Okej, jag blir inte klok på det här med bilderna. Skriver klart först och sätter mig in i bilduppladdning sen :)
Tisdag 2014-11-11:
Jag hade hört att det skulle hållas en morgonceremoni till Ganges' ära klockan sex på morgonen, så jag ställde alarmet på kvart i. Tyvärr hade jag missuppfattat platsen, jag trodde det skulle vara längs hela flodbanken och satt därför förväntansfullt beredd med kameran på balkongen och såg solen gå upp över Himalayas bergsrand på horisonten (inte heller en helt dum utsikt). Framåt halv sju gav jag upp och gick in igen, varpå ett par småapor sprang förbi på balkongräcket utanför.
När Adam vaknat gick vi upp mot Har-Ki-Pauri och såg en restaurang som utannonserade via en skylt att de hade frukost. 180 rupier räckte för att göra två storvuxna killar proppmätta. Eftersom vi är datanördar så ville vi hitta ett hotell med WiFi på rummet, så vi checkade ut från Hotel Teerth och gick hela förmiddagen upp och ner längs Upper Road och gick in och frågade på varenda hotell som såg rent ut från gatan. Till slut fick vi ta in på Ganga Lahari - http://www.havelihariganga.com/ganga-lahari-haridwar/overview.htm - som var på tok för dyrt och fancy för vår smak egentligen (Rs. 5500 per natt). Men de hade åtminstone stabilt WiFi och en dusch med vanlig slang så man kunde duscha sig ren utan att behöva leka akrobat.
Innan vi åkte hade jag tagit kontakt med en man vid namn Rohit Kumar på CouchSurfing som bedriver ett English Institute, som är ungefär som ett komvux dit vuxna indier kan gå och bättre på sin engelska inför anställningsintervjun på t.ex. call centret. Jag läste senaste meddelandet från honom på hotellrummet och där fanns hans mobilnummer angivet. Jag SMSade från Adams mobil och han svarade med adressen till skolan och tyckte vi skulle dyka över dit på stört. Sagt och gjort, vi packade ihop och tog en vikram dit. Rohit tog emot oss på sitt kontor, frågade lite om varför vi kommit till Indien och vad vi tänkt göra härnäst, och rekommenderade Mansa Devi temple och ett besök vid den enorma Shiva-statyn lite längre norrut i Haridwar för att fördriva resten av dagen då nästa kurs gick av stapeln först vid fem på eftermiddagen.
På vägen upp mot Mansa Devi temple blev vi mer eller mindre påtvingade godis till tempelaporna samt nån form av heligt rött band som skulle knytas runt ett galler i ett fönster däruppe samtidigt som man önskade något som då garanterat skulle gå i uppfyllelse. Vi var inte på promenadhumör utan tog linbanan upp. Den kändes stabil och säker, och utsikten ut över hela Haridwar var fantastisk.
Själva Mansa Devi temple var mindre fantastiskt. Man blev nedryckt i sittande ställning vid en massa "stationer" med några präster som tryckte en prick i pannan på en, drog något mantra och sedan var det bara "Donations! Donations!" för hela slanten. Eller alla ens slantar, om man inte stirrade ner dem när de började tycka att 500 för några sekunders välsignelser och en skvätt mjölk var ett humant pris. Jag skulle rekommendera framtida besökare att ta linbanan upp, men sedan sneaka ut ur templet direkt till vänster innan stället där man tar av sig skorna och sedan gå nerför berget.
På vägen ner mötte vi några skolklasser som behandlade oss ungefär som om vi var turistattraktioner för barn, eller hur man ska säga... Tänk er de som har jobbet att gå runt i stora Bamse-dräkter på charterresorter så fattar ni ungefär. De kom rusande fram och skrattade som om våra kroppshyddor inte kunde vara på riktigt och alla skulle prompt ha varsin bild med oss på vardera sidan om sig själva. Eftersom det här var första gången det hände så tyckte vi bara det var kul och ställde gladeligen upp :)
Efter att ha duschat och rakat oss var vi tillbaka vid engelskaskola 16:36 eftersom kursen skulle börja fem. Rohit tyckte vi var lite jobbiga som var där sååå tidigt, vilket kändes lite annorlunda mot Sverige där ingen har några problem med att någon anländer tidigt och inväntar eventstart hellre än att anlända för sent. 17:30 började i alla fall kursen, och jag drog en PowerPoint med en Sverigekarta och lite bilder på vad Sverige var känt för. Ingen kände såklart till varken ikea eller abba, men när jag gick ner på lokalnivå (jag bor i Tyresö) och berättade om projekt med skolor i Gujarat, bjöd på Annas pepparkakor och berättade om up-and-coming bollywoodbruden Elli Avram var de desto mer intresserade.
Efter presentationen blev det frågestund, och återigen var det bara frågor om vad vi visste om Indien, varför vi kommit just dit, och de sedvanliga CV-frågorna. Vändpunkten kom då en kille frågade först om jag kunde sjunga en sång på svenska, och sedan om jag kunde sjunga något på hindi. Jag drog refrängen ur Khaike Paan Banares Wala - https://www.youtube.com/watch?v=9regsycGAIE - och rev ner applåder som följdes av mer förtroliga och personliga frågor. Efter att kursen var slut skulle alla ta bilder igen och sedan dela en vikram tillbaka till centrala Haridwar som plötsligt kostade 5% av vad vi betalat när vi var två blekansikten som åkte. Aja. Adam började känna sig förkyld, så vi åt middag och återvände sedan till hotellet för kvällen.