Krönika: När turismen vänder ryggen åt det vi säger oss vilja bevara | Allt om Indien: Utforska resor, kultur, historia och fakta

Under de senaste veckorna har vi på indien.nu rapporterat om en rad nyheter som alla har en gemensam nämnare: den globala turismens giriga kliv framåt – och det som lämnas i dess kölvatten. Från omklassificering av skyddade zoner till Indiens satsningar på kryssningsturism, är signalen tydlig.

Från Andamanernas lyxyachthamnar till Odishas planer att luckra upp miljöskydd – naturvärden, biologisk mångfald och lokalbefolkningens rättigheter får stå tillbaka för satsningar på exklusiva resorter, femstjärniga hotell och turism som drivs av kapital snarare än respekt. Dessa storskaliga projekt medför ofta tvångsförflyttningar, förstör traditionella försörjningsvägar som fiske och insamling, och marginaliserar de samhällen som levt i harmoni med dessa miljöer i generationer.

Det mest nedslående? Det presenteras fortfarande som "ekoturism". Verklig hållbar turism bygger på samråd, på att intäkterna stannar lokalt och på att naturen skyddas aktivt, inte genom att byggas bort. När termer som "ekoturism" används för att legitimera storskalig exploatering, förlorar de sin mening och blir rent greenwashing.

Det är svårt att inte känna sig uppgiven när såväl nationella riktlinjer som internationella konventioner tänjs till det yttersta – eller helt ignoreras. När Indien vill stoppa backpackerturismen, en målgrupp som ofta engagerar sig i kultur och hållbarhet, till förmån för lyxturister, då blir frågan inte bara ekologisk. Den blir ideologisk. Vem vill man egentligen välkomna – och varför?

Ironiskt nog används ofta argument som vattenbrist och problematisk sophantering för att motivera motståndet mot backpackers och mindre hotell. Men sällan nämns att stora lyxresorter, med sina pooler, konstbevattnade gräsmattor och höga energiförbrukning, ofta har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck per gäst. Den nya satsningen på kryssningsturism exemplifierar detta ytterligare; den är känd för att vara både miljömässigt smutsig och för att sällan generera betydande inkomster för lokalbefolkningen, utan snarare gynnar stora konglomerat. Även om avfallshanteringen kanske kan centraliseras enklare från färre, stora anläggningar, sker det på bekostnad av en livskraftig lokal näringsverksamhet och en mer spridd ekonomisk nytta.

Lokala fiskare på en strand i Kerala

Samtidigt lyser kommunikationen från officiella håll med sin frånvaro. Turistdepartementet har inte släppt en pressrelease på över en månad. Kanske för att det blir svårare att sälja berättelsen om hållbar turism när lyxresorna reser sig där lokalborna en gång levde i samklang med naturen, och när den lokala ekonomin för småföretagare tappar mark.

Vi som skriver om Indien och dess turism befinner oss i ett dilemma: hur skildrar vi ett land som vi älskar, men som i vissa delar är på väg åt fel håll? Kanske är det just därför det är extra viktigt att vi fortsätter granska, ifrågasätta och dela berättelserna som annars försvinner i bruset. Kanske är det vår roll, som skribenter och läsare, att gemensamt hålla blicken skarp och fortsätta efterfråga en turism som bygger på respekt – inte exploatering.

Och nej – det här är inte en krönika mot utveckling. Det är en krönika för eftertanke. För respekt. För framtidens turism.