Induskulturen, även kallad Harappakulturen, var en av de tidigaste högkulturerna i världen. Den uppstod omkring 3000 f.Kr. och blomstrade fram till 1500 f.Kr. längs Indusflodens dalgång i nuvarande Pakistan och nordvästra Indien. Det var den första större kulturen i Indien, vars städer (Harappa, Mohenjo-Daro och Chanhu-Daro) var konstruerade efter en mycket avancerad stadsplanering med rätvinkliga gator, avloppssystem och badhus.

Eget skriftspråk med över 400 symboler

Induskulturen hade också ett eget skriftspråk som bestod av över 400 olika symboler som graverades på sigill, keramik och metallföremål. Skriften har ännu inte lyckats tydas, trots många försök, och därför vet man inte vilket språk eller vilket folkslag som använde den. Vissa forskare menar nu att indusfolket var dravider, det vill säga ett folk som talade ett språk som hör till den dravidiska språkfamiljen. Denna teori bygger på att det finns vissa likheter mellan indusskriften och de äldsta formerna av dravidiska språk som tamilska och kannada. (läs mer om Indiens språk här!)

Induskulturens religion ett mysterium

Induskulturens religion är också ett mysterium, eftersom det finns få skriftliga källor eller monumentala tempel som kan ge ledtrådar om deras trosföreställningar. Det verkar dock som om Indusfolket dyrkade flera gudar och gudinnor, bland annat en modergudinna som representerade fruktbarhet och livskraft, och en manlig gud med tre ansikten som kan ha varit en föregångare till Shiva eller Vishnu, en av de viktigaste gudarna i senare hinduism. Andra möjliga gudomligheter var ett väsen med horn som kan ha varit en naturgud eller en hjort-gud, en elefant-gud som kan ha varit en tidig form av Ganesha, och ett trädgudomligt par som kan ha symboliserat livets träd. Indusfolket använde sig också av djur- och människofigurer i terrakotta, elfenben och brons som kan ha haft religiös betydelse eller använts som leksaker eller prydnader.

Induskulturens oklara samhällsordning

Induskulturens samhällsordning är inte heller helt klarlagd, men det verkar som om det fanns en viss grad av social stratifiering baserad på yrke, rikedom eller kast. Det finns dock inga tydliga bevis för att det fanns någon centraliserad statsmakt eller någon härskande klass som dominerade över de andra. Det är möjligt att samhället styrdes av ett prästerskap eller ett råd av äldste som bestämde lagar och förordningar.  

Induskulturen var en högt utvecklad civilisation

Induskulturen var en högt utvecklad civilisation som hade kontakt med andra kulturer i regionen, såsom Mesopotamien, Persien och Afghanistan. De bedrev handel med varor som bomullstyg, keramik, pärlor, elfenben och metaller. De hade också kunskap om matematik, astronomi, medicin och metallurgi.  

Induskulturens undergång

Induskulturen gick under omkring 1900 - 1500 f.Kr., troligen på grund av en kombination av faktorer såsom klimatförändringar, flodförflyttningar, jorderosion, överbefolkning och invasioner från andra folk. Många av deras städer övergavs eller förföll, och deras skriftspråk och religion försvann gradvis. Det är dock möjligt att vissa av deras traditioner och idéer överlevde och påverkade senare kulturer i Indien, såsom vedisk kultur och hinduism.  

Magadha var ett forntida kungarike som låg på den indo-gangiska slätten i östra Indien och sträckte sig över det som idag är den moderna delstaten Bihar. Det var kärnan i flera större kungariken eller imperier mellan 600-talet f.Kr. och 800-talet e.Kr. Magadha var också platsen där två av Indiens stora religioner, jainismen och buddhismen, uppstod och utvecklades.

Strategiskt läge i Gangesslätten

Magadhas tidiga betydelse kan förklaras av dess strategiska läge i Gangesflodens slätt, vilket gjorde det möjligt att kontrollera kommunikationen och handeln på floden. Floden gav också en länk mellan Magadha och de rika hamnarna i Gangesdeltat, som gav tillgång till den östra kusten av Indien.

Flera dynastier

Magadhas första kända dynasti var Haryanka-dynastin, som grundades av Bhattiya omkring 600-talet f.Kr. Den första betydande kungen av denna dynasti var Bimbisara, som regerade mellan 544 och 492 f.Kr. Bimbisara var en vän och beskyddare av Buddha, som föddes i det närliggande kungariket Kosala omkring 563 f.Kr. Bimbisara utvidgade Magadhas territorium genom att erövra det östra kungariket Anga och genom att gifta sig med Kosala Devi, dotter till kungen av Kosala, som gav honom Kashi som hemgift. Han etablerade också diplomatiska relationer med andra stater, såsom Gandhara i nordväst och Vajji i norr.

Riket förändras och utvecklas

Bimbisaras tid som kung avslutades genom att han blev fängslad och dödad av sin egen son Ajatashatru, som tog makten med våld. Ajatashatru fortsatte sin faders politik och utvidgade Magadhariket ytterligare. Han förde ett långvarigt krig mot Vajji-förbundet, som leddes av Licchavis, ett folk som hade nära band med Buddha. Han lyckades slutligen besegra dem genom att använda nya vapen, såsom stridsvagnar med skäror och katapulter för att kasta stora stenar. Han flyttade också huvudstaden från Rajagriha (nuvarande Rajgir) till Pataliputra (nuvarande Patna), som han befäste med en trämur.

Samtida med Buddha

Ajatashatru var samtida med Mahavira (599–527 f.Kr.), grundaren av jainismen, och Gautama Buddha (563–483 f.Kr.), grundaren av buddhismen. Han besökte båda dessa religiösa lärare och blev påverkad av deras läror. Han var närvarande vid Buddhas död i Kushinagar och bidrog till hans kremering. Han deltog också i det första buddhistiska rådet som hölls i Rajagriha efter Buddhas död.

Instabilitet och inbördeskrig

Efter Ajatashatrus död omkring 460 f.Kr. följde en period av instabilitet och inbördeskrig i Magadha. Hans son Udayabhadra efterträdde honom på tronen, men mördades snart av sin son Anuruddha, som i sin tur mördades av sin bror Munda. Munda efterträddes av sin bror Nagadasaka, som störtades av minister Shishunaga, som grundade en ny dynasti omkring 413 f.Kr.

Erövringståg mot centrala Indien

Shishunaga-dynastin återställde ordningen och stabiliteten i Magadha och utökade dess inflytande över andra delar av Indien. Shishunaga erövrade Avanti i centrala Indien och gjorde dess huvudstad Ujjayini till sin andra huvudstad. Han besegrade också Pradyota, kungen av Malava, som hade anfallit Magadha under det tidigare kaoset. Han överlät tronen till sin son Kalashoka, som kallade till det andra buddhistiska rådet i Vaishali för att lösa en schism inom sangha, det buddhistiska munk- och nunnesamfundet.

Utvecklas till ett mäktigt rike under utländskt ledarskap

Kalashoka mördades av en av sina generaler, Mahapadma Nanda, som grundade den berömda Nanda-dynastin omkring 345 f.Kr. Nanda-dynastin var den sista inhemska dynastin i Magadha innan den ersattes av den utländska Maurya-dynastin. Nanda-dynastin gjorde Magadha till ett mäktigt imperium som sträckte sig över nästan hela norra Indien och delar av södra Indien. Den mest kände kungen av denna dynasti var Dhana Nanda, som var känd för sin rikedom och tyranni. Han beskattade hårt sina undersåtar och förtryckte dem med sin stora armé. Han var impopulär bland både folket och adeln, och mötte flera uppror och invasioner.

Alexander den store

Dhana Nandas regeringstid slutade när han störtades av Chandragupta Maurya, en ung äventyrare som hade allierat sig med den berömde grekiske generalen Alexander den store, som hade invaderat Indien 326 f.Kr. Chandragupta fick stöd av den skicklige ministern och strategen Chanakya, som hade blivit förödmjukad av Dhana Nanda. Tillsammans besegrade de Nanda-armén och erövrade Pataliputra. Chandragupta grundade Maurya-dynastin, som skulle bli det första pan-indiska imperiet i historien.

Alexander den store

År 326 f.Kr. nådde Alexander den store Indien, men fick ingen egentlig makt, även om han hade kungariken i nordväst. Han mötte motstånd från flera indiska furstar, bland annat Poros vid floden Hydaspes (nuvarande Jhelum).  Alexander tvingades dra sig tillbaka 324 f.Kr. på grund av sina trötta soldaters uppror mot att fortsätta kriget i Indien.  Hans död året därpå ledde till att hans imperium splittrades mellan hans generaler, som bildade egna dynastier i olika regioner. En av dem var Seleukos I Nikator, som försökte återta de indiska territorierna från Chandragupta, men misslyckades och slöt fred med honom genom att ge bort sina östra provinser i utbyte mot 500 krigselefanter.  

Chandragupta Maurya

321 f.Kr. kom Chandragupta Maurya till makten som kejsare genom att störta Nandadynastin, som hade styrt över Magadha och andra delar av norra Indien i över ett sekel.  Chandragupta var grundaren av Mauryariket, det första imperiet som omfattade större delen av den indiska subkontinenten.  Han utnyttjade det politiska kaos som uppstod efter Alexander den stores död och erövrade de grekiska satrapierna i nordvästra Indien med hjälp av sin rådgivare Kautilya, författaren till Arthashastra, ett verk om politisk ekonomi och statskonst.  

Mauryariket var strikt och välorganiserat och hade en enorm armé, avlönad av kejsaren själv. En effektiv byråkrati utvecklades, skatteindrivningen var hård och likaså straffen för de som dömdes för skattesmitning. I samband med detta var korruptionen utbredd och det fanns ett stort nät av spioner, ingen bonde kunde gå säker.  Chandragupta införde också en centraliserad administration och ett enhetligt rättssystem i sitt rike, som han delade upp i fyra provinser med varsin guvernör.

Chandraguptas efterträdare ledde till Buddhismens uppgång

Chandragupta efterträddes av sin son Bindusara (ej att förväxla med Bimbisara, Magadhariket) som utvidgade riket ännu mer genom att lägga under sig nästan hela den indiska halvön, förutom den sydligaste delen.  Kejsar Bindusara dog 272 f.Kr. och lämnade därmed över makten till sin son, Ashoka, som anses vara den störste och mest berömde av Mauryakejsarna.

Ashoka är känd för sin omvändelse till buddhismen efter det blodiga kriget mot Kalinga (nuvarande Odisha) 261 f.Kr., där hundratusentals människor dödades eller sårades.  Han ångrade sig djupt för det lidande han hade orsakat och bestämde sig för att sprida dharma, det vill säga rättfärdigt liv och moraliska principer, i sitt rike och utanför dess gränser.  Han lät resa pelare och klippor med inskriptioner där han förklarade sin politik och sina åtgärder för att främja fred, välfärd, tolerans och icke-våld bland alla levande varelser.  Han skickade också buddhistiska missionärer till olika delar av Asien, som Sri Lanka, Burma, Grekland och Egypten, och bidrog till att göra buddhismen till en världsreligion.  
 

Kejsare Ashoka var den tredje och mest berömda härskaren av Mauryariket, som sträckte sig över stora delar av den indiska subkontinenten mellan 322 och 185 f.Kr. Han kom till makten omkring 268 f.Kr. och förde tidigt under sin regeringstid ett mycket blodigt och grymt krig mot Kalingariket, som låg vid östkusten. Kriget var en av de största massakrerna i den antika historien och resulterade i att över 100 000 människor dödades, 150 000 förvisades och många fler led av svält och sjukdomar.

En fruktansvärd syn leder till förändring

Synen på fältet var fruktansvärd och Ashoka kände en djup ånger över det lidande han hade orsakat. Han insåg att våld bara ledde till mer våld och att han hade brutit mot dhamma, det vill säga den rätta levnadsregeln som han ansåg vara grunden för ett lyckligt och harmoniskt samhälle. Han drog sig tillbaka en tid från sina erövringar och började studera buddhismen, som han hade kommit i kontakt med genom sin mor eller sin hustru (källorna är osäkra).

Konverterterade till Buddhism

Ashoka konverterade till buddhismen och blev med åren alltmer krigsvägrande. Han beskrivs som världens ende pacifistiska härskare, eftersom han avstod från att föra fler krig och istället ägnade sig åt att sprida fred, välfärd, tolerans och icke-våld bland alla levande varelser. Han lät resa pelare och klippor med inskriptioner där han förklarade sin politik och sina åtgärder för att främja dhamma i sitt rike och utanför dess gränser. Dessa inskriptioner kallas Ashokas edikter och är de första skriftliga bevisen på buddhismen i Indien.

En tid för reformer

Ashoka gjorde också många praktiska reformer för att förbättra förhållandena i riket. Han lät bygga vägar, brunnar, rastplatser, sjukhus, skolor, bibliotek och parker. Han utvecklade en bredare sjukvård både för människor och djur. Han skänkte gåvor till de fattiga, de gamla, de sjuka och de fängslade. Han stödde olika religiösa traditioner och uppmanade till respekt och dialog mellan dem. Han skickade också buddhistiska missionärer till olika delar av Asien, som Sri Lanka, Burma, Grekland och Egypten, och bidrog till att göra buddhismen till en världsreligion.

Ashokhas död

Ashoka dog omkring 232 f.Kr., efter att ha regerat i nästan 40 år. Hans död markerade början på Mauryarikets nedgång, som snart splittrades i mindre kungadömen. Hans edikter glömdes bort under århundradena som följde, tills de återupptäcktes på 1800-talet av brittiska arkeologer. Idag är Ashoka en av de mest beundrade och respekterade personerna i Indiens historia. Hans fyrsidiga lejonkapitäl är Indiens nationalsymbol och hans födelsedag firas som en nationell helgdag.

Ashokhas hästoffer

Hästofferet var en ceremoni som beskrivs i detalj i olika vediska skrifter, särskilt Shatapatha Brahmana. Det gick ut på att en speciellt utvald hingst släpptes fri att vandra i ett år under beskydd av kungens krigare. Om hästen gick in i ett främmande land, måste dess härskare antingen strida eller underkasta sig. Efter ett år, om ingen fiende hade lyckats döda eller fånga hästen, fördes den tillbaka till huvudstaden. Där offrades den vid en stor offentlig ceremoni, som åtföljdes av mycket fest och firande. Hästen ansågs symbolisera solen i dess färd över världen och därmed kungens makt över hela jorden. Efter att ha utfört ett hästoffer, kunde kungen anta titeln chakravartin (universell monark)

Enligt legenden släppte Ashoka lös sin häst från Pataliputra, huvudstaden i Mauryariket. Hästen vandrade genom många länder och mötte ingen motståndare. Alla kungar som såg hästen erkände Ashokas överhöghet och betalade tribut till honom. Hästen nådde ända till Grekland, där den blev väl mottagen av Antiochos II Theos, som var en av Ashokas samtida och allierade. Antiochos gav hästen många gåvor och skickade den tillbaka till Ashoka med ett budskap om vänskap och respekt. När hästen återvände till Pataliputra, var Ashoka mycket glad och stolt över sin bedrift. Han offrade hästen med stor pompa och prakt och utropade sig själv som världens härskare.

Bild av Photo Dharma from Sadao, Thailand - Detail of: ., CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=61783990

Under 100-talet e.Kr. formades Indiens historia av en fascinerande och komplex väv av händelser som korsade geografiska och kulturella gränser. Det var en tid då både norra och södra delar av landet var vitt skilda i sina utvecklingsvägar och politiska skiften.

Tomas tvivlaren i Indien 

I södra Indien, år 52 e.Kr., trädde Tomas Tvivlaren, en av Jesu apostlar, i land i Kerala. Hans besök och påstådda grundande av en kyrka har gjort Kerala till platsen för en av Indiens äldsta kristna samhällen. Den inflytelserika närvaron av kristendomen i söder är en påminnelse om det komplexa sammanflätandet av olika trosuppfattningar och kulturella traditioner som fanns i Indien.

Turbulens efter kejsare Ashoka

Efter den mäktige Kejsar Ashokas bortgång öppnade sig en tid av skiften och förändringar. Riken steg upp och föll i en stadig takt. Det som hände i norra delen av Indien var inte alltid en spegelbild av vad som ägde rum i söder, och vice versa. Detta understryker den varierande och eklektiska naturen av Indiens historiska landskap.

Alexander den stores arv

Åt nordväst, i Punjab, utvidgade arvtagarna till Alexander den Store sitt inflytande och gav upphov till Gandharariket. Denna rörelse förde med sig kulturellt utbyte och påverkan, vilket i sin tur påverkade regionens framtid.

Händelserik tid i indiska södern

Samtidigt som södra delen av landet upplevde Tomas Tvivlarens besök, bredde Andhrariket och Telugufolket ut sig från kusten inåt landet i sydost. Denna period var även en tid av övergång från Mauryariket till andra riken, inklusive Shakariket. Senare inträffade en betydande händelse när en centralasiatisk stam, Yueh-chi, invaderade och erövrade Shakariket. Denna stam skulle senare utvecklas till Kushanariket, som blomstrade under 100-talet. Kushanarikets inflytande sträckte sig över cirka 150 år och spelade en avgörande roll i att forma periodens historia och kultur. Även om riket försvagades efter den framstående kungen Kanishkas död, fortsatte dess arv att påverka regionen.

Efter Kushanarikets sammanbrott återuppstod Shakariket, och detta markerade starten på en period där olika riken avlöste varandra i en ständig cykel av politisk turbulens och skiften.

100-talets mångfald av händelser 

I slutändan ger 100-talets historia i Indien en inblick i det rika mångfalden av händelser och kulturella strömningar som har format och präglat nationens utveckling genom tiderna. 

Bild: Tomas Tvivlaren, Målning av Caravaggio (1601–1602)

Guptadynastin var ett indiskt rike som grundades år 319 e. Kr. och varade till 550 e. Kr. Detta var en period av stor kulturell och intellektuell utveckling i Indien, som ofta kallas för Indiens guldålder.

Guptarikets politik och administration

Guptariket styrdes av en kejsare som hade en rådgivande församling och en centraliserad skatteadministration. Riket var också indelat i provinser och distrikt som leddes av guvernörer och lokala chefer. Guptariket expanderade under flera härskare, särskilt Samudragupta och Chandragupta II, som erövrade många kungariken och besegrade Sasaniderna och Sakerna. Guptariket hotades dock av hunnernas invasioner från nordväst, och föll sönder efter Skandaguptas död år 476 e. Kr.

Samudra Gupra, Indiens Napoleon

Samudragupta var en av de mest framgångsrika och mäktiga Guptahärskarna. Han kallades för “Indiens Napoleon” av den brittiske historikern Vincent Smith, eftersom han utvidgade sitt rike genom många militära kampanjer. Han var också en stor beskyddare av konst, litteratur och religion. Han var en skicklig poet och musiker, som spelade på ett instrument som kallas veena. Han var också en tolerant och generös härskare, som gav gåvor och privilegier till buddhistiska och jainistiska institutioner.

Rikets höjdpunkt under Chandragupta II

Chandragupta II var en annan framstående Guptahärskare, som tog riket till sin höjdpunkt av välstånd och kultur. Han var känd för sin diplomatiska och kulturella kontakt med andra länder, särskilt med Romarriket. Han skickade en ambassadör till den romerske kejsaren Theodosius I, och fick i gengäld en romersk ambassadör vid namn Heliodorus, som blev en anhängare av Vishnu och reste ett pelarmonument i hans ära. Chandragupta II var också känd för att ha anställt den berömda hovpoeten Kalidasa, som skrev några av de mest hyllade verken i sanskritlitteraturen.

Guptarikets kultur och vetenskap

Under Guptadynastins epok blomstrade kulturen i Indien; konst, vetenskap, musik och dans utvecklades som aldrig förr. Många dikter och dramer skrevs på sanskrit, som var det litterära och akademiska språket. Bland annat av Kalidasa, som skrev verk som Shakuntala, Meghaduta och Raghuvamsa.

Guptarikets konstnärer skapade fantastiska grottor och skulpturer vid Ajanta och Ellora, som visar scener från hinduiska, buddhistiska och jainistiska berättelser. Dessa grottor är idag ett världsarv och anses vara mästerverk av indisk konst. Guptarikets arkitekter tog också flera steg framåt och utvecklade det nordindiska templet med sitt typiska utseende. Ett exempel på ett sådant tempel är Dashavatara-templet i Deogarh, som har ett tornformat tak, en pelarhall och en cella där gudabilden stod.

Stora akademiska framsteg

Guptarikets vetenskapsmän gjorde stora framsteg inom flera akademiska fält, såsom matematik, astronomi, medicin och grammatik. Bland annat av Aryabhata, Varahamihira, Sushruta och Patanjali. Aryabhata var en pionjär inom matematik och astronomi, som beräknade pi med stor noggrannhet, förklarade sol- och månförmörkelser, och föreslog att jorden roterar kring sin egen axel. 

Varahamihira var en annan framstående astronom, som sammanfattade fem tidigare astronomiska texter och lade till sina egna observationer och beräkningar. Sushruta var en berömd läkare, som skrev en av de tidigaste medicinska texterna, där han beskrev olika sjukdomar, symptom, behandlingar och kirurgiska ingrepp, inklusive plastikkirurgi. Patanjali var en inflytelserik grammatiker, som kommenterade och analyserade Paninis regler för sanskritspråket.

Blomstrande ekonomi

Guptarikets ekonomi var också blomstrande, tack vare den ökade exporten och importen av olika varor, såsom tyger, kryddor, metaller, stenar, pärlor och parfymer. Guptariket hade handelsförbindelser med många andra länder och regioner, såsom Kina, Sydostasien, Centralasien, Persien och Romarriket. Guptariket hade också ett välutvecklat myntsystem, som baserades på guld, silver och koppar. Mynten hade ofta bilder och inskriptioner av Guptahärskarna och deras gudar.

Kastsystemet under uppbyggnad

Guptarikets samhälle var präglat av en stark skråverksamhet, som växte fram under denna period. Skråna var organisationer av människor som hade samma yrke eller hantverk, såsom vävare, smeder, snickare, krukmakare, köpmän och läkare. Skråna hade sina egna regler, ritualer, symboler och ledare. Skråna fungerade delvis som ett slags socialt säkerhetsnät för medlemmarna. Idag känner vi till skråsystemet som kastsystemet.

Guptarikets religion och filosofi

Guptarikets religion var främst hinduism, som var på frammarsch igen efter en period av buddhistisk dominans. Guptahärskarna främjade en synkretisk form av hinduism, som förenade olika gudar, ritualer och skrifter. De dyrkade särskilt Vishnu, Shiva och Devi (den stora gudinnan). De byggde också många tempel och altare för att hedra sina gudar och visa sin makt och rikedom.

Guptarikets filosofi var också influerad av hinduismen, och flera skolor och system utvecklades under denna period. En av de mest inflytelserika skolorna var Vedanta, som tolkade de vediska skrifterna och lade fram idén om Brahman, den högsta verkligheten, och Atman, den individuella själen. En av de mest kända Vedanta-filosoferna var Shankara, som förespråkade en icke-dualistisk syn på Brahman och Atman, och kritiserade andra skolor som Sankhya, Yoga, Nyaya, Vaisheshika, Mimamsa och Buddhism.

Jainismen och Buddhismen

Guptarikets religion och filosofi var dock inte helt homogena, och det fanns också plats för mångfald och tolerans. Buddhismen kvarstod som en viktig religion, särskilt i norra och östra Indien, där den fick stöd av många kungar, handelsmän och munkar. Buddhismen utvecklade också nya former och riktningar, såsom Mahayana och Vajrayana, som betonade bodhisattvor, mantran, ritualer och tantrism. En av de mest berömda buddhistiska filosoferna var Nagarjuna, som grundade Madhyamaka-skolan, som lärde ut sunyata, tomheten av allt fenomenalt.

En annan religion som fanns i Guptariket var Jainismen, som hade sina rötter i den vediska traditionen, men förkastade kastsystemet, ritualerna och gudarna. Jainismen lärde ut att alla levande varelser har en själ som kan befrias från karma och återfödelse genom att följa ahimsa, icke-våld, satya, sanning, asteya, icke-stöld, brahmacharya, kyskhet, och aparigraha, icke-häftelse. En av de mest kända jainistiska filosoferna var Haribhadra, som skrev om logik, etik, yoga och synkretism.

Bild av Work2win - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39675227 och redigerad av och för Indien.nu

Inte förrän 606 e. Kr. började man skymta ordning i norra Indien igen. Det nya riket som grundades av kung Harsha regerades av Vardhanadynastin. Kung Harsha regerade länge, i hela 41 år och han ville återskapa ett imperium av samma storhet som Maurya- och Guptariket men lyckades aldrig riktigt ända fram; makten som blivit uppdelad under Guptariket gick inte att samla.

Härefter följde ett flertal olika dynastier och riken i södra och centrala Indien, som ofta kallas för de tre krönte kungarna av Tamilakam. Dessa var:

• Calukyahärskarna, som styrde från 550-753 e.Kr. i Deccanplatån och kustregionerna. De var kända för sin militära och kulturella expansion, och för att ha byggt många tempel och monument i dravidisk stil. De utmanade också kung Harsha och andra nordindiska dynastier i flera krig
• Chola, som styrde från 200 e.Kr. till 1279 e.Kr. i östra och södra Tamil Nadu och delar av Sri Lanka. De var en av de längst regerande dynastierna i världshistorien, och nådde sin höjdpunkt under 10-13-talet e.Kr. då de kontrollerade stora delar av Sydasien och Sydostasien. De var också berömda för sin konst, arkitektur, litteratur och sjöfart
• Pandya, som styrde från 300 f.Kr. till 1345 e.Kr. i södra Tamil Nadu och Kerala. De var en av de äldsta dynastierna i Indien, och nämns redan i grekiska och romerska källor. De var också delaktiga i de tre sangamerna, som var akademier för tamilsk poesi och litteratur. De var rivaler till Chola och Calukya, och kämpade ofta om herraväldet över Tamilakam
• Chera, som styrde från 300 f.Kr. till 1102 e.Kr. i västra Tamil Nadu och Kerala. De var också en av de äldsta dynastierna i Indien, och hade handelskontakter med många andra länder, såsom Rom, Egypten och Kina. De var också delaktiga i de tre sangamerna, och bidrog till den tamilsk kulturen och litteraturen. De var allierade med Pandya mot Chola och Calukya

• Pallava, som styrde från 250 e.Kr. till 800 e.Kr. i norra Tamil Nadu och Andhra Pradesh. De var ursprungligen en vasallstat till Satavahana, men blev senare en självständig och mäktig dynasti. De var kända för sin konst, arkitektur, litteratur och religion, och för att ha spridit hinduism och buddhism till Sydostasien. De var också rivaler till Chola och Calukya, och utkämpade flera krig med dem.

  Bild av Supraja kannan - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=51761683

Choladynastin var en av de tre kronade kungarna av Tamilakam, ett område som omfattade stora delar av södra Indien. Choladynastin hade sitt ursprung i den tidiga sangamperioden, men nådde sin storhetstid under den medeltida perioden, mellan 850 och 1279 e.Kr. Choladynastin var kända för sin militära, politiska, kulturella och religiösa expansion, och skapade ett stort maritimt imperium som sträckte sig från Sri Lanka till Sydostasien.

Choladynastins glansdagar

En av de mest framstående cholahärskarna var Raja Raja I, som regerade mellan 985 och 1014 e.Kr. Han var son till Sundara Chola och Vanavan Mahadevi, och efterträdde sin äldre bror Uttama Chola på tronen. Raja Raja I var en skicklig krigare och administratör, som erövrade många territorier från sina rivaler, såsom Pandyadynastin, Chera, Calukya och Sri Lanka. Han var också en stor beskyddare av konst, litteratur och religion, och byggde det berömda Brihadisvara-templet i Thanjavur, som är ett världsarv. Raja Raja I lade grunden för Choladynastins gyllene era, som fortsatte under hans son och efterträdare Rajendra Chola I.

De muslimska invasionerna börjar i norra Indien

Under Raja Rajas regeringstid började dock de muslimska invasionerna av Indien, som skulle förändra den indiska historien och kulturen för alltid. De första muslimska angriparna kom från Ghaznavidriket, som var ett turkiskt rike baserat i nuvarande Afghanistan och Iran. Ghaznavidernas ledare var Mahmud av Ghazni, som var son till Sabuktigin, en före detta slav som hade grundat dynastin. Mahmud av Ghazni var en ambitiös och hänsynslös härskare, som ville utvidga sitt rike och sprida islam. Han var också känd för att plundra och förstöra många hinduiska och buddhistiska tempel och städer i Indien, och ta med sig enorma rikedomar tillbaka till Ghazni.

Mahmud av Ghazni blev sultan av Ghaznavidriket år 998 e.Kr., efter att ha besegrat sin bror Ismail i ett inbördeskrig. Han vände sedan sin uppmärksamhet mot Indien, som han såg som en källa till byten och erövringar. Han invaderade Indien sjutton gånger mellan 1000 och 1027 e.Kr., och erövrade stora delar av Punjab, Sindh och Gujarat. Han mötte dock motstånd från flera indiska kungar och furstar, såsom Jayapala, Anandapala, Trilochanapala och Bhoja. En av hans mest kända och kontroversiella attacker var den mot Somnath-templet i Gujarat år 1025 e.Kr., där han dödade tusentals hinduer och förstörde den heliga lingam, som han tog med sig till Ghazni som ett trofé. Mahmud av Ghazni dog år 1030 e.Kr., och efterlämnade ett stort men instabilt rike, som snart skulle splittras av interna strider och yttre fiender.

Bild från Thanjavur Vbmindia - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=62787030

Mu'izzu'd-Din Muhammed, även känd som Muhammed av Ghur eller Muhammed Ghori, var en turkisk härskare som grundade det muslimska riket i norra Indien på 1100- och 1200-talen. Han var ursprungligen en vasall till Ghurid-dynastin, som styrde över ett område i nuvarande Afghanistan och Iran.  

Muhammed av Ghur var en ambitiös och skicklig krigare, som ville utvidga sitt inflytande och sprida islam i Indien. Han invaderade Indien flera gånger mellan 1175 och 1206, och erövrade stora delar av Punjab, Sindh, Gujarat, Bihar och Bengal. Han mötte också motstånd från flera indiska kungar och furstar, såsom Prithviraj Chauhan, Jaichand och Lakshman Sen. En av hans mest avgörande segrar var den mot Prithviraj Chauhan i slaget vid Tarain år 1192 (avbildas i bilden ovan), där han besegrade och avrättade den hinduiska hjälten. 

Efter Muhammed av Ghurs död grundades Delhi-Sultanatet 

Mu'izzu'd-Din Muhammed dog år 1206, när han blev mördad av en okänd lönnmördare. Han hade ingen son, så han utnämnde sin slav och general Qutb al-Din Aibak till sin efterträdare i Indien.

Qutb al-Din Aibak var en av de många mamluker som tjänade under Mu’izzu’d-Din Muhammed. Mamluker var slavsoldater som hade konverterat till islam och som ofta utnyttjade sin militära makt för att ta kontroll över de legitima politiska myndigheterna. Qutb al-Din Aibak utropade sig till sultan av Delhi år 1206, och grundade sålunda Mamlukdynastin, den första av fem olika dynastier som skulle styra över Delhisultanatet fram till 1526. 

Beskyddare av konst

Qutb al-Din Aibak var en stor beskyddare av konst, litteratur och religion, och byggde det berömda Qutb Minar (klicka för att läsa mer), en minaret som är ett världsarv. Han dog år 1210, efter att ha fallit av sin häst under en polomatch. Han efterträddes av sin son Aram Shah, som dock snart mördades av en annan mamluk, Iltutmish, som blev den nästa sultanen.

Ett stort framgångsrikt rike

Delhisultanatet var ett muslimskt rike som sträckte sig över stora delar av den indiska subkontinenten mellan 1206 och 1526. Det var uppdelat i fem olika dynastier: Mamlukdynastin (1206–1290), Khaljidynastin (1290–1320), Tughlaqdynastin (1320–1414), Sayyiddynastin (1414–1451) och Lodhidynastin (1451–1526). 

Bidrog till kulturell och religiös mångfald i Indien

Delhisultanatet bidrog till den kulturella och religiösa mångfalden i Indien, och lämnade efter sig många imponerande monument, såsom Qutb Minar, Röda fortet och Jama Masjid10 Delhisultanatet gick under när det erövrades av mogulskimperiet, som grundades av Babur, år 1526.
 

Khaljidynastin var den andra dynastin som styrde över Delhi-sultanatet i Indien, mellan 1290 och 1320. Den grundades av Jalal-ud-din Khalji, som hade varit en militär befälhavare under den tidigare Mamlukdynastin. Khaljidynastin var ansvarig för att göra Delhi-sultanatet till en imperialistisk makt genom att utvidga sitt herravälde till den hinduiska södern.

Mord för politisk framgång

Khaljidynastins främste ledare var Ala-ud-din Khalji, som var brorson och svärson till Jalal-ud-din. Han blev sultan av Delhi år 1296, efter att ha mördat sin farbror och svärfar. Ala-ud-din Khalji hade målet att ena Indien under sitt styre, och införde flera betydande administrativa förändringar, som rörde skatter, prisregleringar och samhället. Ala-ud-din Khalji lyckades också avvärja flera mongoliska invasioner av Indien.

En tyrannisk härskare som införde otrohetsskatter

Ala-ud-din Khalji var en tyrannisk härskare, som förtryckte sina undersåtar och sina rivaler. Han höjde skatten till hälften av skörden, införde boskapsskatt och drog in alla pensioner och statliga underhåll. Han kontrollerade också äktenskapen bland adeln och folket, och krävde att de skulle få hans godkännande eller avslag. Han begränsade också hinduernas rättigheter och friheter, och tvingade dem att betala en extra skatt (jizya) för att utöva sin religion.

Stor armé betyder stora kostnader

Allt detta skedde för att kunna finansiera den stora armén som dynastin krävde, eftersom den hotades från flera olika håll. Ala-ud-din Khalji erövrade flera hinduiska kungadömen i norr och väst, såsom Gujarat, Jaisalmer, Ranthambore, Chittor och Malwa. Han mötte dock motstånd från Rajputerna, som var en hinduisk krigar- och jordägarkast. Han förlorade också slaget i Deccan, som var mellersta Indiens högplatå, mot de lokala furstarna där. År 1316 dog Ala-ud-din Khalji utan att ha uppnått sitt mål, och det blev tvärtemot uppror inom hans rike.

En tid av instabilitet i Indien (igen)

Efter Ala-ud-din Khaljis död följde en period av instabilitet och maktkamp inom Khaljidynastin. Den siste sultanen av dynastin var Mubarak Shah, som mördades av en av sina generaler, Khusro Khan, år 1320. Khusro Khan blev dock snart störtad av en annan general, Ghazi Malik, som grundade en ny dynasti, Tughlaqdynastin.

Tughlaqdynastin

Ghazi Malik antog namnet Ghiyas-ud-din Tughluq, och blev sultan av Delhi år 1320. Han hade liknande ambitioner som Ala-ud-din Khalji, och försökte utvidga det gamla Delhi-sultanatet till ett imperium. Men han använde helt andra metoder; han sänkte skatten, förbättrade administrationen, byggde nya städer och monument, och behandlade hinduerna med större tolerans. Han gav också mer makt till lokala länsherrar och befälhavare, som han litade på.

Detta var dock några av anledningarna till att skapandet av ett imperium misslyckades. De lokala länsherrarna och befälhavarna blev snart upproriska och självständiga, och utmanade sultanens auktoritet. Ghiyas-ud-din Tughluq kunde inte kontrollera dem, och hans rike började falla sönder. Han dog också under mystiska omständigheter år 1325, när en paviljong som hade byggts till hans ära kollapsade. Enligt den samtida historikern Ibn Battuta var det ett resultat av en konspiration mot honom. Ghiyas-ud-din Tughluq efterträddes av sin son, Muhammad bin Tughluq, som blev den nästa sultanen.

Vijayanagar var ett mäktigt hinduiskt kungarike som existerade mellan 1336 och 1565 i södra Indien. Det grundades av den hinduiske prinsen Harihara, som tillhörde Sangama-dynastin. Harihara hade tidigare varit en fånge hos det muslimska Delhi-sultanatet, där han hade tvingats att konvertera till islam. Han lyckades dock fly tillbaka till södern, där han återvände till hinduismen och byggde upp ett nytt rike. Han döpte sitt rike till Vijayanagar, vilket betyder “segerns stad” på sanskrit. Vijayanagar var också namnet på rikets huvudstad, vars ruiner nu är ett världsarv nu kallat Hampi.

Ett av de största rikena i medeltidens Indian

Vijayanagar växte snabbt till ett av de största och rikaste rikena i medeltida Indien. Det sträckte sig över stora delar av södra Indien och delar av Sri Lanka och Sydostasien. Det var ett kulturellt och intellektuellt centrum, där konst, arkitektur, litteratur, musik och vetenskap blomstrade. Det var också ett militärt och politiskt motstånd mot de muslimska invasionerna från norr, och försvarade hinduismen och dess traditioner.

Flera framstående härskare

Vijayanagar hade flera framstående härskare, som utvidgade och förstärkte riket. En av dem var Krishna Deva Raja, som regerade mellan 1509 och 1530. Han var en skicklig krigare och administratör, som erövrade flera områden från sina fiender, såsom Orissa, Raichur och Udayagiri. Han var också en stor beskyddare av konst, litteratur och religion, och byggde flera magnifika tempel och palats, såsom Vitthala-templet och Hazara Rama-templet. Han införde också ett effektivt skattesystem, som baserades på jordens storlek och kvalitet, yrkesskatt, bröllopsskatt, förmögenhetsskatt, tullar och böter. Han förbättrade också handeln och jordbruket, och gjorde riket välmående och stabilt.

Abrupt slut på Vijaynagar

Vijayanagar gick dock under år 1565, efter att ha förlorat slaget vid Talikota mot en allians av muslimska sultanat. Den hinduiska armén blev överrumplad och besegrad av de muslimska styrkorna, och rikets ledare, Aliya Rama Raya, blev tillfångatagen och halshuggen. Den muslimska alliansen plundrade och förstörde Vijayanagar i sex månader, och lämnade staden i ruiner. Efter detta kunde riket aldrig återhämta sig, och splittrades snart i mindre kungadömen.

Vill du besöka ruinerna av Vijaynagar? Läs då mer i vår guide till Hampi här!
 

Lodhidynastin var en dynasti av afghanskt ursprung, som regerade över Delhi-sultanatet mellan 1451 och 1526. Den grundades av Bahlul Khan Lodi, som var en av de mäktigaste furstarna i Punjab. Han efterträdde den siste kungen av Sayyid-dynastin, som hade abdikerat till hans förmån. Bahlul Khan Lodi var en energisk ledare, som förenade de splittrade afghanska och turkiska hövdingarna under sin auktoritet. Han utvidgade sitt rike till att omfatta stora delar av norra Indien, inklusive Bihar, Jaunpur och Malwa. Han besegrade också flera mongoliska invasioner och hinduiska uppror.

Lodhidynastins främste ledare var Sikandar Lodi, som var son till Bahlul Khan Lodi. Han regerade mellan 1489 och 1517. Han fortsatte sin fars expansionspolitik, och erövrade flera områden från sina rivaler, såsom Orissa, Gwalior och Bengal. Han flyttade också huvudstaden från Delhi till Agra, som han grundade år 1504. Han var en kulturell och religiös mecenat, som stödde konst, litteratur och islam. Han var också en poet, som skrev under pseudonymen Gulrukhi. Han reformerade också administrationen, och införde ett standardiserat måttsystem och en enhetlig myntfot.

Lodhidynastins siste kung var Ibrahim Lodi, som var son till Sikandar Lodi. Han regerade mellan 1517 och 1526. Han försökte att stärka den kungliga makten, men stötte på motstånd från de afghanska och turkiska adelsmännen, som ville ha mer självständighet och inflytande. Han var också impopulär bland folket, som led av höga skatter och hårda straff. Han utmanades av mongoliske härskaren Babur, som hade blivit inbjuden av en av de missnöjda furstarna, Daulat Khan Lodi, att invadera Indien. Ibrahim Lodi mötte Babur i slaget vid Panipat år 1526, där han blev besegrad och dödad. Detta markerade slutet på Lodhidynastin och Delhi-sultanatet, och början på mogulimperiet i Indien.

Indien hade länge varit ett lockande mål för européer som sökte efter rikedomar, kryddor och äventyr. Men det var inte förrän i slutet av 1400-talet som en portugisisk upptäcktsresande lyckades nå den indiska subkontinenten genom att segla runt Afrika. Hans namn var Vasco da Gama och hans resa förändrade världshistorien.

Fyra portugisiska fartyg och 170 man

Vasco da Gama lämnade Lissabon den 8 juli 1497 med fyra fartyg och en besättning på cirka 170 man. Han följde den rutt som Bartolomeu Dias hade utforskat tio år tidigare och rundade Godahoppsudden på Afrikas sydspets. Han fortsatte sedan längs den östafrikanska kusten, där han stötte på både vänliga och fientliga infödingar och muslimska handelsmän. Han fick hjälp av en indisk navigerare som lotsade honom över Arabiska havet till Calicut (nuvarande Kozhikode) i Kerala, en viktig hamnstad i södra Indien. Da Gama anlände till Calicut den 20 maj 1498, efter nästan ett år på havet.

Vasco da Gama hjälte i Portugal

Da Gama blev inte väl mottagen av den lokale härskaren, Zamorin, som var misstänksam mot de portugisiska främlingarna och deras avsikter. Da Gama hade heller inte mycket att erbjuda i handel, förutom några billiga varor som inte imponerade på de indiska köpmännen. Dessutom stötte han på motstånd från de muslimska handelsmännen som dominerade kryddhandeln och såg portugiserna som konkurrenter och hot. Da Gama lyckades ändå lasta några fartyg med peppar, kanel, ingefära och andra kryddor och återvände till Portugal i september 1499. Han blev hyllad som en hjälte och belönades med titeln amiral av Indien.

En ny rutt till Indien

Da Gamas resa öppnade en ny väg till Asien som kringgick de traditionella landvägarna genom Mellanöstern och Medelhavet. Detta gav Portugal en fördel över andra europeiska länder som också ville ha del av den lukrativa kryddhandeln. Portugal etablerade snart en rad handelsstationer och fort längs den indiska kusten, med Goa som huvudstad. Portugiserna försökte också utvidga sitt inflytande till andra delar av Asien, som Malacka, Ceylon, Moluckerna och Macao.

Tvingade handel med våld

Portugiserna var inte intresserade av att kolonisera Indien eller konvertera dess befolkning till kristendomen. De ville främst kontrollera handeln och utnyttja de lokala resurserna. De var dock ofta våldsamma och brutala mot de indiska folken, särskilt mot de muslimer som de betraktade som fiender. De förstörde många tempel, moskéer och palats och plundrade och massakrerade de städer som motsatte sig dem. De förde också med sig sjukdomar som decimerade den indiska befolkningen.

Erövrade Goa

En av de mest framstående portugisiska ledarna i Indien var Affonso de Albuquerque, som var guvernör mellan 1509 och 1515. Han erövrade Goa från sultanatet Bijapur 1510 och gjorde det till en blomstrande stad och ett centrum för portugisisk kultur i Asien. Han försökte också skapa en blandad befolkning genom att uppmuntra giftermål mellan portugisiska män och indiska kvinnor. Dessa äktenskap resulterade i en ny folkgrupp som kallas goaneser, som talade ett kreolspråk baserat på portugisiska och indiska språk. Goa förblev en portugisisk koloni fram till 1961, när det annekterades av Indien efter en militär invasion.

En kortlivad portugisisk dominans

Portugals dominans i Indien varade inte länge. Redan på 1500-talet började andra europeiska makter, som Nederländerna, England och Frankrike, utmana Portugals monopol på kryddhandeln. De portugisiska fästningarna och handelsstationerna blev ofta attackerade och erövrade av dessa rivaler. Portugal förlorade också sin politiska och ekonomiska styrka i Europa efter att ha blivit en del av den spanska kronan 1580. På 1600-talet hade Portugal förlorat det mesta av sitt territorium i Indien, förutom några små enklaver som Goa, Daman, Diu, Dadra och Nagar Haveli. Dessa förblev under portugisisk kontroll fram till mitten av 1900-talet, när de blev en del av det självständiga Indien.

Mogulriket var ett av de mäktigaste och mest inflytelserika rikena i världshistorien. Det sträckte sig över stora delar av den indiska subkontinenten och delar av Centralasien från 1500-talet till 1800-talet. Det var ett muslimskt rike som grundades av den turkmongoliske erövraren Babur, som invaderade Indien från norr och besegrade det hinduiska sultanatet Delhi 1526. 

Mogulrikets storhetstid berodde till stor del på de sex stormoguler som regerade riket i över 180 år. Dessa var Babur, Humayun, Akbar, Jahangir, Shah Jahan och Aurangzeb. De var inte bara skickliga krigare och administratörer, utan också främjare av konst, kultur, arkitektur, handel och vetenskap. De skapade en unik mogulkultur som var en blandning av persisk, turkisk, indisk och islamisk påverkan.

Under dessa sex stormogulers styre expanderade Mogulriket till att omfatta nästan hela den indiska halvön och delar av dagens Afghanistan, Pakistan, Bangladesh och Myanmar. De byggde magnifika monument som Taj Mahal, Röda fortet, Fatehpur Sikri och Jama Masjid. De etablerade ett effektivt styrelseskick som baserades på ett feodalsystem där lokala härskare, kallade mansabdars, fick rätt att beskatta sina områden i utbyte mot att ställa upp trupper i stormogulens tjänst. De tolererade också, i alla fall stundvis, religiös mångfald och lät hinduer, sikher, kristna och andra grupper leva i fred under deras beskydd.

De sex stormogulerna var inte bara härskare över ett imperium, utan också intressanta personligheter med olika egenskaper, ambitioner och utmaningar. Om du vill läsa mer om deras liv och gärningar, kan du klicka på deras namn nedan:

• Babur (1526-1530): Den förste stormogulen som grundade riket och skrev en berömd självbiografi.
• Humayun (1530-1540, 1555-1556): Baburs son som förlorade och återtog riket efter att ha flytt till Persien.
• Akbar (1556-1605): Den störste och mest populäre stormogulen som utvidgade riket till dess största utsträckning och införde en ny religion, Din-i Ilahi, som var en syntes av islam, hinduism, kristendom och zoroastrism.
• Jahangir (1605-1627): Akbars son som var en konstmecenat och en passionerad jägare, men också en alkoholist och en opiummissbrukare.
• Shah Jahan (1628-1658): Jahangirs son som byggde Taj Mahal till minne av sin älskade hustru Mumtaz Mahal och flyttade huvudstaden från Agra till Delhi.
• Aurangzeb (1658-1707): Shah Jahans son som var en sträng och from muslim som förbjöd musik, dans och alkohol i riket och förföljde icke-muslimer. Han var också den siste stormogulen som hade kontroll över hela riket, som började falla sönder efter hans död.
• Mogulrikets sönderfall: Efter Aurangzeb följde ett helt pärlhalsband med tronföljare, ingen lyckades återskapa rikets glansdagar och gick bara ett steg närmre slutet.

Indien hade länge varit ett lockande mål för européer, som var fascinerade av dess rika kultur, historia och naturresurser. Särskilt eftertraktade var de exotiska kryddor som växte i Indien, som peppar, kanel, kardemumma och muskot. Dessa kryddor var mycket värdefulla i Europa, där de användes för att smaksätta mat, bevara kött och framställa mediciner och parfymer. Men vägen till Indien var lång och farlig, och européerna var tvungna att gå genom många mellanhänder, som ökade priset och minskade kvaliteten på kryddorna.

Portugiserna först med handelsstationer i Indien

Det var portugiserna som först lyckades nå Indien med sjövägen, genom att kringsegla Afrika. År 1498 anlände Vasco da Gama till Calicut i Kerala, där han etablerade handelskontakter med de lokala härskarna. Portugiserna fick snart monopol på kryddhandeln, och de byggde upp ett imperium som sträckte sig från Afrika till Asien. De upprättade flera handelsstationer och fort längs Indiens kust, som Goa, Diu, Daman och Kochi. De försökte också sprida kristendomen bland indierna, och de förtryckte och förföljde de som inte konverterade.

Du kan läsa mer om just Portugal i Indien här!

Flera andra europeiska makter anländer till Indien

Portugiserna var dock inte de enda som hade intresse av Indien. Snart kom andra europeiska makter, som fransmän, holländare, danskar och britter, för att utmana portugisernas dominans. Dessa makter bildade sina egna handelskompanier, som fick privilegier och monopol av sina regeringar. Det mest framgångsrika av dessa kompanier var det brittiska Ostindiska Kompaniet, som grundades 1600 av drottning Elizabeth I. Kompaniet fick rätt att bedriva handel med Indien och andra delar av Asien, och det fick också makt att sluta fördrag, slå mynt, upprätta arméer och kriga mot andra makter.

Det brittiska Ostindiska Kompaniet

Det brittiska Ostindiska Kompaniet etablerade sin första handelsstation i Surat i Gujarat 1612, efter att ha fått tillstånd av stormogulen Jahangir. Kompaniet utvidgade snart sin verksamhet till andra delar av Indien, som Madras (1640), Bombay (1668) och Calcutta (1690). Kompaniet handlade inte bara med kryddor, utan också med tyger, silke, te, opium och andra varor. Kompaniet fick också stort inflytande över de indiska furstarna, som var villiga att ge kompaniet förmånliga villkor i utbyte mot militärt stöd eller ekonomisk hjälp. Kompaniet utnyttjade också de inre konflikterna mellan de indiska staterna, och det ingrep i deras politik och krig.

En politisk och militär makt i Indien

På så sätt blev det brittiska Ostindiska Kompaniet inte bara ett handelsföretag, utan också en politisk och militär makt i Indien. Kompaniet hade sin egen armé, som bestod av både brittiska soldater och indiska legosoldater, som kallades sepoys. Kompaniet använde sin armé för att besegra sina rivaler, som fransmännen, maratherna, sikherna och mogulerna, och för att utöka sitt territorium. Kompaniet tog också över administrationen och beskattningen av de områden som det kontrollerade, och det införde sina egna lagar och regler. Kompaniet förändrade också det indiska samhället och kulturen, genom att föra in brittiska idéer, värderingar och institutioner.

Gryende uppror mot den brittiska kolonialiseringen 

Den brittiska koloniseringen av Indien var dock inte okontroversiell eller oemotsagd. Många indier var missnöjda och motståndare till kompaniets styre, som de ansåg vara orättvist, korrupt och förtryckande. De indiska furstarna förlorade sin självständighet och makt, och de indiska bönderna och hantverkarna förlorade sina inkomster och marknader. De indiska religionerna och traditionerna blev också hotade och föraktade av de brittiska herrarna, som försökte påtvinga dem sin egen tro och kultur. Dessa missnöjen och motsättningar ledde till flera uppror och protester mot kompaniets styre, som kulminerade i det stora indiska upproret 1857, som också kallas sepoyupproret. Detta uppror var ett avgörande ögonblick i Indiens historia, som fick stora konsekvenser för både indierna och britterna.

Läs mer om Sepoyupproret i nästa avsnitt.

Sepoyupproret 1857 var ett stort och våldsamt uppror mot det Brittiska Ostindiska Kompaniet, som utbröt i maj 1857 i Indien. Upproret var koncentrerat till norra Indien och pågick till juni 1858, även om mindre strider fortsatte hela året. Upproret betraktas av många indier som det första nationella upproret mot det brittiska styret i Indien, medan britterna såg det som ett myteri bland indiska soldater i brittisk tjänst. Upproret ledde till att det Ostindiska Kompaniet ersattes av direkt brittiskt styre och att det brittiska Indien formellt bildades.

Myteri bland indiska soldater i den brittiska armén

Upproret började som ett myteri bland indiska soldater, så kallade sepoys, som var missnöjda med sina arbetsvillkor och behandling. De sepoys som tillhörde den bengaliska armén vägrade att använda de nya gevärspatronerna, som ryktades vara insmorda med ko- och grisfett. Detta var en kränkning av deras religiösa föreskrifter, eftersom korna var heliga för hinduerna och grisarna var orena för muslimerna. De sepoys som vägrade att använda patronerna blev arresterade och straffade av sina brittiska officerare. Detta utlöste en våg av protester och myterier bland sepoys i olika garnisoner, som snart spred sig till civilbefolkningen.

Stort stöd bland missnöjda indier

Upproret fick stöd av många indiska furstar, ledare och grupper, som var missnöjda med det brittiska styret och dess inverkan på det indiska samhället och kulturen. Britterna hade infört nya lagar, skatter, jordreformer och sociala förändringar, som hotade de indiska traditionerna, religionerna och hierarkierna. Britterna hade också avsatt och avskedat många indiska furstar och ledare, som hade förlorat sin makt och prestige. Många indier såg upproret som en möjlighet att återfå sin självständighet och frihet från de utländska inkräktarna.

Mångfald av grupper mot britterna

Upprorets ledare var bland andra Nana Sahib, som var adoptivson till den avsatte peshwan (marathernas premiärminister) Baji Rao II, Rani Lakshmibai, som var änkedrottning av Jhansi, Tantya Tope, som var en marathisk general, och Bahadur Shah II, som var den siste stormogulen av Stora Moguls ätt. Dessa ledare försökte organisera och samordna upproret, och de utropade Bahadur Shah II till kejsare av Indien. De hoppades att upproret skulle ena de olika indiska folken och regionerna i en gemensam kamp mot britterna.

Britternas överlägsna makt slog tillbaka

Upproret mötte dock ett hårt och brutalt motstånd från britterna, som hade en överlägsen militär styrka och teknik. Britterna fick också stöd av många indiska furstar, ledare och grupper, som var lojala eller allierade med britterna. Bland dessa fanns sikherna, som var fiender till mogulerna, de flesta maharajorna, som var indiska furstar som hade accepterat britternas överhöghet, och zamindarerna, som var skatteentreprenörer som hade gynnats av britternas jordreformer. Dessa grupper hjälpte britterna att slå ner upproret, som var splittrat och oorganiserat.

Blodigaste upploppet i brittisk kolonial historia

Upproret var det blodigaste och våldsammaste i brittisk kolonialhistoria, och det krävde många liv på båda sidor. Upproret kännetecknades av grymma och hämndlystna handlingar, som massakrer, plundringar, bränder och tortyr. Både britter och indier drabbades av stora förluster och lidanden. Upproret slogs slutligen ner av britterna i juni 1858, efter att de hade återtagit Delhi och andra viktiga städer och fästen. Många av upprorets ledare och anhängare blev dödade, arresterade eller förvisade av britterna, som tog en hård hämnd på de upproriska.

Brittiska kronan tar över makten

Upproret fick stora konsekvenser för både indierna och britterna. Det ledde till att det Ostindiska Kompaniet upplöstes och att den brittiska regeringen övertog styret av Indien. Det ledde också till att den brittiska kronan utropade sig till kejsare eller kejsarinna av Indien, och att en vicekung utsågs för att representera kronan i Indien. Det ledde också till att britterna införde nya reformer och förändringar i Indien, som skulle förhindra framtida uppror och stärka det brittiska styret. Det ledde också till att indierna blev mer medvetna och organiserade i sin kamp för självständighet och frihet från britterna. Upproret betraktas av många indier som det första nationella upproret mot det brittiska styret i Indien, och som en viktig del i Indiens frihetsrörelse.

Indien blev officiellt en brittisk koloni den 2 augusti 1858, när det brittiska imperiet övertog makten i Indien från det Brittiska Ostindiska Kompaniet. Detta var en följd av sepoyupproret 1857, som hade utmanat kompaniets styre och auktoritet. Det brittiska imperiet grundade "Britiska Indien", som var en sammanslagning av alla brittiska besittningarna och protektoraten i den indiska subkontinenten. Indien blev underlagt den brittiska kronan, som utropade sig till kejsare eller kejsarinna av Indien. En vicekung utsågs för att representera kronan i Indien, och han hade den högsta makten och befogenheten i landet.

Stora förändringar för britter och indier

Indiens kolonisering av britterna 1858 innebar stora förändringar för både indierna och britterna. För indierna innebar det att de förlorade sin självständighet och frihet, och att de blev underordnade och förtryckta av de brittiska herrarna. Britterna införde nya lagar, skatter, reformer och institutioner, som påverkade det indiska samhället, kulturen, ekonomin och religionen. Britterna utnyttjade också Indiens naturresurser, arbetskraft och marknader, och de gjorde Indien till en källa för rikedom och makt för det brittiska imperiet. För britterna innebar det att de utvidgade sitt imperium och sitt inflytande, och att de blev en världsmakt. Britterna fick också tillgång till Indiens rikedomar, produkter och möjligheter, och de gjorde Indien till en bas för sina intressen och ambitioner i Asien och Afrika.

Indien: Nära 90 år som brittisk koloni

Indiens kolonisering av britterna 1858 varade i nästan 90 år, fram till 1947, när Indien fick sin självständighet efter en lång och hård kamp. Under denna period genomgick Indien många utvecklingar och utmaningar, som påverkade dess historia, politik, ekonomi och kultur. Indien var också inblandat i flera krig och konflikter, både inom och utanför landet, som hade stora konsekvenser för dess folk och framtid. Indien var också scenen för många sociala och kulturella rörelser, som försökte bevara, förändra eller förbättra det indiska samhället och kulturen. Indien var också hemmet för många framstående personer, som bidrog till Indiens utveckling och självständighet, som Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Rabindranath Tagore och Rani Lakshmibai.

Indiens nationalism och Kongresspartiet - hur en västerländskt inspirerad medelklass kämpade för självständighet och demokrati

Drivkraften efter 200 år som brittisk koloni

Indien var under nästan 200 år en brittisk koloni, som styrdes av det Brittiska Ostindiska Kompaniet och sedan av den brittiska kronan. Under denna tid växte det fram en ny indisk medelklass, som främst bestod av tjänstemän, advokater, lärare, journalister och andra yrkesgrupper. Denna medelklass hade fått en västerländsk utbildning och hade tagit till sig västerländska ideal, som nationalism, demokrati, frihet och jämlikhet. Men de kände sig också besvikna och frustrerade över sin underordnade ställning i det brittiska systemet, som diskriminerade och förtryckte dem. Den indiska medelklassen blev därför drivkraften bakom Indiens självständighetsrörelse, som utmanade det brittiska styret och krävde en egen nation och en egen regering.

Nationalkongressen (INC)

Den viktigaste organisationen för den indiska medelklassen var Indiska Nationalkongressen, som grundades 1885 som ett forum för dialog mellan indier och britter. Nationalkongressen blev snart en politisk rörelse, som företrädde de indiska intressena och aspirationerna. Nationalkongressen var till en början lojal mot det brittiska imperiet, och den strävade efter större självstyre och representation inom ramen för det brittiska systemet. Men efterhand blev Nationalkongressen mer radikal och nationalistisk, och den började kräva fullständig självständighet och suveränitet för Indien. Nationalkongressen anammade också olika former av icke-våldsamt motstånd och civil olydnad, som inspirerades av Mahatma Gandhi, som var en av dess främsta ledare.

Oenad och splittrad nationalkongress

Nationalkongressen var dock inte en enhetlig och homogen organisation, utan den bestod av flera olika fraktioner och grupper, som hade olika ideologier, strategier och mål. En av de största skillnaderna var den mellan hinduer och muslimer, som utgjorde de två största religiösa grupperna i Indien. Hinduer och muslimer hade levt sida vid sida i Indien i århundraden, men de hade också haft många konflikter och spänningar, som förvärrades av det brittiska styret. Hinduer och muslimer hade olika syn på Indiens framtid, och de kände sig hotade och marginaliserade av varandra. Hinduer utgjorde majoriteten av befolkningen, och de dominerade Nationalkongressen. Muslimer utgjorde en stor minoritet, och de kände sig underrepresenterade och diskriminerade av Nationalkongressen. 

Muslimska ligan

Muslimer bildade därför sin egen organisation, Muslimska Ligan, som grundades 1906 som ett alternativ till Nationalkongressen. Muslimska Ligan krävde att muslimer skulle få särskilda rättigheter och garantier i det brittiska systemet, och att Indien skulle delas upp i två separata stater, Indien och Pakistan, vid självständigheten.

Två inflytelserika partier som kämpade för självständighet

Nationalkongressen och Muslimska Ligan blev de två största och mest inflytelserika politiska partierna i Indien, som kämpade för Indiens självständighet och demokrati. De hade dock olika visioner och agendor, och de hade svårt att samarbeta och kompromissa med varandra. De hade också olika relationer till det brittiska styret, som försökte spela ut dem mot varandra och förhindra Indiens enighet och frihet. De hade också olika stöd och sympati bland det indiska folket, som var uppdelat och splittrat i många olika grupper och intressen. De hade också olika framgångar och motgångar i de olika valen och kampen som följde.

Kongresspartiet

Ur Nationalkongressen bildades Kongresspartiet, som var det dominerande partiet i Indien under flera decennier. Kongresspartiet leddes av flera framstående personer, som Jawaharlal Nehru, Indira Gandhi och Rajiv Gandhi, som alla tillhörde samma familjedynasti. Kongresspartiet hade regeringsmakten i Indien under de flesta perioderna mellan 1947 och 2014, med undantag för några korta avbrott. Kongresspartiet betraktades som ett sekulärt och socialistiskt parti, som försökte främja Indiens utveckling, enhet och demokrati. Kongresspartiet fick dock också mycket kritik och motstånd, för att vara korrupt, ineffektivt och nepotistiskt. Kongresspartiet förlorade också mycket av sitt stöd och sin popularitet, på grund av olika skandaler, kriser och konflikter, som präglade Indiens historia.

Dagens utmanare, hindunationalistiska BJP

Kongresspartiet fick sin största utmanare i form av det hindunationalistiska partiet BJP, som grundades 1980 som en utbrytning från det tidigare partiet Janata. BJP var ett konservativt och religiöst parti, som försökte främja hinduismen och hinduernas intressen i Indien. BJP var också ett nationalistiskt och populistiskt parti, som försökte mobilisera det indiska folket mot det brittiska styret och dess arv. BJP var också ett pragmatiskt och opportunistiskt parti, som försökte anpassa sig till de olika förändringarna och utmaningarna i Indien. BJP kom till makten för första gången 1998, genom att bilda en koalitionsregering med flera mindre partier. BJP regerade Indien fram till 2004, då det förlorade valet till Kongresspartiet. BJP återkom till makten 2014, genom att vinna en historisk seger över Kongresspartiet. BJP leddes av Narendra Modi, som blev Indiens premiärminister. Modi lanserade en ambitiös reformagenda, som syftade till att förbättra Indiens ekonomi, säkerhet och status. Modi fick dock också mycket kritik och kontrovers, för att underminera Indiens demokrati, sekularism och mångfald.

Bengalen var en av de största och mest blomstrande provinserna i Brittiska Indien, med en befolkning på över 80 miljoner människor. Men 1905 beslutade den brittiska vicekungen Lord Curzon att dela Bengalen i två delar, trots starkt indiskt motstånd. Syftet var att försvaga den bengaliska nationalismen, som var en ledande kraft i Indiens självständighetsrörelse. Delningen skapade Östbengalen, som var mestadels muslimskt, och Västbengalen, som var mestadels hinduiskt. 

Bilden visar båt som färdas på Sunderbans floddelta som delas mellan Västbengalen (Indien) och Östbengalen (Bangladesh).

Östbengalen, dagens Bangladesh

Östbengalen motsvarar det nuvarande Bangladesh, medan Västbengalen omfattar den nuvarande bengaliska delstaten samt Orissa och Bihar. Delningen gjorde att bengalerna blev en minoritet i Västbengalen, och att de förlorade sin politiska och kulturella enhet. Delningen ledde också till stora protester och oroligheter, som markerade början på Indiens frihetskamp. 

Massakern i Jalianwala Bagh var ett av de mest brutala och skamliga kapitlen i den brittiska kolonialhistorien i Indien. Den 13 april 1919 öppnade brittiska soldater eld mot en stor skara av obeväpnade indier, som hade samlats i en park i Amritsar i Punjab för att fira det hinduiska nyåret Baisakhi och för att protestera mot de repressiva lagar som britterna hade infört. Massakern resulterade i att hundratals människor dödades och tusentals skadades, och den väckte en våg av vrede och avsky bland indierna, som såg den som ett bevis på britternas grymhet och arrogans. Massakern blev också en vändpunkt i Indiens frihetskamp, som fick Mahatma Gandhi att engagera sig fullt ut i den icke-våldsamma motståndsrörelsen mot det brittiska styret.

Bakgrunden till massakern

Bakgrunden till massakern var att britterna hade infört en rad nödlagar, kända som Rowlatt Acts, i början av 1919, som syftade till att bekämpa det växande nationalistiska upproret i Indien. Dessa lagar gav britterna rätt att fängsla och döma indier utan rättegång, att censurera pressen och att förbjuda möten och demonstrationer. Dessa lagar möttes av starkt motstånd och missnöje bland indierna, som såg dem som ett brott mot deras grundläggande rättigheter och friheter. Mahatma Gandhi, som var en av de främsta ledarna för den indiska självständighetsrörelsen, uppmanade indierna att genomföra en allmän strejk den 6 april 1919, som en protest mot lagarna. Strejken blev en stor framgång, och den följdes av flera andra aktioner och demonstrationer runt om i landet.

Arresten av två indiska ledare

I Amritsar, som var en av de största och viktigaste städerna i Punjab, var stämningen särskilt spänd och upprörd. Den 10 april arresterade britterna två populära indiska ledare, Dr. Saifuddin Kitchlew och Dr. Satyapal, som hade talat mot lagarna. Detta ledde till att en stor folkmassa samlades utanför polisstationen, där de krävde att ledarna skulle släppas. Polisen öppnade eld mot folkmassan, och dödade flera personer. Detta utlöste en våg av våld och upplopp i staden, där indierna attackerade och brände brittiska byggnader, banker och affärer. Britterna svarade med att införa krigslagar i staden, och att skicka en militär styrka under befäl av brigadgeneral Reginald Dyer, som fick i uppdrag att återställa ordningen.

Sikhernas nyår

Den 13 april var det Baisakhi, det hinduiska nyåret, som var en av de största och gladaste högtiderna i Punjab. Tusentals människor från olika delar av regionen hade kommit till Amritsar för att delta i festligheterna, och för att besöka det heliga Sikh-templet Gyllene Templet. Många av dem hade också samlats i en park som hette Jalianwala Bagh, som låg nära templet, för att lyssna på tal och för att uttrycka sitt stöd för självständighetsrörelsen. Parken var omgiven av höga murar, och hade bara en smal ingång. Det var en varm och solig dag, och stämningen var glad och fredlig.

Slaktaren i Amritsar

General Dyer fick reda på att det pågick ett möte i parken, och han bestämde sig för att stoppa det med våld. Han tog med sig ett femtiotal soldater, som var beväpnade med gevär, och marscherade mot parken. Han blockerade ingången med sina soldater, och utan att varna eller uppmana folkmassan att skingra sig, beordrade han sina soldater att öppna eld mot dem. Skotten haglade över de försvarslösa människorna, som försökte fly eller gömma sig bakom träd och buskar. Många föll till marken, döda eller sårade, medan andra klättrade över varandra i panik. Soldaterna fortsatte att skjuta i tio minuter, tills deras ammunition tog slut. De sköt mot alla som rörde sig, även mot de som försökte hjälpa de skadade. De sköt också mot en brunn, där många hade hoppat ner för att undkomma kulorna. När skotten tystnade, låg parken full av blod och kroppar.

Hundratals (eller mer) dödade och tusentals skadade

Massakern var en chockerande och fruktansvärd händelse, som chockade och förfärade både indierna och britterna. Det exakta antalet döda och skadade är fortfarande omtvistat, men enligt den officiella brittiska rapporten dödades 379 personer och 1 200 skadades. Enligt andra källor var siffrorna mycket högre, och kunde uppgå till över 1 000 döda och flera tusen skadade. Bland offren fanns många kvinnor och barn, som hade kommit till parken för att fira Baisakhi. Många av de överlevande bar på fysiska och psykiska ärr för resten av sina liv.

General Dyer: Hjälte för många britter

General Dyer försvarade sitt agerande, och hävdade att han hade handlat i självförsvar och för att förhindra ett uppror. Han fick stöd av många britter, som såg honom som en hjälte och en räddare. Han fick också en stor summa pengar från en insamling som startades av en brittisk tidning. Men han fick också mycket kritik och fördömande, både från indier och från andra britter, som såg honom som en mördare och en tyrann. Han blev kallad för "slaktaren av Amritsar", och han blev utredd och åtalad av den brittiska regeringen. Han blev fråntagen sitt befäl och tvingad att gå i pension, men han fick inget straff eller böter. Han dog i England 1927, utan att någonsin ångra sig eller be om ursäkt.

En symbol för det brittiska förtrycket

Massakern i Jalianwala Bagh blev en symbol för det brittiska förtrycket och grymheten i Indien, och den väckte en stark och bestående reaktion bland indierna, som såg den som ett bevis på att britterna inte respekterade eller brydde sig om dem. Massakern blev också en vändpunkt i Indiens frihetskamp, som fick en ny kraft och riktning. Mahatma Gandhi, som hade varit en förespråkare för samarbete och dialog med britterna, blev djupt påverkad av massakern, och han bestämde sig för att engagera sig fullt ut i den icke-våldsamma motståndsrörelsen mot det brittiska styret. Han lanserade en kampanj för civil olydnad, som uppmanade indierna att bojkotta brittiska varor, institutioner och lagar, och att följa sina egna regler och värderingar. Han blev snart den mest populära och inflytelserika ledaren för den indiska självständighetsrörelsen, som fortsatte att kämpa för Indiens frihet och värdighet.

Läs mer om Jalianwala Bagh i Amritsar!

Vice Regal Lodge i Shimla där dokumentet om Indiens delning skrevs under

Indiens självständighet och delning 1947 - hur Indien blev fritt men splittrat efter århundraden av brittiskt styre
Indien var en brittisk koloni under nästan 200 år, först styrda av det Brittiska Ostindiska Kompaniet och sedan av den brittiska kronan. Under denna period växte det fram en stark och bred självständighetsrörelse, som utmanade det brittiska styret och krävde en egen nation och en egen regering.

Den indiska självständighetsrörelsens ledare

Självständighetsrörelsen leddes av flera framstående personer så som Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Muhammad Ali Jinnah och Subhas Chandra Bose. Dessa personer representerade olika ideologier, strategier och grupper med gemensamma men också delvis olika intressen. Självständighetsrörelsen använde sig av olika former av motstånd och kamp, som icke-våld, civil olydnad, bojkott, strejk, demonstration, sabotage och väpnad revolt. Självständighetsrörelsen fick också stöd och sympati från många andra länder, som hade varit eller var kolonier, och som kämpade för sin frihet och värdighet.

Storbritannien ovilliga att släppa Indien som koloni

Den brittiska regeringen var länge ovillig och oförmögen att ge efter för de indiska kraven, och den försökte behålla och stärka sitt styre och sitt inflytande i Indien. Den brittiska regeringen använde sig av olika metoder och taktiker, som förhandling, reform, förtryck, våld, censur, propaganda och delning. Den brittiska regeringen försökte också spela ut de olika indiska grupperna och intressena mot varandra, och den försökte förhindra Indiens enighet och frihet. Den brittiska regeringen var också upptagen och pressad av andra frågor och problem, som andra världskriget, det kalla kriget, det brittiska imperiets nedgång och det brittiska folkets opinion.

Många års självständighetskamp av stort lidande ger resultat!

Efter många år av kamp och konflikt, som hade kostat många liv och lidanden, beslutade den brittiska regeringen slutligen att ge Indien sin självständighet. Den 3 juni 1947 presenterade den brittiske vicekungen Lord Mountbatten sin plan för Indiens framtida status, som kallades för Mountbattenplanen. 

Dela Indien i två delar: Indien och Pakistan

Planen innebar att Indien skulle bli en självstyrande stat inom det brittiska samväldet, men att det också skulle delas upp i två delar: Indien och Pakistan. Indien skulle vara en övervägande hinduisk stat, medan Pakistan skulle vara en övervägande muslimsk stat. Planen innebar också att de cirka 600 furstestater, som hade varit halvautonoma under det brittiska styret, skulle få välja vilket land de ville tillhöra. Planen innebar också att Indiens självständighet skulle ske redan den 15 augusti 1947, vilket var mindre än tre månader efter planens offentliggörande.

Den brittiska planen godkänns av Kongresspartiet och Muslimska ligan

Planen godkändes av de två största politiska partierna i Indien: Kongresspartiet, som leddes av Nehru och Gandhi, och Muslimska Ligan, som leddes av Jinnah. Båda partierna hade olika syn på Indiens framtid, och de hade svårt att samarbeta och kompromissa med varandra. Kongresspartiet ville ha ett enat och sekulärt Indien, där alla religioner och grupper skulle ha lika rättigheter och möjligheter. Muslimska Ligan ville ha ett separat och islamiskt Pakistan, där muslimer skulle ha en egen stat och identitet. Båda partierna accepterade planen som en nödlösning, och de hoppades att den skulle leda till fred och stabilitet i Indien.

Bristfällig tvåstatslösning

Men planen hade också många brister och problem, som hade förbisetts eller underskattats av både britterna och indierna. Planen var förhastad och ofullständig, och den hade inte tagit hänsyn till de många praktiska och logistiska svårigheterna som uppdelningen skulle medföra. Planen var också oklar och motsägelsefull, och den hade inte löst de många tvisterna och konflikterna som fanns mellan Indien och Pakistan. Planen var också orättvis och ojämn, och den hade inte gett en rättvis och balanserad fördelning av territorium, befolkning, resurser och institutioner mellan Indien och Pakistan. Planen var också impopulär och omstridd, och den hade inte fått ett brett och demokratiskt stöd och samtycke från det indiska folket.

Splittringen leder till kaos och död

Planen ledde till att Indien blev fritt men splittrat, och att det utbröt ett stort kaos och våld i landet. Miljontals människor flyttade från det ena landet till det andra, i vad som har kallats för den största massmigrationen i historien. Många av dem utsattes för övergrepp, rån, våldtäkt och mord, av grupper som såg dem som fiender eller främlingar. Många av dem dog eller skadades på vägen, av hunger, törst, sjukdom eller utmattning. Många av dem förlorade sina hem, sina familjer, sina vänner och sina liv. Många av dem fann inte heller någon trygghet eller lycka i sina nya länder, utan möttes av diskriminering, fattigdom, korruption och konflikt.

Indien och Pakistan – bittra rivaler med långsiktiga konflikter

Planen ledde också till att Indien och Pakistan blev fiender och rivaler, och att de hamnade i flera krig och konflikter med varandra. Den största och mest olösta konflikten var den om Kashmir, som var en av de furstestater som hade fått välja vilket land de ville tillhöra. Kashmirs maharadja - en hindu - regerade över en muslimsk majoritet, och efter ett muslimskt uppror beslöt han att hans land skulle tillhöra Indien. Men Pakistan hävdade att Kashmir rätteligen tillhörde detta land, och krig utbröt mellan Indien och Pakistan. Efter flera krig och förhandlingar delades Kashmir i två delar, en indisk och en pakistansk, men båda länderna fortsatte att göra anspråk på hela området. Konflikten om Kashmir har lett till många spänningar och incidenter mellan Indien och Pakistan, och den har också hotat den regionala och globala freden och säkerheten.

Sammanfattning

Indiens självständighet och delning 1947 var en historisk och dramatisk händelse, som hade stora och bestående konsekvenser för både Indien och Pakistan, och för hela världen. Det var en händelse som präglades av både glädje och sorg, av både frihet och lidande, av både enhet och splittring. Det var en händelse som formade och utmanade Indien och Pakistan som nationer, och som påverkade och inspirerade många andra länder och folk, som också kämpade för sin självbestämmande och värdighet. Det var en händelse som fortfarande är levande och aktuell i Indien och Pakistan, och som fortfarande är en källa till stolthet och smärta, till hopp och rädsla, till kärlek och hat.

Mohandas Karamchand Gandhi eller Mahatma Gandhi, vilket blev hans tilltalsnamn, (1869-1948) var en indisk politiker och andlig ledare, som ledde Indiens frihetskamp mot det brittiska styret med icke-våldsmetoder. Han kallades Mahatma, vilket betyder “stor själ”, för sin visdom och medkänsla. Han var också en förespråkare för enkelhet, sanning och harmoni mellan olika religioner och grupper. Han var en av de mest beundrade och respekterade personerna i historien, som har inspirerat och påverkat många andra fredsrörelser och ledare, som Martin Luther King Jr., Nelson Mandela och Dalai Lama.

Gandhi föddes i Indien men hans kamp mot orättvisor föddes i Sydafrika

Gandhi föddes i en hinduisk familj i Porbandar i Gujarat, där hans far var statsminister hos fursten. Han gifte sig som tolvåring med Kasturbai, som han fick fyra söner med. Han studerade juridik i London, där han kom i kontakt med olika religiösa och politiska rörelser. Han arbetade som advokat i Sydafrika, där han kämpade för de indiska minoritetens rättigheter mot de vitas diskriminering. Han inspirerades av bland andra Tolstoj, Ruskin och Thoreau, och han utvecklade sin filosofi om satyagraha, som betyder “sanningens kraft” eller “icke-våldsligt motstånd”.

Återvände till Indien och självständighetsrörelsen

Gandhi återvände till Indien 1915, där han blev en av de främsta ledarna för den indiska självständighetsrörelsen. Han organiserade massrörelser och kampanjer mot det brittiska styret, som byggde på icke-våld, civil olydnad, bojkott och fastor. Han klädde sig i en enkel handvävd bomullskjol, som ett tecken på solidaritet med de fattiga och de förtryckta. Han blev känd som Bapu, vilket betyder “fader”, för sitt faderskap och sin vägledning. Han deltog i flera historiska händelser, som Saltmarschen 1930, där han ledde tusentals indier att bryta mot det brittiska saltmonopolet, och Quit India-rörelsen 1942, där han uppmanade britterna att lämna Indien.

Förespråkare för fred och harmoni mellan religioner och grupper

Gandhi var också en förespråkare för fred och harmoni mellan olika religioner och grupper, särskilt mellan hinduer och muslimer. Han motsatte sig Indiens delning i två stater, Indien och Pakistan, som skedde 1947 efter Indiens självständighet. Han försökte förhindra och stoppa det våld och de massakrer som följde delningen, genom att fastande och vädja till folket. Han mördades den 30 januari 1948 av en hinduisk fanatiker, som ansåg att han var för vänlig mot muslimer. 

Gandhi Smriti - Martyrens kolumn, platsen där Mahatma mördades

Gandhis mördare: Nathuram Godse

Gandhis mördare var en hinduisk fanatiker vid namn Nathuram Godse, som var medlem i en extremistisk organisation som kallades Hindu Mahasabha. Godse ansåg att Gandhi hade förrått hinduerna genom att vara för vänlig mot muslimer och genom att acceptera Indiens delning. Godse planerade att mörda Gandhi tillsammans med några andra konspiratörer, som också var hinduiska extremister. Den 30 januari 1948, när Gandhi var på väg till ett bönemöte i Birla House i New Delhi, sköt Godse tre kulor i Gandhis bröst på nära håll. Gandhi föll ihop och utropade "Hej Ram", vilket betyder "O Gud". Efter en kort stund var Gandhi död. Godse greps omedelbart av polisen, och han erkände sitt brott. Han dömdes till döden och hängdes den 15 november 1949. 

Gandhis död chockerade världen

Gandhis död var en chockerande och tragisk händelse, som hade stora och bestående konsekvenser för både Indien och världen. Hans död väckte en våg av sorg och ilska bland indierna, som såg honom som sin fader och sin hjälte. Hans död utlöste också en våg av våld och hämnd mellan hinduer och muslimer, som kostade tusentals liv och förvärrade konflikten mellan Indien och Pakistan. Hans död påverkade också många andra länder och folk, som hyllade honom som en martyr och en förebild för fred och icke-våld. Hans död är en påminnelse om de utmaningar som uppstår när man kämpar för rättvisa och fred i en värld som ofta präglas av våld och konflikter. Hans liv och död är en påminnelse om att kraften i tanken och icke-våld kan övervinna våldets mörker och skapa en bättre värld för framtida generationer att ärva.

Det kinesisk-indiska gränskriget 1962 var ett kort men blodigt krig mellan Indien och Kina om de omtvistade gränsområdena i Himalaya. Kriget slutade med en kinesisk seger, och Indien förlorade kontrollen över Ladakh, som nu är en del av det kinesiska territoriet Aksai Chin. Kriget har haft långvariga effekter på de båda ländernas relationer, och gränskonflikten har fortsatt att blossa upp i flera våldsamma sammandrabbningar, senast 2020.

Oense om den brittiska McMahonlinjen

Bakgrunden till kriget var att Indien och Kina hade olika uppfattningar om var gränsen mellan dem gick. Indien följde den så kallade McMahonlinjen, som hade dragits upp av britterna 1914, och som gav Indien rätt till stora delar av Arunachal Pradesh och Ladakh. Kina ansåg att McMahonlinjen var ogiltig, och gjorde anspråk på både Arunachal Pradesh och Ladakh, samt på andra områden som Sikkim och Bhutan. De båda länderna hade fört flera förhandlingar om gränsfrågan, men utan att nå någon lösning.

Spänningarna ökar under 50-talet

Spänningarna ökade under 1950- och 1960-talen, när Kina annekterade Tibet och började bygga en väg genom Aksai Chin, som Indien ansåg vara sitt territorium. Indien protesterade mot Kinas agerande, och började skicka patruller och bygga militära posteringar längs gränsen. Detta ledde till flera mindre skärmytslingar mellan de indiska och kinesiska soldaterna, som ibland utvecklades till handgemäng och stenkastning.

Regelrätt krig utbryter 1962

Kriget bröt ut den 20 oktober 1962, när Kina lanserade en stor offensiv mot de indiska positionerna i både Ladakh och Arunachal Pradesh. Kina hävdade att det var ett svar på Indiens provokationer, och att det ville återställa den verkliga gränsen. Indien hävdade att det var ett överraskningsanfall, och att det ville försvara sin suveränitet. Kina hade en stor numerär och materiell överlägsenhet över Indien, och kunde snabbt tränga igenom de indiska linjerna. Indien var oförberett och överrumplat, och kunde inte sätta upp ett effektivt motstånd. Kina erövrade stora delar av Ladakh, inklusive den strategiskt viktiga Galwandalen, samt flera områden i Arunachal Pradesh.

Många dödsfall

Kriget varade i en månad, och skördade omkring 2 000 liv på båda sidor. Kriget utspelade sig i Karakorambergens hårda terräng, cirka 4 270 meter över havet. Många soldater dog eller skadades av köld, snö och höjdsjuka, förutom av fiendens eld. Kriget var också unikt i det att det inte involverade några flyg- eller sjöstridskrafter, utan var helt begränsat till markstrid.

Kina utlyser vapenvila

Kriget slutade den 21 november 1962, när Kina ensidigt utropade en vapenvila och drog sig tillbaka till sina tidigare positioner. Kina hade uppnått sitt mål att säkra kontrollen över Aksai Chin, och ville inte riskera en internationell intervention eller en eskalering av konflikten. Indien accepterade vapenvilan, men vägrade att erkänna Kinas anspråk på Aksai Chin. Indien kände sig förödmjukat och förrått av Kina, och krävde att Kina skulle återlämna det ockuperade territoriet.

Långsiktiga konsekvenser

Kriget har haft stora konsekvenser för de indisk-kinesiska relationerna, som har varit frostiga och misstänksamma sedan dess. Kriget har också påverkat de båda ländernas inrikespolitik, militärstrategi och regionala roll. Indien genomgick en politisk och militär reform efter kriget, och sökte stärka sina band med andra länder, särskilt Sovjetunionen. Kina isolerade sig från omvärlden efter kriget, och drabbades av interna konflikter under kulturrevolutionen. Båda länderna har fortsatt att utveckla sina kärnvapenarsenaler och sina konventionella styrkor, och har haft flera gränstvister och incidenter, som 1967, 1987, 2013, 2017 och 2020. Den senaste sammandrabbningen, som ägde rum i juni 2020 i Galwandalen, var den dödligaste sedan 1962, och resulterade i att minst 20 indiska och fyra kinesiska soldater dödades.

Konflikten fortfarande olöst

Gränskonflikten mellan Indien och Kina är fortfarande olöst, och utgör en potentiell källa till instabilitet och krig i regionen. Båda länderna har olika syn på var gränsen går, och har inte kunnat enas om en gemensam kartläggning eller demarkering. Båda länderna har också olika intressen och ambitioner i regionen, och konkurrerar om inflytande och resurser. Båda länderna har också olika allianser och partnerskap med andra länder, som påverkar deras relationer. Båda länderna har också olika politiska och ekonomiska system, som skapar misstro och spänningar.

Delvis förbättrade Indisk-kinesiska relationer

Trots gränskonflikten har Indien och Kina också försökt att förbättra sina relationer på andra områden, som handel, kultur, utbildning och miljö. Båda länderna har insett att de har mycket att vinna på att samarbeta och mycket att förlora på att konfrontera varandra. Båda länderna har också deltagit i flera dialoger och mekanismer för att lösa gränskonflikten på ett fredligt och diplomatiskt sätt. Båda länderna har också uttryckt sin vilja att upprätthålla fred och stabilitet i regionen, och att undvika en upprepning av 1962.

Kriget mellan Indien och Pakistan 1965 och 1972 var två krig som utbröt mellan de två sydasiatiska grannländerna över det omtvistade territoriet Kashmir. Båda krigen slutade med att FN medlade fram en vapenvila, men ingen permanent lösning på gränsfrågan. Kashmir har sedan dess varit en källa till spänning och konflikt mellan Indien och Pakistan, som båda har kärnvapen och gör anspråk på hela regionen.

Bakgrunden till krigen mellan Indien och Pakistan

Bakgrunden till kriget var att Indien och Pakistan blev självständiga från det brittiska imperiet 1947, och att den dåvarande maharadjan av Kashmir valde att ansluta sig till Indien, trots att majoriteten av befolkningen var muslimer. Pakistan ansåg att Kashmir borde tillhöra detta land, och stödde ett muslimskt uppror i regionen. Detta ledde till det första indo-pakistanska kriget 1947-48, som slutade med att Kashmir delades i två delar, en indisk och en pakistansk, längs en eldupphörslinje som kallades för Line of Control (LOC).

Det andra indo-pakistanska kriget

Det andra indo-pakistanska kriget 1965 utlöstes av att Pakistan försökte infiltrera och störta den indiska administrationen i Kashmir, i en operation som kallades för Gibraltar. Indien svarade med att attackera Pakistan längs den internationella gränsen, och kriget spred sig till andra områden, som Punjab och Rajasthan. Kriget varade i fem veckor, och skördade omkring 3 000 liv på båda sidor. Kriget slutade med att FN medlade fram en vapenvila, och att båda länderna återgick till sina tidigare positioner. Kriget ledde också till att Indien och Pakistan undertecknade ett fredsavtal i Tasjkent 1966, där de förband sig att lösa sina tvister på ett fredligt sätt.

Det tredje indo-pakistanska kriget

Det tredje indo-pakistanska kriget 1971 hade sin bakgrund i att Östpakistan, som var en del av Pakistan, gjorde uppror mot den västpakistaniska regeringen, och utropade sig som en självständig stat som kallades för Bangladesh. Indien stödde Bangladesh i dess frihetskamp, och invaderade Östpakistan i december 1971. Pakistan svarade med att attackera Indien längs den västra gränsen, men kunde inte stoppa den indiska framryckningen. Kriget varade i två veckor, och slutade med att Pakistan kapitulerade i Östpakistan, och att Bangladesh erkändes som en självständig nation. Kriget var det blodigaste i Sydasiens historia, och krävde omkring 300 000 liv, främst civila i Östpakistan. Kriget ledde också till att Indien och Pakistan undertecknade ett fredsavtal i Shimla 1972, där de enades om att respektera LOC som den faktiska gränsen mellan dem i Kashmir.

Fortsatt allvarligt läge

Kriget mellan Indien och Pakistan 1965 och 1972 var två krig som präglade och påverkade de båda ländernas relationer och roller i regionen och i världen. Det var två krig som visade på de utmaningar och möjligheter som uppstår när två stora och växande nationer möts och interagerar med varandra. Det var två krig som fortfarande är levande och aktuella i Indien och Pakistan, och som fortfarande är en källa till konflikt och samarbete, till rivalitet och partnerskap, till minne och framtid.

En av de farligaste konflikterna i världen

Den fortsatta konflikten mellan Indien och Pakistan över Kashmir har varit en av de mest långvariga och farliga i världen. Trots flera försök att lösa gränsfrågan på ett fredligt och diplomatiskt sätt, har båda länderna fortsatt att hävda sina anspråk på hela regionen, och har haft flera gränstvister och incidenter, som 1984, 1999, 2001, 2008, 2016 och 2019. Den senaste sammandrabbningen, som ägde rum i februari 2019, var den allvarligaste sedan 1971, och resulterade i att båda länderna utförde flygangrepp mot varandra, och att Pakistan sköt ner ett indiskt stridsflygplan och tillfångatog piloten. Konflikten har också hotat den regionala och globala freden och säkerheten, eftersom båda länderna har kärnvapen och har hotat att använda dem i händelse av ett fullskaligt krig.

Delvis förbättrade relationer

Trots konflikten över Kashmir har Indien och Pakistan också försökt att förbättra sina relationer på andra områden, som handel, kultur, utbildning och miljö. Båda länderna har insett att de har mycket att vinna på att samarbeta och mycket att förlora på att konfrontera varandra. Båda länderna har också deltagit i flera dialoger och mekanismer för att lösa konflikten över Kashmir på ett fredligt och diplomatiskt sätt, som Lahoredeklarationen 1999, Agra-toppmötet 2001, och Busstjänsten 2003. Båda länderna har också uttryckt sin vilja att upprätthålla fred och stabilitet i regionen, och att undvika en upprepning av 1965 och 1972.

Pokhran fort blickar ut över platsen där provsprängningarna ägde rum

Indiens första kärnvapenprovsprängning 1974 - hur Indien blev en kärnvapenmakt och utmanade världsordningen
Indiens första kärnvapenprovsprängning 1974 var en historisk och kontroversiell händelse, som gjorde Indien till en kärnvapenmakt och utmanade den internationella kärnvapenkontrollen. Provsprängningen skedde i Pokhran i Rajasthan, och kallades för Smiling Buddha, eller Operation Shakti.

startskottet för en kärnvapenkapplöpning mellan Indien och Pakistan

Provsprängningen påstods vara en fredlig, icke-militär sprängning, men den var i själva verket ett steg mot att utveckla ett fullskaligt kärnvapenprogram. Provsprängningen väckte starka reaktioner från omvärlden, och ledde till sanktioner och kritik mot Indien. Provsprängningen var också startskottet för en kärnvapenkapplöpning mellan Indien och Pakistan, som har fortsatt till idag.

Skydd mot Kinas närliggande kärnvapen

Bakgrunden till provsprängningen var att Indien hade ett långvarigt intresse och en ambition att utveckla kärnvapen, som en del av sin nationella säkerhetsstrategi och sin regionala och globala roll. Indien hade börjat sitt kärnenergiprogram redan på 1950-talet, med stöd från USA och Storbritannien, som en del av Atoms for Peace-initiativet. Indien hade också skaffat sig en egen plutoniumreaktor, som kunde producera klyvbart material för kärnvapen. Indien hade också flera motiv för att skaffa sig kärnvapen, som att motverka Kinas kärnvapenhot, att stärka sin position gentemot Pakistan, och att utmana den kärnvapenordning som dominerades av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Delvis lyckad provsprängning

Provsprängningen utfördes den 18 maj 1974, och var en hemlig och välplanerad operation, som leddes av den indiske premiärministern Indira Gandhi. Bomben placerades i ett schakt 107 meter under marken, och hade en sprängkraft på cirka 12 kiloton, motsvarande den bomb som fälldes över Hiroshima 1945. Explosionen skapade en krater på mellan 47 och 75 meter i diameter, och ett djup på 10 meter. Provsprängningen var en delvis lyckad sprängning, eftersom den visade att Indien hade kapaciteten att bygga en kärnvapenbom, men också eftersom den hade flera tekniska problem och begränsningar, som att bomben var för stor och tung för att kunna bäras av ett flygplan eller en missil.

Krater bortom den fysiska

Provsprängningen väckte en våg av stolthet och glädje bland indierna, som såg den som ett bevis på Indiens vetenskapliga och militära framsteg, och som ett sätt att hävda Indiens suveränitet och värdighet. Provsprängningen väckte också en våg av oro och ilska bland omvärlden, som såg den som ett brott mot den internationella kärnvapenkontrollen, och som ett hot mot den regionala och globala freden och säkerheten. Provsprängningen ledde till att flera länder, som USA, Storbritannien, Kanada och Japan, införde sanktioner och restriktioner mot Indien, och att Indien blev isolerat och kritiserat i flera internationella forum, som FN och IAEA. Provsprängningen ledde också till att Pakistan, som var Indiens ärkefiende, intensifierade sitt eget kärnvapenprogram, och utförde sin första kärnvapenprovsprängning 1998, som ett svar på Indiens andra kärnvapenprovsprängning samma år.

Boforsaffären var en av de största skandalerna i svensk historia, som handlade om att det svenska företaget Bofors hade betalat mutor för att få sälja fälthaubitsar till Indien. Affären fick stora konsekvenser för både Sverige och Indien, och påverkade särskilt relationen mellan den indiska premiärministern Indira Gandhi och den svenska statsministern Olof Palme.

Svenska smugglade vapen och stora mutor

Boforsaffären började 1984, när det avslöjades att Bofors hade smugglat luftvärnsrobotar till Dubai och Bahrain, som var förbjudna länder att exportera vapen till. Detta ledde till att flera Bofors-direktörer dömdes för varusmuggling, och att Bofors fick betala böter. Men det var inte förrän 1987, när det avslöjades att Bofors hade betalat stora belopp till bankkonton i Schweiz, som kopplades till indiska politiker och mellanhänder, som affären blev en internationell sensation. Det misstänktes att Bofors hade använt mutor för att få en order på 410 fälthaubitsar från den indiska armén, som var värd 8,4 miljarder kronor. Detta var i strid med den muntliga överenskommelsen mellan Palme och Gandhi, som hade lovat att inte använda några mellanhänder vid vapenaffärerna.

Politiska följder i Sverige och Indien

Boforsaffären fick stora politiska följder i både Sverige och Indien. I Sverige ledde affären till att flera ministrar avgick, och att Palme fick hård kritik för att ha ljugit om sin kännedom om affären. Palme mördades 1986, och hans mördare har aldrig hittats. Vissa har spekulerat i att mordet hade något samband med Boforsaffären, men det finns inga bevis för det. I Indien ledde affären till att Gandhis regering förlorade förtroendet hos folket, och att hon förlorade valet 1989. Gandhi anklagades för att ha tagit emot mutor från Bofors, och för att ha försökt mörklägga affären. Gandhi mördades 1984, av sina egna livvakter, som var sikhiska extremister. Hennes son Rajiv Gandhi tog över som premiärminister, men han mördades också 1991, av en självmordsbombare som var medlem i den tamilska separatiströrelsen LTTE.

Ingen klar upplösning på skandalen

Boforsaffären har fortfarande inte fått någon klar upplösning, trots flera utredningar och rättegångar i både Sverige och Indien. Det är fortfarande oklart vem som fick pengarna från Bofors, och vad de användes till. Det är också oklart hur mycket Palme och Gandhi visste om affären, och om de var inblandade i den. Boforsaffären har blivit ett symboliskt exempel på korruption och maktmissbruk i vapenhandeln, och har skadat förtroendet för både Sverige och Indien som demokratiska länder.

Bild av Mick from Northamptonshire, England - For Sale:great if you hate the neighbours, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18293727

Indira Gandhi som barn sittandes vid Mahatma Gandhis sida

Indira Gandhi var en av de mest inflytelserika och kontroversiella politikerna i Indiens historia, som var landets första kvinnliga premiärminister, och som styrde landet i tre perioder mellan 1966 och 1984. Hon var dotter till Jawaharlal Nehru, som var en av ledarna för Indiens självständighetsrörelse, och som var landets första premiärminister. Hon var också mor till Rajiv Gandhi, som var landets premiärminister mellan 1984 och 1989.'

Stark och framgångsrik ledare

Indira Gandhi var en stark och karismatisk ledare, som hade stor popularitet bland folket, särskilt bland de fattiga och de lågkastiga. Hon genomförde flera reformer för att förbättra jordbruket, industrin, utbildningen och välfärden i landet. Hon var också en framgångsrik militär ledare, som vann kriget mot Pakistan 1971, och som stödde Bangladesh i dess frihetskamp. Hon var också en utrikespolitisk aktör, som stärkte Indiens relationer med Sovjetunionen, Kina och andra icke-allierade länder.

Korruption och skandaler

Indira Gandhi var också en auktoritär och korrupt ledare, som missbrukade sin makt och kränkte de demokratiska rättigheterna i landet. Hon införde en undantagstillstånd mellan 1975 och 1977, där hon stängde ner oppositionspartier, fängslade politiska motståndare, censurerade medierna och genomförde tvångssteriliseringar. Hon var också inblandad i flera skandaler, som Boforsaffären, som visade på hennes girighet och oärlighet. Hon var också ansvarig för Operation Blue Star, där hon beordrade den indiska armén att storma det heliga sikhiska templet Gyllene templet, för att slå ner på en sikhisk separatiströrelse. Detta ledde till att hon blev hatad av många sikher, och till att hon blev mördad av sina egna livvakter.

Indira Gandhi: Påverkade en nation

Indira Gandhi var en historisk och dramatisk person, som har format och påverkat Indiens politik och samhälle. Hon var en person som visade på de utmaningar och möjligheter som uppstår när en kvinna leder ett stort och mångkulturellt land. Hon var en person som var älskad och beundrad av många, men också hatad och fruktad av många. Hon var en person som var både en hjälte och en skurk, både en moder och en tyrann, både en fredsmäklare och en krigsherre.

I bilden från vänster: Rajiv Gandhi, Sonia Gandhi och Sanjay Gandhi

Gandhi, Rajiv, 1944-91, indisk politiker, premiärminister 1984-89, son till Indira Gandhi, gift från 1968 med Sonia Gandhi.

Rajiv Gandhi föddes i en av Indiens mest inflytelserika politiska familjer. Hans farfar var Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister, och hans mor var Indira Gandhi, som ledde landet i tre perioder. Rajiv Gandhi hade dock inga politiska ambitioner i början av sitt liv. Han studerade ingenjörsvetenskap i Storbritannien och blev sedan pilot för Indian Airlines. Han gifte sig med Sonia Maino, en italiensk student som han träffade i Cambridge, och de fick två barn, Rahul och Priyanka.

Politiker efter hans brors död

Rajiv Gandhi drogs in i politiken först efter sin yngre bror Sanjays död i en flygolycka 1980. Sanjay hade varit sin mors närmaste rådgivare och efterträdare, och Indira Gandhi övertalade Rajiv att ta hans plats i Kongresspartiet. Rajiv valdes in i parlamentet 1981 och blev en av partiets generalsekreterare. Han stödde sin mor under hennes kontroversiella undantagstillstånd 1975-77, då hon inskränkte de demokratiska rättigheterna och fängslade oppositionsledare. Han var också inblandad i hennes beslut att skicka indiska trupper till Sri Lanka 1987 för att medla i det etniska konflikten mellan tamiler och singaleser.

Efterträdde Sonia Gandhi efter hennes död

Rajiv Gandhi efterträdde sin mor som Indiens premiärminister efter att hon mördades av sina egna livvakter 1984. Livvakterna var sikher som hämnades hennes order att storma det heliga sikhtemplet i Amritsar, kallad Operation Bluestar, för att krossa en separatiströrelse ledd av Jarnail Singh Bhindranwale. Rajiv Gandhis första utmaning som premiärminister var att hantera de våldsamma upploppen som följde på hans mors död, där tusentals sikher dödades av hinduiska mobbar. Han lyckades återställa ordningen och vann ett jordskredsval 1984 med ett rekordstort mandat.

Populär ledare med stora framgångar

Rajiv Gandhi framstod som en framstegsvänlig, demokratisk och modern ledare, som ville förändra Indiens image och status i världen. Han initierade flera reformer för att liberalisera ekonomin, främja vetenskap och teknologi, bekämpa fattigdom och analfabetism, stärka kvinnors rättigheter och skydda miljön. Han var en förespråkare för sekularism, nationell enhet och alliansfrihet, och han förbättrade Indiens relationer med grannländerna och stormakterna. Han var också en av de första att varna för terrorismens hot och föreslå globala åtgärder för att bekämpa den.

Rajiv Gandhis skandaler och kontroverser

Rajiv Gandhis regering drabbades dock av flera skandaler och kontroverser, som underminerade hans popularitet och trovärdighet. Han anklagades för att ha tagit emot mutor från det svenska vapenföretaget Bofors i samband med ett stort kontrakt för att köpa artilleripjäser till den indiska armén. Han kritiserades också för att ha ingripit i inrikespolitiska frågor i andra länder, som Sri Lanka, Maldiverna och Bangladesh, och för att ha misslyckats med att lösa de etniska och religiösa spänningarna i Indien, särskilt i Kashmir, Punjab och Assam. Han förlorade valet 1989 till en koalition av oppositionspartier ledd av V. P. Singh, som hade varit hans finansminister och försvarsminister innan han hoppade av i protest mot Boforsaffären.

Mördad under valkampanj

Rajiv Gandhi förblev Kongresspartiets ledare och huvudsakliga oppositionsledare. Han försökte att återvinna folkets förtroende och förberedde sig för att återvända till makten i det nästa valet 1991. Han mördades dock av en självmordsbombare från den tamilska separatistgruppen LTTE den 21 maj 1991, när han var på valkampanj i Tamil Nadu. Hans död chockade nationen och världen, och utlöste en våg av sympati för hans parti, som vann valet och bildade en ny regering under ledning av P. V. Narasimha Rao. Rajiv Gandhis änka Sonia och hans son Rahul har sedan dess tagit över ledarskapet för Kongresspartiet och fortsatt hans politiska arv. Rajiv Gandhi är ihågkommen som en av Indiens mest karismatiska och visionära premiärministrar, som försökte att föra landet in i det 21:a århundradet. Han tilldelades postumt Indiens högsta civila utmärkelse, Bharat Ratna, 1991.

Kocheril Raman Narayanan svärs in som president

Från fattigdom till presidentpalatset

Född i en fattig familj i Uzhavoor, Kerala, 1920, kämpade Kocheril Raman Narayanan sig till en lysande utbildning. Han studerade engelska och ekonomi vid University of Kerala och vann ett stipendium till London School of Economics. Efter en tid som journalist och diplomat steg han in i politiken på Indira Gandhis inbjudan.

En skicklig diplomat och politiker

Narayanan tjänstgjorde som ambassadör i flera länder och ansågs vara en av Indiens skickligaste diplomater. Han hade ett gott förhållande till premiärminister Jawaharlal Nehru. Han valdes till parlamentet och var minister i Rajiv Gandhis regering. Som vicepresident var han den första daliten att nå denna position.

Indiens tionde president

1997 valdes Narayanan till Indiens president. Han var den första daliten, den första keraliten och den första före detta ambassadören att bli president. Han spelade en viktig roll i flera avgörande situationer i Indiens politiska historia. Han var en förespråkare för social rättvisa, sekularism, demokrati och utveckling.

En symbol för Indiens mångfald

Narayanan avslutade sin mandatperiod som president 2002 och avled 2005. Han tilldelades postumt Indiens högsta civila utmärkelse, Bharat Ratna, 2018. Han är ihågkommen som en av Indiens mest respekterade och inspirerande presidenter, en man som övervann fattigdom och diskriminering för att nå landets högsta ämbete. Han var en symbol för Indiens mångfald, enhet och framsteg.

Narayanans liv och gärning visar att allt är möjligt i Indien. Han var ett levande bevis på landets mångfald och potential.

Bild av President Secretariat -  https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=133406299

Indien har haft ett kärnvapenprogram sedan 1950-talet, men har aldrig officiellt erkänt att det äger kärnvapen. Indien har också vägrat att skriva under icke-spridningsavtalet (NPT), som syftar till att förhindra spridningen av kärnvapen och främja kärnvapennedrustning. Indien anser att NPT är diskriminerande och orättvist, eftersom det bara erkänner de fem ursprungliga kärnvapenstaterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina) som legitima innehavare av kärnvapen, medan det förbjuder andra stater att utveckla eller förvärva sådana vapen.

Obs! Bilden är bara illustrativ och skapad i Photoshop!

Första kärnvapenprovet 1974

Indien genomförde sitt första kärnvapenprov 1974, som det kallade en “fredlig kärnvapenexplosion” för civila ändamål. Detta väckte stor oro och kritik i omvärlden, särskilt hos grannlandet Pakistan, som också inledde ett hemligt kärnvapenprogram. Indien hävdade dock att det inte hade några planer på att bygga etnkärnvapenarsenal eller att använda kärnvapen i en konflikt. Indien upprätthöll en policy av “trovärdig minimidissuasion”, vilket innebar att det skulle ha en tillräcklig men begränsad kärnvapenkapacitet för att avskräcka potentiella angripare, men inte för att söka militär överlägsenhet eller aggression.

Indien chockade världen

Detta ändrades dramatiskt i maj 1998, när Indien chockade världen med att utföra fem kärnvapenprover i öknen i Rajasthan, vid Pokhran-testplatsen. Tre av proven ägde rum den 11 maj och två den 13 maj. Indien hävdade att proven var nödvändiga för att stärka landets säkerhet och suveränitet, samt att demonstrera landets vetenskapliga och tekniska framsteg. Indien påstod också att det hade utvecklat en vätebomb, som är mycket kraftfullare än en atombomb, samt kärnvapen som kunde bäras av missiler, flygplan eller ubåtar.

Internationella fördömanden

Indiens kärnvapenprover 1998 utlöste en våg av internationell fördömande och sanktioner. Flera länder, däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Japan och Australien, frös sitt bistånd och sin handel med Indien, samt införde restriktioner för militär och teknisk samarbete. FN:s säkerhetsråd antog en resolution som fördömde proven och uppmanade Indien att avstå från ytterligare provsprängningar, att skriva under NPT och det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT), samt att delta i förhandlingar om ett fördrag som skulle förbjuda produktionen av klyvbart material för kärnvapen.

Fördömanden även från Sverige

Även Sveriges dåvarande Statsminister, Göran Persson, sade att kärnvapenproven i Indien var fullständigt oacceptabla och menade på att man inte kunde utesluta att biståndet till Indien skulle dras in.

Upptrappning av Pakistans kärnvapentester

Indiens kärnvapenprover 1998 fick också en regional och global återverkan. Pakistan, som har en långvarig rivalitet och konflikt med Indien, särskilt över Kashmir, svarade med att utföra sex egna kärnvapenprover senare samma månad. Detta ledde till en farlig upptrappning av spänningarna mellan de två grannländerna, som båda blev de facto kärnvapenstater. Det fanns en verklig risk för ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan, som kom till uttryck i Kargilkriget 1999, när de båda länderna utkämpade en väpnad konflikt längs den omstridda gränsen i Kashmir.

Indien utmanade världens kärnvapenordning

Indiens kärnvapenprover 1998 utmanade också den globala kärnvapenordningen och icke-spridningsregimen. Indien blev det första landet som bröt det informella moratoriet på kärnvapenprovsprängningar som hade upprätthållits sedan 1996, då CTBT öppnades för underskrift. Indien visade att det var möjligt att utveckla och testa kärnvapen utan att vara medlem i NPT eller CTBT, och att det kunde göra det utan att möta allvarliga konsekvenser. Indien utmanade också den exklusiva statusen för de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, och krävde att bli erkänd som en ansvarsfull och fredlig kärnvapenmakt. Indien argumenterade för att det hade rätt till kärnvapen som en stor och suverän nation, och att det inte utgjorde något hot mot någon annan stat. Indien hävdade också att det var redo att delta i multilaterala initiativ för kärnvapennedrustning, men bara på villkor av jämlikhet och ömsesidighet.

Indiens större roll i världsordningen

Indiens kärnvapenprover 1998 markerade en vändpunkt i landets kärnvapenpolitik och dess internationella ställning. Indien gick från att vara en dold kärnvapenstat till att vara en öppen och självsäker kärnvapenstat, som sökte en större roll och röst i världsordningen. Indien utlöste också en kärnvapenkapplöpning med Pakistan, som ökade risken för en regional kärnvapenkonflikt. Indien utmanade också den globala kärnvapenordningen och icke-spridningsregimen, som byggde på NPT och CTBT, och krävde en reformering av dessa avtal för att återspegla den nya verkligheten. Indiens kärnvapenprover 1998 var fullständigt oacceptabla för många länder, men de var också ett uttryck för landets ambitioner och aspirationer som en framväxande stormakt.

Indien upplevde ett turbulent år 2002, som präglades av våldsamheter, kriser och förändringar. Landet stod inför ett hotande krig med Pakistan, en våg av religiösa upplopp i Gujarat, och en förbättring av relationerna med Sverige.

Konflikten mellan Pakistan och Indien

Konflikten mellan Pakistan och Indien, som har pågått sedan 1947, nådde en ny höjdpunkt 2002. Anledningen var främst den omstridda regionen Kashmir, som båda länderna gör anspråk på. I december 2001 attackerade militanta islamister det indiska parlamentet i New Delhi, vilket Indien anklagade Pakistan för att ha stött. Indien mobiliserade sina trupper längs gränsen mot Pakistan, och Pakistan svarade med att göra detsamma. Båda länderna var kärnvapenmakter, och det fanns en stor risk för ett fullskaligt krig.

Ökande spänning

Spänningarna ökade ytterligare i maj 2002, när en indisk armékonvoj i Kashmir attackerades av militanter, vilket dödade 34 personer, mestadels familjemedlemmar till soldater. Indien skyllde återigen på Pakistan, och hotade med att vidta militära åtgärder. Pakistan förnekade inblandning, och varnade för att det skulle svara med samma mynt. Världssamfundet försökte att medla mellan de två länderna, och uppmanade dem att minska spänningarna och återuppta dialogen. USA, Storbritannien och andra länder drog tillbaka sina diplomater och medborgare från båda länderna, och införde sanktioner mot dem.

Efter flera månader av ömsesidiga anklagelser och provokationer, började situationen att lugna ner sig i oktober 2002, när Pakistan erbjöd sig att dra tillbaka sina trupper från gränsen, om Indien gjorde detsamma. Indien accepterade erbjudandet, och båda länderna inledde en gradvis demilitarisering. I november 2002 tillkännagav Indien att det skulle återuppta flygtrafiken och diplomatiska förbindelser med Pakistan, och i december 2002 möttes de två ländernas premiärministrar, Atal Bihari Vajpayee och Pervez Musharraf, vid ett toppmöte i Nepal, där de uttryckte sin vilja att lösa Kashmirfrågan på fredlig väg.

Upploppen i Gujarat

Indien skakades också av en våg av religiösa våldsamheter i delstaten Gujarat, som utlöstes av ett tågattentat i februari 2002. Ett tåg som transporterade hinduiska pilgrimer från Ayodhya, där en omstridd moské hade rivits av hinduiska aktivister 1992, sattes i brand av en muslimsk mobb i Godhra, vilket dödade 59 personer. Detta ledde till hämndaktioner av hinduiska extremister, som attackerade muslimska samhällen i hela Gujarat, med stöd av den hindunationalistiska delstatsregeringen under Narendra Modi. Upploppen varade i flera veckor, och resulterade i över 1 000 döda, mestadels muslimer, samt tusentals skadade och hemlösa. Upploppen var de värsta i Indien sedan 1992, och väckte internationell fördömande och kritik. Modi anklagades för att ha tillåtit eller till och med uppmuntrat våldet, och för att ha misslyckats med att skydda de muslimska minoriteterna.

Politiska konsekvenser

Upploppen i Gujarat hade också politiska konsekvenser. Kongresspartiet, som var i opposition på både nationell och delstatlig nivå, krävde Modis avgång och införandet av presidentstyre i Gujarat. Modi vägrade att avgå, och utlyste istället nyval i december 2002, där han framställde sig själv som en försvarare av hinduiska intressen och en motståndare till terrorism. Modi vann valet med stor majoritet, och stärkte sin ställning som en av de mest populära och kontroversiella ledarna i Indien. Modi friades senare av en särskild utredningsgrupp som utsågs av Indiens högsta domstol, men hans roll i upploppen fortsatte att vara ett ämne för debatt och kritik.

Relationerna med Sverige

Indien förbättrade också sina relationer med Sverige 2002, efter ett lyckat möte mellan handelsminister Leif Pagrotsky och en stor indisk delegation i Stockholm i september 2002. Mötet var det första på ministernivå mellan de två länderna på flera år, och syftade till att öka det bilaterala samarbetet inom handel, investeringar, vetenskap, teknologi och kultur. Pagrotsky och hans indiska motpart, Murasoli Maran, undertecknade flera avtal om bland annat luftfart, telekommunikation, miljö och energi. De diskuterade också frågor som rörde den globala ekonomin, WTO, EU och Sydasien. Pagrotsky uttryckte sin beundran för Indiens framsteg och potential, och betonade vikten av att stärka banden mellan de två länderna.

Mötet mellan Pagrotsky och den indiska delegationen var ett tecken på att det tidigare så kyliga förhållandet mellan Sverige och Indien var på god väg att tinas upp. Relationen hade försämrats efter Indiens kärnvapenprover 1998, som Sverige starkt fördömde och svarade med att frysa sitt bistånd och sin handel med Indien. Sverige var också kritiskt mot Indiens hållning i Kashmirkonflikten, och uppmanade landet att respektera de mänskliga rättigheterna och söka en fredlig lösning med Pakistan. Indien å sin sida ansåg att Sverige var partisk och okunnig om den sydasiatiska situationen, och att det inte hade någon rätt att lägga sig i dess inre angelägenheter.

Mötet mellan Pagrotsky och den indiska delegationen markerade en ny fas i relationen mellan Sverige och Indien, som byggde på ömsesidig respekt och förståelse. Båda länderna insåg att de hade gemensamma intressen och utmaningar, och att de kunde dra nytta av varandras erfarenheter och expertis. Båda länderna uttryckte också sin vilja att fortsätta dialogen och samarbetet på olika områden, och att bidra till fred och utveckling i världen.

Bilden visar rök mot himmeln i Gujarat under upploppen och är av Aksi great - Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=768762

ndiens enträgna strävan att utforska rymden nådde en historisk höjdpunkt när man på den 23 augusti 2023 framgångsrikt landade månlandaren Vikram på Månens sydpol. Denna milstolpe markerar inte bara Indiens andra försök att landa på Månen, utan också dess första framgångsrika försök.

Indiens rymdprogram 

Chandrayaan-3-missionen står som Indiens tredje äventyr riktat mot vår närmaste grannplanet. Den första expeditionen, Chandrayaan-1, som sändes iväg 2008, koncentrerade sig på en omfattande kartläggning av Månens yta. Den andra, Chandrayaan-2, som sköts upp 2019, mötte en olycklig öde då dess landare, Chandrayaan-2, drabbades av tekniska problem och kraschlandade på Månen.

Månlandaren Vikram

Vikram, landaren på Chandrayaan-3, är utrustad med en rad sofistikerade vetenskapliga instrument, vars uppgift är att utforska Månens sydpol. Detta område är känt för sin brist på tidigare undersökningar och har nu blivit hem för en riklig mängd vattenis.

Indiens nya roll inom rymdforskningen 

Indiens framgångsrika månlandning är en triumf för landets rymdprogram och ger en klar indikation på dess banbrytande roll inom rymdforskning. Det stärker också Indiens position i den globala kapplöpningen om rymdutforskning.

Historiskt viktig dag för Indien som nation

För Indien som nation representerar denna landning en källa till stolthet och framgång. Det symboliserar tydligt Indiens riktning mot att bli en dominerande global aktör, med ambitioner att ledande inom rymdforskning och teknologisk utveckling.

Ekonomiska följder?

Denna landning kommer sannolikt även att ha en positiv inverkan på Indiens ekonomi. Rymdindustrin är en sektor i tillväxt, och Indien har potential att spela en betydande roll på den internationella rymdmarknaden.

Indiens månlandning representerar en historisk händelse med långvariga konsekvenser för landet. Den kommer att fortsätta hyllas av indier över hela världen och kommer sannolikt att pryda sidorna i historieböcker i generationer framöver.

Källor:

Ståhl, David (2006). Indien. Stockholm: Empatum AB.

Spear, Percival (1990). A History of India - Volume two. New Delhi: Penguin  Books India.