerant och generös härskare, som respekterade de olika religionerna och kulturerna i sitt rike. Han var också en poet och en konstmecenat, som stödde många författare, konstnärer och arkitekter.

Stormogul vid 22 års ålder

Humayun blev stormogul 1530, när han var 22 år gammal. Han ärvde ett stort men instabilt rike, som hotades av flera fiender. I väster fanns hans halvbror Kamran, som styrde över Kabul och Kandahar och som ofta gjorde uppror mot Humayun. I öster fanns Bahadur Shah, sultanen av Gujarat, som försökte utvidga sitt territorium på mogulernas bekostnad. I norr fanns den uzbekiske khanen Muhammad Shaybani, som hade besegrat Babur i Centralasien. Och i söder fanns Sher Shah Suri, en afghansk adelsman som hade tagit makten över Bihar och Bengal.

Två stora slag fick Babur i landsflykt

Humayun hade svårt att hantera alla dessa hot samtidigt. Han försökte först att erövra Gujarat, men han misslyckades och förlorade mycket tid och resurser. Under tiden hade Sher Shah Suri stärkt sin position i öst och utmanade Humayun om herraväldet över Indien. De två arméerna möttes i två avgörande slag: Chausa 1539 och Kannauj 1540. Båda gångerna vann Sher Shah Suri, tack vare sin överlägsna organisation och strategi. Humayun tvingades fly från Indien och söka skydd i Persien.

Återintog Indien efter 15 år i exil

Humayun tillbringade 15 år i exil, men han gav inte upp hoppet om att återvända till Indien. Han fick stöd av den persiske shahen Tahmasp, som gav honom trupper och pengar i utbyte mot att Humayun konverterade till shiaislam. Humayun återerövrade Kabul och Kandahar från sin halvbror Kamran, och han fick en son, Akbar, som föddes 1542. Han väntade på ett tillfälle att invadera Indien igen, och det kom 1555, när Sher Shah Suri hade dött och hans söner hade börjat strida om makten. Humayun korsade Indusfloden och besegrade Sher Shah Suris efterträdare, Sikandar Suri, vid Sirhind. Han återtog Delhi och Agra och återställde sitt rike.

Död i tragisk olycka. Eller?

Humayun hade dock inte mycket tid att njuta av sin seger. Han dog 1556, när han ramlade ner för en trappa i sitt bibliotek i Delhi. Han hade druckit för mycket och var yr i huvudet. Kanske fick han hjälp på "traven". Humayn blev 47 år gammal. Han begravdes i Delhi, där hans mausoleum står än idag som ett vackert exempel på mogularkitektur. Hans son Akbar, som var 13 år gammal, efterträdde honom som stormogul. Akbar skulle bli en av de största och mest berömda härskarna i Indiens historia.

På bilden ses hans magnifika grav i Delhi. Läs mer om hans gravmonument här!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Humayun 1530-1556. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Stormogulen Akbar den store 1556-1605. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Stormogulen Akbar den store 1556-1605

Stormogulen Akbar den store 1556-1605
Stormogulen Akbar den store
Henric
Body

Akbar var den tredje stormogulen som regerade över Indien, Pakistan och Afghanistan på 1500-talet. Han var son till Humayun, som hade återtagit riket från den afghanske krigsherren Sher Shah Suri. Akbar var en lysande och karismatisk härskare, som utvidgade sitt rike till dess största utsträckning och införde en rad reformer som gynnade hans folk. Han var också en tolerant och nyfiken man, som intresserade sig för olika religioner och filosofier, och som skapade en egen tro som kallades Din-i Ilahi, eller den gudomliga tron.

Akbar född i Umarkot i dagens Pakistan

Akbar föddes 1542 i Umarkot, som nu ligger i Pakistan. Han blev stormogul 1556, när han var 13 år gammal, efter att hans far hade dött. Han fick hjälp av sin regent, Bairam Khan, som ledde hans armé i flera segrar mot hans fiender. Akbar avsatte Bairam Khan 1560 och tog själv kontroll över sitt rike. Han fortsatte att erövra nya områden, bland annat Gujarat, Rajasthan, Malwa, Bengalen och Kashmir. Han besegrade också den mäktiga rajputkungen Rana Pratap av Mewar, som hade vägrat att erkänna hans överhöghet. Akbar skapade ett imperium som sträckte sig från Afghanistan i väst till Bengalen i öst, och från Himalaya i norr till Godavari i söder.

Reformatorn Akbar

Akbar var inte bara en erövrare, utan också en reformator och en främjare av kultur. Han förbättrade sitt styrelseskick genom att dela in sitt rike i provinser, som leddes av guvernörer som var lojala mot honom. Han införde ett nytt och rättvist skattesystem, som baserades på jordens produktivitet och böndernas inkomst. Han avskaffade också den så kallade otrohetsskatten, som tidigare hade pålagts icke-muslimer. Han uppmuntrade handel och hantverk, och byggde vägar, kanaler och broar för att förbättra kommunikationen och transporten i sitt rike. Han stödde också konst, vetenskap, litteratur och arkitektur, och gjorde sitt hov till ett centrum för lärande och kreativitet. Han anställde många konstnärer, författare, musiker, läkare och astronomer, både muslimer och icke-muslimer, och lät dem utföra sina verk i hans namn. Han byggde också många praktfulla byggnader, som Agra Fort, Fatehpur Sikri, Humayun's Tomb och Jama Masjid.

Religiös sökare med en egen religion

Akbar var också en religiös sökare, som ville förstå och förena de olika trosuppfattningarna i sitt rike. Han var född som en sunnimuslim, men han var inte nöjd med den ortodoxa islam som hans förfäder hade följt. Han studerade andra religioner, som hinduism, sikhism, kristendom, zoroastrism och jainism, och lät deras anhängare diskutera med honom i hans religiösa sammankomster, som kallades Ibadat Khana. Han respekterade alla religioner och lät dem utövas fritt i sitt rike. Han gifte sig också med flera hinduiska prinsessor, som fick behålla sin tro och sina traditioner. Han försökte också skapa en ny religion, som kallades Din-i Ilahi, eller den gudomliga tron som var en syntes av islam, hinduism, kristendom och Zoroastrism. Han trodde att det fanns en enda gud, som kunde nås genom kärlek och tjänst till mänskligheten. Han såg sig själv som en profet och en gudomlig representant på jorden och krävde att hans närmaste följeslagare skulle följa hans lära. Men hans nya religion fick inte mycket stöd eller spridning, och dog ut efter hans död.

Dog vid 63 års ålder i Agra

Akbar dog 1605 i Agra, när han var 63 år gammal. Han hade regerat i 49 år, och hade skapat ett av de största och mest lysande imperierna i världshistorien. Han efterlämnade ett arv av tolerans, fred, rättvisa och kultur, som skulle inspirera många generationer efter honom. Han begravdes i Sikandra, nära Agra, där hans mausoleum står än idag som ett vittnesbörd om hans storhet. Hans son Jahangir, som var 36 år gammal, efterträdde honom som stormogul.

Det här är en utskriftsvänlig sida om Stormogulen Akbar den store 1556-1605. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Jehangir 1605-1627. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Jehangir 1605-1627

Jehangir 1605-1627
Jehangirs palats i Agra Fort
Henric
Body

Jehangir var den fjärde stormogulen som regerade över Indien, Pakistan och Afghanistan på 1600-talet. Han var son till Akbar, som hade skapat ett stort och tolerant imperium i Indien. Jehangir var en fredlig och generös härskare, som delade sin fars intresse för olika religioner och kulturer. Han var också en passionerad konstnär och konstmecenat, som stödde många konstnärer, författare och arkitekter. Han var särskilt förtjust i Kashmir, där han tillbringade mycket tid och där han också dog.

Född i Fatehpur Sikri utanför Agra i Indien

Jehangir föddes 1569 i Fatehpur Sikri, som då var huvudstaden i hans fars rike. Han fick namnet Nur-ud-din Muhammad Salim, men han fick smeknamnet Jehangir, som betyder "världens erövrare" på persiska. Han var den äldsta överlevande sonen till Akbar och hans hustru Mariam-uz-Zamani, en hinduisk prinsessa. Han fick en god utbildning i persisk och arabisk litteratur, historia, religion och vetenskap. Han var också intresserad av astrologi och astronomi, och han ärvde sin fars religiösa tolerans och nyfikenhet.

Fredlige Jehangir stormogul vid 36 års ålder

Jehangir blev stormogul 1605, när han var 36 år gammal, efter att hans far hade dött. Han fortsatte sin fars traditioner och politik, och behöll fred och stabilitet i sitt rike. Han förde inte många krig, utan föredrog att lösa konflikter genom diplomati och förhandlingar. Han var generös mot sina undersåtar och lät dem behålla sina rättigheter och privilegier. Han var också respektfull mot de olika religionerna och kulturerna i sitt rike, och lät dem utövas fritt. Han gifte sig med flera kvinnor, både muslimer och icke-muslimer, och hade många barn. Hans mest kända hustru var Nur Jahan, en persisk adelsdam som hade stor inflytande över honom och hans rike.

Jehangir - älskaren av konst

Jehangir var en stor älskare och beskyddare av konst. Han anställde många konstnärer, som målade porträtt, landskap, djur och blommor i en realistisk och elegant stil. Han själv var en skicklig målare, och han kritiserade och berömde sina konstnärers verk. Han var också intresserad av litteratur, och han skrev en självbiografi som kallas Tuzuk-i-Jehangiri, där han beskriver sina äventyr, tankar och känslor. Han stödde också arkitektur, och han byggde många vackra byggnader, som Shalimar Bagh, en trädgård i Lahore, och Akbar's Tomb, ett mausoleum för sin far i Sikandra.

Jehangir - älskaren av alkohol och droger

Jehangir hade dock också en svaghet för alkohol och opium, som han konsumerade i stora mängder. Han började dricka vin redan som ung, och han blev snart beroende av det. Han drack ofta flera liter vin om dagen, och han blandade det ibland med sprit eller philonium, ett kryddat drogpreparat som innehöll opium, saffran, nardus och honung. Han åt också opium i form av piller eller pasta, och han ansåg att det gav honom lugn och glädje. Han försökte flera gånger att minska sitt intag av alkohol och opium, men han lyckades aldrig helt sluta. Hans missbruk påverkade hans hälsa och humör, och han blev ofta sjuk, deprimerad eller arg. Han erkände själv i sin självbiografi att hans alkohol- och opiumvanor var hans största laster, och att de orsakade honom mycket lidande

Kashmir: Jehangirs paradis på jorden

Jehangir hade en speciell kärlek till Kashmir, som han ansåg vara det vackraste landet i världen. Han reste ofta till Kashmir, där han njöt av det behagliga klimatet, den frodiga naturen och den fridfulla atmosfären. Han bodde i lyxiga palats och tält, och han jagade och fiskade i de gröna dalarna och de klara sjöarna. Han skrev om sin fascination för Kashmir i sin självbiografi, och han sade att han aldrig ville lämna det paradisiska landet. Han dog också i Kashmir, när han var på väg tillbaka till Lahore 1627. Han var 58 år gammal. Han begravdes i Lahore, där hans mausoleum står än idag som ett minne av den konstälskande stormogulen som reste i Kashmir.

Det här är en utskriftsvänlig sida om Jehangir 1605-1627. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Stormogulen Shah Jahan 1627-1658 som byggde Taj Mahal. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Stormogulen Shah Jahan 1627-1658 som byggde Taj Mahal

Stormogulen Shah Jahan 1627-1658 som byggde Taj Mahal
Taj Mahal, Shah Jahans gravplats
Henric
Body

Shah Jahan var den femte Stormogulen som regerade över Indien, Pakistan och Afghanistan på 1600-talet. Han var son till Jehangir, som hade fortsatt sin fars Akbars traditioner och politik. Shah Jahan var en ambitiös och stolt härskare, som förde flera krig mot sina grannar och rivaler. Han var också en stor älskare och beskyddare av arkitektur, som byggde många praktfulla byggnader, bland annat Taj Mahal, som han lät uppföra till minne av sin hustru Mumtaz Mahal.

Föddes som tredje som i Lahore

Shah Jahan föddes 1592 i Lahore, som då var en del av hans fars rike. Han fick namnet Khurram, som betyder "glad" på persiska. Han var den tredje sonen till Jehangir och hans hustru Jagat Gosain, en rajputprinsessa. Han fick en god utbildning i persisk och arabisk litteratur, historia, religion och vetenskap. Han var också intresserad av astrologi och astronomi, och han var en skicklig ryttare och jägare.

Shah Jahan: Stormogul vid 36 års ålder

Shah Jahan blev stormogul 1628, när han var 36 år gammal, efter att hans far hade dött. Han hade redan visat sin militära och politiska talang genom att delta i flera fälttåg mot deccansultanerna, portugiserna och safaviderna. Han fortsatte att utvidga sitt rike genom att erövra nya områden, bland annat Kandahar, Balkh, Orissa och Assam. Han besegrade också den mäktiga Rajputkungen Amar Singh av Mewar, som hade gjort uppror mot honom. Han skapade ett imperium som var nästan lika stort som hans farfars Akbars.

Shah Jahan: Arkitekturälskaren

Shah Jahan var inte bara en erövrare, utan också en arkitekturälskare och en främjare av kultur. Han förbättrade sitt styrelseskick genom att införa ett nytt och effektivt system för att administrera och kontrollera sitt rike. Han uppmuntrade handel och hantverk, och han gjorde sin huvudstad Delhi till ett centrum för lärande och kreativitet. Han anställde många arkitekter, konstnärer, författare, musiker, läkare och astronomer, både muslimer och icke-muslimer, och lät dem utföra sina verk i hans namn. Han byggde också många praktfulla byggnader, som Agra Fort, Moti Masjid, Jama Masjid, Red Fort och Taj Mahal.

Taj Mahal: Kronjuvelen

Taj Mahal är det mästerverk som Shah Jahan är mest känd för. Det är ett mausoleum som han lät bygga till minne av sin hustru Mumtaz Mahal, som hade dött 1631 efter att ha fött honom sitt fjortonde barn. Taj Mahal är byggt av vit marmor och är dekorerat med ädelstenar och kalligrafi. Det är omgivet av en vacker trädgård och en moské. Det tog 22 år och 20 000 arbetare att bygga Taj Mahal, som anses vara ett av världens sju underverk. Shah Jahan hade planerat att bygga ett liknande mausoleum för sig själv på andra sidan floden Yamuna, men han hann aldrig förverkliga sin dröm.

Fängslad av sin son

Shah Jahan dog 1666 i Agra, när han var 74 år gammal. Han hade regerat i 30 år, och hade skapat ett av de största och mest lysande imperierna i världshistorien. Han efterlämnade ett arv av arkitektur, kultur och konst, som skulle inspirera många generationer efter honom. Han begravdes i Taj Mahal, bredvid sin hustru Mumtaz Mahal. Hans son Aurangzeb, som var 48 år gammal, efterträdde honom som stormogul. Aurangzeb hade fängslat sin far 1658, efter att ha besegrat sina bröder i en blodig maktkamp. Aurangzeb var en sträng och from muslim, som förändrade sin fars toleranta och liberala politik. Han var också den siste stormogulen som hade kontroll över hela riket, som började falla sönder efter hans död. 

Det här är en utskriftsvänlig sida om Stormogulen Shah Jahan 1627-1658 som byggde Taj Mahal. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Aurangzeb 1658-1707. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Aurangzeb 1658-1707

Aurangzeb 1658-1707
Röda fortet i Delhi
Henric
Body

Aurangzeb var den sjätte och siste stormogulen som regerade över Indien, Pakistan och Afghanistan på 1600- och 1700-talet. Han var son till Shah Jahan, som hade byggt Taj Mahal och många andra praktfulla byggnader. Aurangzeb var en sträng och from muslim, som återinförde skatter och lagar som straffade hinduer och införde sharia och islamisk ekonomi i hela Indien. Han var också en ambitiös och hänsynslös härskare, som förde flera krig mot sina grannar och rivaler. Han utvidgade sitt rike till dess största utsträckning, men hans politik ledde också till dess upplösning.

Föddes i Gujarat i dagens Indien

Aurangzeb föddes 1618 i Dhod, Malwa, som nu ligger i Gujarat. Han fick namnet Muhi al-Din Muhammad, men han fick smeknamnet Aurangzeb, som betyder "tronens prydnad" på persiska. Han var den tredje sonen till Shah Jahan och Mumtaz Mahal, som hade dött 1631. Han fick en god utbildning i persisk och arabisk litteratur, historia, religion och vetenskap. Han var också intresserad av astrologi och astronomi, och han sammanställde Fatawa 'Alamgiri, en omfattande samling av islamiska lagar.

Stormogul vid 40 års ålder efter statskupp mot sin egen far

Aurangzeb blev stormogul 1658, när han var 40 år gammal, efter att han hade fängslat sin far i Red Fort i Delhi. Han hade redan visat sin militära och politiska talang genom att delta i flera fälttåg mot deccansultanerna, portugiserna och safaviderna. Han fortsatte att utvidga sitt rike genom att erövra nya områden, bland annat Assam, Orissa, Kashmir, Kandahar och Balkh. Han besegrade också den mäktiga rajputkungen Durgadas Rathore av Marwar, som hade gjort uppror mot honom. Han skapade ett imperium som sträckte sig från Afghanistan i väst till Bengalen i öst, och från Himalaya i norr till Deccan i söder.

Återgång till strikta muslimska lagar

Aurangzeb var inte bara en erövrare, utan också en reformator och en främjare av islam. Han förbättrade sitt styrelseskick genom att införa ett nytt och effektivt system för att administrera och kontrollera sitt rike. Han införde också ett nytt och rättvist skattesystem, som baserades på jordens produktivitet och böndernas inkomst. Han uppmuntrade handel och hantverk, och han byggde vägar, kanaler och broar för att förbättra kommunikationen och transporten i sitt rike. Han stödde också konst, vetenskap, litteratur och arkitektur, och han byggde många moskéer och patronerade verk av arabisk kalligrafi. Han var dock inte tolerant mot de olika religionerna och kulturerna i sitt rike, utan lät dem förtryckas och förföljas. Han återinförde den så kallade otrohetsskatten, som tidigare hade avskaffats av Akbar. Han förstörde också många hinduiska och sikhiska tempel, och lät dem ersättas med muslimska moskéer. Han förbjöd också religiöst förbjudna aktiviteter i islam, som musik, dans, alkohol och opium.

Politik som ledde till missnöje i riket

Aurangzebs politik väckte mycket motstånd och missnöje bland hans undersåtar, särskilt bland de icke-muslimska folken. Uppror utbröt i flera delar av hans rike, ledda av olika ledare som utmanade hans auktoritet. De mest framgångsrika och ihållande rebellerna var Maratherna, som leddes av Shivaji och hans efterföljare. Maratherna var ett hinduiskt krigarfolk från Deccan, som hade grundat ett eget rike i västra Indien. De använde sig av gerillataktik och snabba räder för att plundra och förstöra mogulernas städer och byar. Aurangzeb försökte krossa Maratherna genom att invadera Deccan 1681, men han lyckades aldrig besegra dem helt. Han tillbringade de sista 26 åren av sitt liv i Deccan, där han kämpade mot Maratherna och andra fiender. Hans långa och kostsamma krig i Deccan försvagade hans rike och tömde hans skattkista.

Hans död ledde till lång tid av oroligheter

Aurangzeb dog 1707 i Ahmednagar, när han var 88 år gammal. Han hade regerat i 49 år, och hade varit den siste och mest kontroversielle stormogulen. Under hans regering hade mogulriket nått sin största utsträckning, men också sin största kris. Hans politik hade lett till att hans rike blev splittrat och försvagat av inre och yttre fiender. Han efterlämnade ett arv av krig, förtryck, fattigdom och oroligheter, som skulle plåga Indien i flera århundraden. Han begravdes i Khuldabad, Maharashtra, där hans grav finns kvar än idag som ett minne av den siste och mest kontroversielle stormogulen som förstörde sitt rike.

Det här är en utskriftsvänlig sida om Aurangzeb 1658-1707. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om Mogulrikets sönderfall. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Mogulrikets sönderfall

Mogulrikets sönderfall
Mogulrikets sönderfall
Henric
Body

Även om man ofta säger att mogulriket föll efter Aurangzeb fanns det en hel del personer med avtagande makt och titeln "Stormogul". Här är berättelsen om det utdragna slutet.

  • Bahadur Shah I (1707-1712): Han var den äldste sonen till Aurangzeb, och han blev stormogul efter att ha besegrat sina bröder i en maktkamp. Han försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike, och han var tolerant mot de olika religionerna och kulturerna. Han slöt fred med maratherna, sikherna och rajputerna, och han gav dem stora privilegier och rättigheter. Han dog av sjukdom i Lahore, där han begravdes. 
  • Jahandar Shah (1712-1713): Han var sonson till Bahadur Shah I, och han blev stormogul efter att ha mördat sin farbror och kusin. Han var en svag och oduglig härskare, som var kontrollerad av sin älskarinna Lal Kunwar. Han levde ett lyxigt och dekadent liv, och han brydde sig inte om sitt rike eller sitt folk. Han förlorade makten till sin brorson Farrukhsiyar, som besegrade honom i ett slag och lät avrätta honom.
  • Farrukhsiyar (1713-1719): Han var son till Azim-ush-Shan, som var son till Bahadur Shah I. Han blev stormogul efter att ha störtat och dödat sin farbror Jahandar Shah. Han var en ambitiös och hämndlysten härskare, som försökte återvinna sitt rikes förlorade territorier och prestige. Han bröt freden med maratherna, sikherna och rajputerna, och han förföljde dem med stor brutalitet. Han var också beroende av två inflytelserika adelsmän, Sayyid Hassan Ali Khan Barha och Sayyid Hussain Ali Khan Barha, som hade hjälpt honom att ta makten. De två bröderna utnyttjade sin position för att styra över riket, och de blev snart impopulära bland folket och hovet. De blev också missnöjda med Farrukhsiyar, som försökte minska deras makt och inflytande. De gjorde uppror mot honom, och de fängslade och torterade honom till döds.
  • Muhammad Shah (1719-1748): Han var son till Khujista Akhtar, som var son till Bahadur Shah I. Han blev stormogul efter att ha överlevt en serie av statskupper och mord, som hade avsatt och dödat fyra andra moguler på mindre än ett år. Han var en fredlig och generös härskare, som försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Rang Mahal, Nizamuddin Dargah och Jama Masjid i Delhi. Han var dock inte en skicklig eller energisk härskare, och han lät sitt rike förfalla och försvagas. Han förlorade stora delar av sitt rike till maratherna, sikherna, perserna och britterna. Han blev särskilt känd för att ha lidit ett förödmjukande nederlag mot den persiske härskaren Nadir Shah, som invaderade Indien 1739 och plundrade Delhi. Muhammad Shah dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Ahmad Shah Bahadur (1748-1754): Han var son till Muhammad Shah, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var en svag och oduglig härskare, som var kontrollerad av sin mor Qudsia Begum och hennes älskare Javed Khan. Han brydde sig inte om sitt rike eller sitt folk, och han levde ett lyxigt och dekadent liv. Han förlorade makten till sin farbror Alamgir II, som störtade honom med hjälp av den mäktige adelsmannen Imad-ul-Mulk. Ahmad Shah Bahadur blev fängslad och förvisad till Allahabad, där han dog.
  • Alamgir II (1754-1759): Han var son till Jahandar Shah, och han blev stormogul efter att ha störtat och fängslat sin brorson Ahmad Shah Bahadur. Han var en from och rättvis härskare, som försökte återställa fred och stabilitet i sitt rike. Han var också en tolerant och generös man, som respekterade de olika religionerna och kulturerna i sitt rike. Han försökte också återvinna sitt rikes förlorade territorier och prestige, men han mötte mycket motstånd och rivalitet från maratherna, sikherna, perserna och britterna. Han var också beroende av Imad-ul-Mulk, som hade hjälpt honom att ta makten, men som också utnyttjade sin position för att styra över riket. Imad-ul-Mulk blev snart impopulär bland folket och hovet, och han blev också missnöjd med Alamgir II, som försökte minska hans makt och inflytande. Han gjorde uppror mot honom, och han lät mörda honom i Delhi. 
  • Shah Alam II (1759-1806): Han var son till Alamgir II, och han blev stormogul efter att hans far hade blivit mördad av Imad-ul-Mulk. Han var en modig och skicklig härskare, som försökte återta kontrollen över sitt rike och återställa sin auktoritet. Han kämpade mot maratherna, sikherna, perserna och britterna, och han lyckades återerövra Delhi och Agra från dem. Han var dock inte i stånd att stoppa deras framfart i resten av Indien, och han blev snart beroende av britternas beskydd och stöd. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Lal Qila, Safdarjung's Tomb och Akbar's Tomb i Sikandra. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Akbar II (1806-1837): Han var son till Shah Alam II, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var en svag och oduglig härskare, som inte hade någon kontroll eller auktoritet över sitt rike. Han var helt under britternas inflytande och kontroll, och han fick bara behålla sin titel och sin pension som en symbolisk gest. Han försökte förgäves att få britterna att erkänna honom som kejsare av Indien, och han skickade en ambassad till London för att be om hjälp. Han var också en kultiverad och konstälskande man, som stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han byggde många vackra byggnader, som Zafar Mahal, Qila-i-Mubarak och Jama Masjid i Delhi. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes.
  • Bahadur Shah II (1837-1857): Han var son till Akbar II, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var den siste och mest olycksalige stormogulen, som blev inblandad i det indiska upproret 1857. Efter det indiska upproret 1857, som Bahadur Shah II hade blivit inblandad i, avsatte britterna honom och förvisade honom till Burma. De tog också över hans rike och gjorde Indien till en del av det brittiska imperiet. De senare mogulerna hade bara en symbolisk roll som kejsare, och de hade ingen verklig kontroll eller auktoritet över sitt folk eller sitt land. De var helt beroende av britternas beskydd och stöd, och de fick bara behålla sin titel och sin pension som en gest av respekt. 
  • Mirza Mughal (1857-1858): Han var den äldste sonen till Bahadur Shah II, och han blev stormogul efter att hans far hade blivit förvisad av britterna. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han deltog i det indiska upproret 1857, och han försökte försvara Delhi mot britternas anfall. Han blev dock besegrad och dödad av britterna, och hans kropp blev hängd offentligt som ett varnande exempel.
  • Mirza Jawan Bakht (1858-1884): Han var den yngste sonen till Bahadur Shah II, och han blev stormogul efter att hans bror Mirza Mughal hade blivit dödad av britterna. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där han ägnade sig åt poesi och musik. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. ⁴
  • Mirza Shah Abbas (1884-1901): Han var son till Mirza Jawan Bakht, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett lyxigt och dekadent liv i Delhi, där han slösade bort sin pension på nöjen och droger. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Khizr Sultan (1901-1912): Han var son till Mirza Shah Abbas, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett enkelt och fromt liv i Delhi, där han ägnade sig åt välgörenhet och religion. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Fath-ul-Mulk Bahadur (1912-1926): Han var son till Mirza Khizr Sultan, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett kultiverat och konstälskande liv i Delhi, där han stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Dara Bakht (1926-1931): Han var son till Mirza Fath-ul-Mulk Bahadur, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där han ägnade sig åt poesi och musik. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Abu Bakr (1931-1948): Han var son till Mirza Dara Bakht, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett enkelt och fromt liv i Delhi, där han ägnade sig åt välgörenhet och religion. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes. 
  • Mirza Ulugh Tahir (1948-1959): Han var son till Mirza Abu Bakr, och han blev stormogul efter att hans far hade dött. Han var dock inte erkänd av britterna som kejsare, och han hade inte mycket makt eller inflytande. Han levde ett kultiverat och konstälskande liv i Delhi, där han stödde konst, litteratur, musik och arkitektur. Han dog av sjukdom i Delhi, där han begravdes.

De senare mogulerna var de sista ättlingarna till Babur, som hade grundat mogulimperiet i Indien på 1500-talet. De hade dock inte samma makt eller prestige som sina förfäder, och de var bara symboliska figurer som inte hade någon verklig kontroll eller auktoritet över sitt folk eller sitt land. De var helt beroende av britterna, som hade tagit över deras rike och gjort Indien till en del av det brittiska imperiet. De levde ett stilla och tillbakadraget liv i Delhi, där de ägnade sig åt poesi, musik, konst och religion. De dog ut på 1900-talet, och de begravdes i Delhi, där deras gravar finns kvar än idag som ett minne av de sista och mest olycksaliga mogulerna som regerade i Indien. ¹²

 

Det här är en utskriftsvänlig sida om Mogulrikets sönderfall. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!

Det här är en utskriftsvänlig sida om 1526 - 1707 - Mogulriket - ett indiskt imperium som formades av sex stormoguler. Klicka här för att komma tillbaka till artikeln för att läsa fler kapitel!