Säg "Indien" till de flesta svenskar och de tänker Taj Mahal, Goas stränder eller kanske Himalayas sluttningar i Ladakh. Få känner till att landet har en hel region i nordost – sju (eller egentligen åtta, om man räknar med Sikkim) delstater som är så annorlunda resten av Indien att det nästan känns som ett eget land. De kallas "de sju systrarna", och det är ett av de minst utforskade hörnen av hela subkontinenten.
Regionen hänger ihop med övriga Indien via en smal landtunga som bara är 22 kilometer bred på sin smalaste punkt – Siliguri-korridoren, ofta kallad "Chicken's Neck". Norr, öster och söder om den smala remsan gränsar nordost istället mot Bhutan, Kina, Myanmar och Bangladesh. Den geografiska isoleringen har gjort att regionen har bevarat sina egna språk, religioner och traditioner på ett sätt som skiljer sig markant från resten av Indien.
De sju systrarna är Arunachal Pradesh, Assam, Manipur, Meghalaya, Mizoram, Nagaland och Tripura. Sikkim räknas geografiskt till nordost men brukar inte räknas in bland "systrarna" eftersom delstaten inte gränsar direkt till de övriga.
Assam – porten till nordost
Assam är den delstat de flesta resenärer möter först, eftersom Guwahati fungerar som regionens naturliga inflygningsort. Här flyter den mäktiga floden Brahmaputra genom böljande te-plantage – det är faktiskt här en stor del av världens te odlas, runt städer som Jorhat och Dibrugarh. Assam är också hem för Kaziranga nationalpark, ett av de bästa ställena i världen att se den indiska pansarnoshörningen i sin naturliga miljö.
Meghalaya – molnens hemvist
Namnet betyder ungefär "molnens boning", och det är knappast en överdrift. Meghalaya har några av jordens fuktigaste platser – Mawsynram brukar lyftas fram som den regnigaste platsen på jorden. Det mest kända resmålet är ändå de levande rotbroarna, broar som lokalbefolkningen format av levande fikusträd under generationer, något som inte går att se någon annanstans i världen. Byn Mawlynnong har dessutom fått ryktet om sig att vara Asiens renaste by.
Arunachal Pradesh – Himalayas glömda flank
Medan Ladakh och Himachal Pradesh lockar Himalaya-resenärer i väster, ligger Arunachal Pradesh nästan helt utanför kartan i öster. Här hittar man Tawang-klostret, ett av de största buddhistiska klostren i världen utanför Tibet, omgivet av dramatiska bergspass. Delstaten har 26 stora stamgrupper och en kulturell mångfald som är ovanlig även för indiska mått.
Nagaland – stammarnas land
Nagaland är känt för sin tribala kultur, och varje december fylls kulturbyn Kisama, strax utanför Kohima, av Hornbill-festivalen. Då samlas regionens många naga-stammar för att visa upp dans, musik och hantverk. Den som söker en mer stillsam upplevelse kan istället besöka Khonoma, Indiens första "gröna by", som blivit ett föredöme inom hållbar bybaserad turism.
Manipur – ett kungarike med lång historia
Manipur har anor som självständigt kungarike som sägs sträcka sig tillbaka till år 33, och var ett blomstrande kulturellt och konstnärligt centrum innan delstaten gick samman med Indien 1949. Höjdpunkten för många besökare är Loktak-sjön, nordöstra Indiens största sötvattensjö, känd för sina flytande växtöar – phumdis – som format unika ekosystem, inklusive världens enda flytande nationalpark, Keibul Lamjao.
Det är värt att nämna att Manipur de senaste åren drabbats av etniska spänningar mellan olika folkgrupper – en konflikt som delvis även följer religiösa linjer, eftersom dalbefolkningen (meitei) är huvudsakligen hinduisk medan flera av kullfolken är kristna. På grund av det instabila säkerhetsläget, med risk för plötsliga oroligheter och utegångsförbud, avråder både USA och Storbritannien för närvarande från alla icke nödvändiga resor till Manipur. Svenska UD har i dagsläget ingen motsvarande avrådan för delstaten, men rekommenderar liksom alltid att hålla sig uppdaterad via sin reseinformation om Indien inför en resa. I slutändan är det upp till var och en att göra sin egen bedömning av säkerhetsläget innan en resa till regionen planeras.
Mizoram och Tripura – de minst kända systrarna
Mizoram, beläget längst i söder mot Myanmars gräns, är ett av Indiens mest skogbevuxna områden och i princip helt obesökt av utländska turister – vilket gör det till en av de få platser i Indien där man fortfarande kan känna sig som upptäcktsresande. Tripura, å sin sida, gömmer kungliga palats som Ujjayanta Palace och det vattenomgivna Neermahal-palatset, men ses sällan på en typisk Indien-resenärs karta trots att det inte krävs några särskilda tillstånd för att besöka delstaten.
Praktiskt att veta innan resan
Nordöstra Indien kräver lite mer planering än en resa till Rajasthan eller Kerala. Vissa delstater kräver särskilda tillstånd – indiska medborgare behöver ett så kallat Inner Line Permit (ILP) medan utländska besökare behöver ett Protected Area Permit (PAP) för vissa områden, framför allt Arunachal Pradesh. Reglerna kan ändras med kort varsel – det är därför värt att alltid kontrollera de senaste kraven innan avresa.
Infrastrukturen är fortsatt under utbyggnad. Guwahati är navet med flest flygförbindelser, medan tågnätet inom regionen är betydligt glesare än i övriga Indien. Vägarna kan vara utmanande, särskilt under monsunperioden från juni till september, då kraftiga regn och jordskred är vanliga – generellt sett är perioden oktober till april att föredra för den som vill undvika de värsta tänkbara förhållandena.
Engelska fungerar relativt bra som resespråk i städerna, men i regionen talas omkring 220 olika språk – ett bevis på en kulturell mångfald som saknar motstycke i resten av Indien.
En kulturell smältdegel – när Indien smakar något helt annat
Att komma upp till de sju systrarna känns på många sätt som att lämna Indien bakom sig för en sekund. Det är en annan luft att andas, nya intryck, nya leenden och en natur som bryter av totalt. Här smakar du inte det klassiska Indien – du smakar Assam, du smakar Mizoram, du smakar Nagaland.
Denna särprägel gör också regionen till en geopolitisk nagelbitare där även Kina har en hög ambitionsnivå på dagordningen. Från kinesiskt håll har man länge hävdat att utseendet och kulturen hos vissa av lokalbefolkningarna här är bevis på att områdena snarare borde tillhöra dem. Det är också därför det blivit så strategiskt viktigt för den indiska regeringen att satsa på utbyggd infrastruktur och turism – det handlar om att knyta nordost närmare och göra regionen till en stolt och självklar del av den indiska identiteten.
Men även om det stundtals känns som om du har korsat en osynlig landsgräns, är det bekanta Indien aldrig långt borta. Det handlar snarare om subkontinentens enorma, fascinerande bredd. Precis som södra Indiens krispiga masala dosas skiljer sig markant från norra Indiens rykande naan, skiljer sig Meghalayas nationalrätt Jadoh (rött ris tillagat med fläsk) från det östra Indiens kryddiga biryani. Du är kvar i Indien, men i en helt ny skepnad.
Genom kristna missionärers arbete under kolonialtiden är kristendomen idag den dominerande religionen i Nagaland, Mizoram och Meghalaya, medan Assam och Tripura förblivit huvudsakligen hinduiska med betydande minoriteter, och Manipur är ungefär jämnt delat mellan en hinduisk dalbefolkning och kristna kullfolk. Lägg därtill hundratals stamfolk med egna språk, klädtraditioner och fester, och bilden av ett "Indien inom Indien" blir tydlig – en region som på många sätt påminner mer om Sydostasien än om subkontinentens mer kända delar.
En region på väg att upptäckas
Den indiska regeringen har under senare år satsat stort på att förbättra flygförbindelser, vägar och digital infrastruktur till nordost, samtidigt som man medvetet profilerar regionen mot ekoturism, hemvistelser och bybaserad turism snarare än massturism. För resenären innebär det ett gyllene tillfälle – nordost är fortfarande tillräckligt opolerat för att kännas autentiskt, men tillräckligt tillgängligt för att faktiskt gå att besöka.
Vi kommer framöver fördjupa oss i varje delstat för sig, med mer detaljerade reseguider för den som vill ge sig längre in i Indiens mest underskattade hörn.
