Blogg för Baloo

Så var det dags igen! Drygt 3 år sedan sist som jag höll ett indienföredrag men i höst kommer det att bli ändring på det. För ungefär en vecka sedan blev jag uppringd av en man från föreläsningsföreningen i Tåstarp utanför Ängelholm. Han undrade om jag var intresserad av att hålla ett uppföljande föredrag till det jag höll där för ca 6 år sedan. Efter en kort tvekan sa jag ja och han skulle återkomma med besked efter det att de bokat in höstens program. Förra gången jag var där berättade jag bla om vårt första fadderbarnsbesök i Khunti.

Halv 9 begav vi oss iväg i jeepen; 7 nunnor, chauffören och så jag. Första anhalten var ett barnhem ungefär efter en mil längs vägen mot Ranchi i Sooch Village; Ett helt nyöppnats barnhem under organisationen ”The Miracle Foundation´s” vingar. I den nästan färdigbyggda administrationsbyggnaden fick vi träffa chefen för projektet: Dr Manjeet Sing Pardesi. En mycket vältalig och till synes skärpt herre med stora visioner som han är på god väg att lyckas med. Barnhemmet är byggt för att kunna ta emot ca 200 barn och 50 spädbarn.

Har nu landat i monsunens Delhi. Varmt, fuktigt och precis nu kom den
forsta skuren

Slog nytt rekord vid ankomsten: på 50 minuter hade jag fatt bagage,
växlat pengar, passerat tull och betalt prepaid taxi till Pahaganj. 1
timme och 20 minuter senare hade jag fatt ett alldeles nyrenoverat och
svinfräscht rum på Hare Krishna Guest House och ytterligare 10 minuter
senare hade jag pratat med familjen där hemma.

De senaste resorna har jag kunnat ta med en hel del skänkta sjukhusattiraljer till Health Centret i Khunti, så även denna gång. Det blir dock i betydligt blygsammare form nu. Förra resan hade vi nämligen en hel resväska full med diverse saker, 27 kg in alles. Samma person, min gode vän Göran, har denna gång lyckats ragga upp diverse operationsverktyg (tänger med helt sjuka funktioner och utseenden) för öron-näsa-hals som jag skall ta med mig på resan. Eventuellt hinner han också fixa fram några tillbehör till EKG-utrustningen jag tog med förra resan.

Har varit några fullspäckade veckor sedan jag skrev här senast.

Allt springande på Kullaberg innebär att man allt som oftast har med sig små sällskapssjuka kryp hem. Dessa biter sig omärkligt fast i huden för att dränera kroppen på blod. Ixodes Ricinus heter de små lömska rackarna - även kallade för fästingar. En av dessa bar tydligen på borrelia vilket den gladeligen lämnade över till mig.