Delstaten Odisha i östra Indien överväger att släppa på miljöregler inom skyddade naturområden för att främja turism. Detta väcker skarp kritik från jurister, ekologer och civilsamhället som menar att det hotar både miljö och ursprungsbefolkningars rättigheter. Denna policyförändring är en del av en större trend där ekonomiska incitament ställs mot långsiktigt ekologiskt bevarande, en debatt som rasar i många delar av världen.
Ekoturism – eller exploatering?
Under ett möte ledd av Odishas regeringschef den 30 maj föreslogs betydande förändringar i landets Eco-Sensitive Zones (ESZ) för att tillåta mer byggnation och kommersiell aktivitet i och kring nationalparker och våtmarker. Syftet är att locka investeringar och skapa arbetstillfällen inom turismsektorn, som ses som en nyckelmotor för ekonomisk tillväxt i delstaten. Samtidigt vill delstaten omklassificera Coastal Regulation Zones (CRZ) för att möjliggöra fler turistprojekt, såsom hotellkomplex och resorter, längs Odishas 480 kilometer långa kustlinje.
“Att bara ‘ta hänsyn till’ turismplaner när ESZ:er fastställs kan innebära att ekonomiska intressen prioriteras framför ekologiskt skydd, vilket riskerar irreparabla skador på unika ekosystem,” säger Debadityo Sinha från Vidhi Centre for Legal Policy.
Debadityo Sinha pekar på att sådana ändringar kan öppna dörren för kommersiell exploatering som går långt bortom vad som kan klassas som hållbar ekoturism.
Kritiker menar att regeringens vision om turism i dessa känsliga områden kan leda till en överbelastning av redan sköra ekosystem. Ökad infrastruktur, avfallshantering och vattenförbrukning från turistprojekt riskerar att skada den biologiska mångfalden och de naturresurser som många lokalsamhällen är beroende av. Frågan är om "ekoturism" i det här fallet inte snarare blir ett eufemism för storskalig kommersiell utveckling.
Miljörättslig konflikt och hot mot nationella åtaganden
De föreslagna ändringarna står i direkt konflikt med flera av Indiens centrala miljölagar, däribland den grundläggande Wildlife Protection Act (1972), som syftar till att skydda vilda djur och deras livsmiljöer, samt Forest Rights Act (2006), som erkänner och skyddar rättigheterna för skogsboende urbefolkningar. Dessutom utmanar förslagen ett prejudicerande domstolsbeslut från Högsta domstolen år 2022, som fastställde att det måste finnas minst en kilometers buffertzon (ESZ) runt skyddade områden för att fungera som en stötdämpare mot mänsklig påverkan.
“Den här typen av direktiv undergräver inte bara nationella lagar utan också internationella åtaganden som Indien har gjort gällande biologisk mångfald och hållbar utveckling,” tillägger Sinha.
Han refererar till konventioner som Konventionen om biologisk mångfald (CBD) och Ramsarkonventionen om våtmarker, där Indien har förbundit sig att skydda just den typ av ekosystem som nu riskerar att påverkas.
Jurister varnar för att om dessa ändringar genomförs, kan det skapa ett farligt prejudikat för andra delstater att kringgå miljölagar för ekonomisk vinning. Det skulle kunna leda till en upplösning av de skyddsnät som byggts upp under decennier för att bevara Indiens unika naturarv.
Bristande representation och analys – Var finns vetenskapen och folket?
En av de mest kritiska punkterna i den nuvarande processen är att det nyinrättade beslutsorganet för dessa förändringar saknar representation från oberoende ekologer, miljövetare eller representanter för ursprungsbefolkningar. Detta skapar en tydlig obalans där ekonomiska intressen kan få företräde framför vetenskaplig expertis och lokala erfarenheter.
Det saknas också konkreta hänvisningar till grundliga miljökonsekvensbedömningar (MKB) eller bärkraftsanalyser för de föreslagna projekten. Detta är särskilt oroväckande med tanke på att känsliga områden som Chilika Lake, Asiens största bräckvattenslagun och en Ramsar-plats av internationell betydelse för sin rika biologiska mångfald, omfattas av planerna. Utan robusta vetenskapliga analyser är det omöjligt att bedöma de potentiella långsiktiga skadorna.
Röster från fältet: Var finns folket?
De samhällen som bor i och kring dessa skyddade områden, ofta ursprungsbefolkningar med en djup historisk koppling till naturen, är direkt beroende av ekosystemens hälsa för sin försörjning och kultur. Deras rättigheter och traditionella kunskap är avgörande för ett hållbart förvaltande.
“Vi måste fråga oss: vem får delta i processen? Att exkludera dem som bor närmast naturen är inte bara oetiskt – det är ineffektivt,” säger Prakriti Srivastava, tidigare chef inom Indiens skogsmyndighet, med eftertryck.
Hon betonar att dessa samhällen ofta är de bästa förvaltarna av naturen och att deras marginalisering undergräver alla försök att uppnå genuin hållbarhet. Deras kunskap om lokala ekosystem och traditionella metoder för resursförvaltning är ovärderlig och måste inkluderas i varje beslutsprocess.
Civilsamhällesorganisationer och miljöaktivister i Odisha planerar nu protester och juridiska åtgärder för att utmana regeringens förslag. De hoppas att en bredare offentlig debatt och tryck från nationella och internationella instanser kan få delstatsregeringen att ompröva sina planer och prioritera miljöskydd och ursprungsbefolkningens rättigheter över kortsiktig ekonomisk vinst.
Faktaruta: Vad är ESZ & CRZ?
Eco-Sensitive Zones (ESZ): Buffertzoner, vanligtvis upp till 10 kilometer breda, runt nationalparker och skyddade skogsområden. Inom ESZ är industriell och kommersiell verksamhet strikt begränsad eller förbjuden för att skydda biologisk mångfald och fungera som en stötdämpare mot den mänskliga påverkan som annars skulle hotas de skyddade kärnområdena.
Coastal Regulation Zones (CRZ): Zonindelningar längs Indiens kustlinje som reglerar byggnation och mänsklig aktivitet för att bevara känsliga marina ekosystem, sanddyner, mangroveskogar och skydda kustområdena från erosion och exploatering. Regleringen varierar beroende på zonens ekologiska känslighet.
Nyhetsämne
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
