En resa mellan livets ytterligheter.

En resa mellan livets ytterligheter.

Halv 9 begav vi oss iväg i jeepen; 7 nunnor, chauffören och så jag. Första anhalten var ett barnhem ungefär efter en mil längs vägen mot Ranchi i Sooch Village; Ett helt nyöppnats barnhem under organisationen ”The Miracle Foundation´s” vingar. I den nästan färdigbyggda administrationsbyggnaden fick vi träffa chefen för projektet: Dr Manjeet Sing Pardesi. En mycket vältalig och till synes skärpt herre med stora visioner som han är på god väg att lyckas med. Barnhemmet är byggt för att kunna ta emot ca 200 barn och 50 spädbarn. Dessa skall fördelas på 20 byggnader där de bor tillsammans med 2 st husmammor som i praktiken fungerar som deras riktiga mammor. Husmammorna lagar mat till barnen, nattar dem och pysslar om dem rent allmänt. Just nu bor där endast 80 barn i de 6 färdiga husen. Barnen är oftast barn som lämnats av sina unga mödrar eftersom de fötts utanför äktenskapet men där fanns även en del från fattiga övergivna mödrar samt en liten del gatubarn som tagits om hand. Dr Pardesis vision är att barnen skall få en så pass förstklassig utbildning på barnhemmet så att de skall kunna få toppjobb i framtiden, eller som han själv uttryckte det: ” We are not bringing up rickshawpullers or plumbers, we are bringing up doctors and engineers”. I december är det meningen att allt skall vara klart men det vet man ju aldrig hur det blir med det. Det är ju trots allt Indien… Detta besök var dock ett riktigt lyckopiller för själen. Ett mycket välskött barnhem som låg mitt ute på vischan.

Nästa ställe vi besökte var så att säga i andra änden av livet. I Ranchis förorter finns ett vårdhem för sjuka med ett ålderdomshem bredvid i samma regi. Först gick vi igenom vårdhemmet och mötte bl.a. en 10-årig pojke som hade TBC som satt sig i skelettet. Sedan kom vi till något som sökte mig väldigt mycket men jag blev så chockad att jag nog blockerade alla känslor och tankar just då för annars hade jag brutit ihop helt och hållet. Mitt inne i vårdhemmet fanns en stor bur ca 3x5 meter av typ hönsnät. Buren var öppen upp i taket och hade ett öppet dörrhål i långsidan. Inuti buren fanns tre britsar. På två av dem satt en familj tillsammans; mamma, pappa och ett barn. På den tredje britsen låg en ensam kvinna. Båda kvinnorna såg helt utmärglade ut med tydliga kindknotor och insjunkna ögon. Mannen och det lilla barnet såg något mer välmående. Det speciella med alla 4 som bodde inne i buren var att alla hade utvecklad AIDS. Jag blev helt stum när jag fick höra det och ville bara ut från rummet. Inte på grund av rädsla eller obehagskänsla för sjukdomen men det kändes bara så fruktansvärt ovärdigt att se dem där i buren inspärrade i någon slags karantän. Jag förmådde inte ställa några frågor alls…

I nästa hus blev det dock mycket bättre känsla. Här bodde ett 20 tal äldre damer i vars ett rum i huset som hade 4 längor. I mitten fanns ett atrium med öppet upp till himmelen. Jag gick runt och skakade tass med alla damerna som verkade väldigt glada över att få träffa mig. Nunnorna tyckte vi skulle samla ihop alla damerna för att ta lite gruppbilder, så det ordnade vi.

Nästa stopp var ett ställe ca en halv mil utanför Ranchi dock på andra sidan så vi var tvungna attköra igenom hela staden. Där ute på landet hade man byggt en skola och ett barnhem för 820 pojkar mellan 5 och 18 år. Stället kallades för ”boystown” och jag förstod varför när vi rullade in med jeepen. När vi kom var skolgården ett myller av pojkar som sprang och jagade bollar av varierande storlek och kvalité. ”Boystown” drevs av två präster. Jag fick en kort pratstund med dem och de berättade bl.a. att alla pojkarna var tvungna att bidra med en timmes arbete var per dag, tex ute på fälten eller i köket. Detta var inte bara för att det skulle gå runt ekonomiskt utan även i ett fostrande syfte så att de inte bara kände sig matade och uppassade hela tiden för att så småningom bli rejält bortskämda.

Sedan var det dags att åter korsa Ranchi för att stanna till vid en kombinerad plantskola och restaurang. Restaurangen en vägkrog med enklare mat typ dal (linser) ris och chutney. Maten serverades på bananblad eller stora plåttallrikar till alla utom mig. Det visade sig att nunnorna, som vid det här laget hade blivit mer påpassande och uppassande än ett gäng ärkefastrar, hade tagit med sig tallrik, sked och gaffel till mig. Inte nog med det, de hade även tagit med sig ett dricksglas ifrån klostret och det värsta av allt: Färdiglagad mat i kantiner. Jag får hela tiden specialbehandling och ibland är det på gränsen till enerverande, De trodde inte jag skulle kunna äta maten som serverades där men jag lyckades i alla fall knycka åt mig lite ris, dal och chutney utöver de medhavda potatisarna och bönorna. Sr Anice började fippla upp ett paket ost men där gick min gräns och jag avböjde väldigt bestämt.
Det hade börjat regna kraftigt utanför det lilla betongskjulet med plåttak. Marken utanför blev ganska sörjig och Sr Anice frågade mig vid ett senare tillfälle hur jag kände mig när jag åt på ett sådant ”enkelt” ställe och om jag inte tyckte det var obehagligt att gå tillbaka till jeepen i all lera. Jag svarade henne att jag minsann kunde äta på alla ställen som de kunde äta på och att vi har lera i Sverige också. Hon skrattade nöjt.
Vi fortsatte därifrån med ett par nyinköpta plantor inne i den redan överfulla jeepen. Jag satt bredvid chauffören och delade framsätet med den minsta och spädaste av nunnorna, Sr Ignatia. Varje gång chauffören skulle växla var jag tvungen att lyfta benet… Nu trodde jag att vi äntligen var på väg tillbaka till Khunti, men det var helt fel. Vi stannade nu till inne i centrala Ranchi vid vid Ursuline nunnornas stora kloster och skola där. Detta ställe hade jag varit vid för 8 år sedan vid vårt första besök här. Jag berättade detta och Sr James menade att det var onödigt att jag föjde med in på en rundvandring. Bra tänkte jag då jag började bli rätt mör, då går det fort. Men inte. Alla nunnorna plus chauffören och jag stod till slut ute på gårdsplanen och hoppade. Alla väntade vi på Sr james som tydligen skulle snacka i evighter med varendaste människa hon stötte på. Till slut bar det åter hemåt och ca kl 18 var vi åter i Khunti.

Sr Anice, chauffören och jag kilade sedan iväg i jeepen för att fixa ramar till familjebilderna jag tagit med. I ett litet skjul fanns en butik som drevs av två kusiner (den ene dövstum). Där lämnade vi in bilderna som skulle hämtas nästa dag mellan kl 10-11. I tidningarna stod det att Naxaliterna (maoist gerillan) hade utlyst strejk nästa dag och att de som bröt mot den skulle straffas. De båda kusinerna verkade dock inte bry sig om det utan lovade oss att det skulle vara klart vid utlovad tid i morgon.

Efter middagen, uppassad som en kung igen, gick jag in på hostellet för att visa bilderna hemifrån på flickornas nyinköpta TV (Hostellets första). Vi hade en mycket trevlig stund där tjejerna bl.a. tjöt av skratt då de fick se en bild på Wictor då han bar cyklop. De var även mycket fascinerade över snöbilderna. I morgon har jag lovat att spela mer kubb med flickorna på skolgården.

Bildgalleri
Barnhemsbebis
Barnhemsmamma och två barn
Sr Anice och barnhemsbarn
Gråtande barnhemsbarn
Skrattande barnhemsbarn
Ålderdomshemmet
Boystown

Facebook Comments Box