Rapport 4

Rapport 4

Så, nästan 3 månader för sent kommer min rapport från månaden Kartik. Månaden avslutades vid fullmånen den 8:e november. Det hade varit en månad full av festivaler, så många att jag har bävat inför uppgiften att försöka skriva om allt. Eftersom de flesta festivaler kräver någon sorts förklaring har jag haft lätt för att fastna i förklaringar istället för att berätta vad jag såg och upplevde. Har försökt att redigera mig själv så gott det går och hålla nere på föreläsandet och hoppas att jag har lyckats få ihop en någorlunda lättläst text. Nog om detta, dags för en tripp tillbaka i tiden, tillbaka till Kartik.

Under hela månaden fylldes ghaten varje morgon av grupper med kvinnor som utförde den speciella Kartik-pujan. Detta är en ritual som utförs av kvinnorna för välgång och lycka för deras män och söner. Det finns säkert fler förklaringar eller orsaker till denna ritual men detta är vad jag har fått förklarat för mig. Tidigt varje morgon samlas kvinnor i små grupper vid Ganges strand, de första kommer redan vid halv fyra. De badar i Ganga ji och skapar gudabilder av Ganges-lera. Sedan sitter de i cirklar kring sina egna gudabilder och sjunger religiösa sånger, dekorerar gudarna, offrar frukt och annat ätbart. Dessutom berättar de historier om sorg och glädje i livet, sukh och dukh. Historierna kan vara ur verkliga livet eller påhittade. När de sedan är klara med dagens ritualer sänks gudabilderna ner i Ganga och kvinnorna går hem för att göra frukost till sina familjer. Detta pågår varje dag hela månaden. Det är fascinerande att sitta på ghaten och följa detta skådespel. Innan solen har gått upp vandrar kvinnor i horder ner mot Ganga ji. Hela tiden kommer nya grupper och de sista lämnar inte platsen förrän runt klockan nio. Överallt är det ett myller av människor; vackra indiska kvinnor i sina färgglada saris, försäljare som säljer de nödvändiga tillbehören till pujan, nyfikna män som vill se vad som pågår, lekande barn och så alltid ett 20-tal turister från olika delar av världen som vandrar runt bland grupperna, eller betraktar dem på avstånd från trappan som leder ner till vattnet. Det typiska indiska sorlet omsluter allting och ibland hör man tonerna från någon av de religiösa sångerna bryta igenom. Hela tiden hände det något och varje morgon var det lika fängslande.

Halvvägs in i månaden började den riktiga festivalsäsongen. Den inleddes med det stora Diwali-firandet, i år ägde detta rum den 25:e oktober under de mörka nätterna då månen var som minst. Diwali kan närmast liknas med vårt nyårsfirande. Det är då det nya räkenskapsåret börjar för alla näringsidkare. De avslutar årets bokföring och börjar på nytt med nya räkenskapsböcker. En speciell puja utförs till Lakshmi och Ganesh, som är festivalens huvudpersoner. Överallt på gatorna uppstår från ingenstans mängder av speciella diwali-affärer där man kan köpa nya guda-statyetter, inför det nya året. Diwali är också den stora shoppinghelgen då nya saker köps till hushållet, dessutom ger man varandra presenter, mestadels askar med sötsaker. Diwali kallas också för ljusets festival och husen dekoreras med levande ljus och de karaktäristiska indiska kulörta blinkande lamporna. I stort sett vartenda hus här i området hade en eller flera små blinkande ljusslingor uppsatta på fasaden. Men, framför allt är diwali smällarnas och fyrverkeriernas förlovade helg. Hela tiden smälls det smällare och smällarna här är mindre bomber. Befinner man sig i närheten när de brässerar känner man tryckvågen. Dessa smällare springer små barn omkring och leker med utan någon respekt för hur farliga de är. Särskilt roligt är det att kasta dem efter någon och se reaktionen när det smäller. Extra kul är det att kasta efter oss västerlänningar, det finns få saker som väcker så mycket skratt, hos både vuxna och barn, som när vi hoppar högt och skriker till efter att en bomb har exploderat bakom ryggen på oss. Men, det får man väl bjuda på… Lekarna med smällare hade redan pågått i två veckor när det var dags för det verkliga diwali-firandet. Vi svenskar tog det säkra före det osäkra och spenderade kvällen inomhus på vårt svenska studiecenter. Vi hade köpt massor med ljus och planen var att vi skulle sätta dem på balkongräcket, runt hela huset och dekorera det på utsidan. Tyvärr, fick vi ändra lite på planen då det regnade och blåste ute och det var inte ens möjligt att tända ljusen utanför dörren. Istället fyllde vi huset med ljus och satt sedan och svettades i värmen från dessa, inte kunde vi sätta på takfläktarna heller för då skulle ljusen slockna, men vad gör man inte för att fira.

Naturligtvis hade vi också inköpt ett antal fyrverkeripjäser och gick fulla av förväntan upp på taket för att avfyra dessa. Över hela Benares syntes blixtar från raketer och andra pjäser och oavbrutet hördes smällarna från alla små bomber och raketer. Åt vilket håll jag än tittade kunde jag se raketer skjutas upp och explodera i kaskader av färger, det var fantastiskt! Det var nog tur att folk runt om i staden också hade köpt in fyrverkerier, för vårt fyrverkeri blev väl inte direkt storartat, men underhållande. Raketerna som vi hade köpt kan väl i det närmaste liknas med smygfisar. De for upp i luften med ett svag tjutande och sedan dog de bara. Inga kaskader av färjade ljus, ingen smäll, ingenting. Det enda de lämnade efter sig var den fräna doften av krut. Som tur vad hade vi även köpt lite tomtebloss modell större. Dessa fungerade utmärkt och lyste upp hela taket med ett starkt rött sken till allas stora förtjusning.

Fyra dagar efter Diwali var det så dags för nästa stora evenemang. På Tulsi ghat, som ligger granne med "min ghat"; Assi Ghat, hade det under cirka en veckas tid pågått ett religiöst skådespel om Krishna, en s.k. Krishna lila. En av scenerna i denna lila är extra viktig och det var den som ägde rum den 29:e oktober. Den dagens skådespel illustrerar myten där Krishna slåss mot och besegrar en hemsk vattenorm. Denna händelse samlar folk från hela staden. Både Tulsi ghat och Assi Ghat översållades av människor. Från alla håll kom det människor. Tusen och åter tusen samlades timmar i förväg för att beskåda denna händelse och ghaterna dränktes av ett nästan öronbedövande sorl. På Ganga ji trängdes båtar fyllda med nyfikna åskådare. Till och med maharajan av Benares kommer varje år för att titta på detta, så även i år. När han klev upp på taket på sin båt för att slå sig ner på sin plats höjde människoskarorna sina händer i luften och utbrast i ett gemensamt "Hare Hare Mahadeva". Maharajan hälsas på detta sätt som en gud eftersom han, enligt gammal tro, är en inkarnation av guden Vishnu.

Skådespelet i sig var över på 5 minuter. Krishna klättrade ut på en gren över vattnet, hoppade i och besegrade sedan den hemska månghövdade vattenormen, som manövrerades av simmande båtsmän. Sedan fördes Krishna runt i triumf på ormens huvud och spelade flöjt. Just när Krishna hoppade i vattnet hördes ett vrål från åskådarna, det tros nämligen att i just den stunden, när han befinner sig i luften, förvandlas skådespelaren till den verkliga Krishna, till Gud.
När Krishnas triumffärd var slut började ghaten snabbt att tömmas på folk. Tusentals människor begav sig hemåt och snart var ghaten som förut.
Fastän det var fjärde gången som jag såg detta är jag fortfarande lika fascinerade av alla de människor som samlas. Alla samlas timmar i förväg, sedan är skådespelet över på 5 minuter och då försvinner alla på ett kick. Jag tror att sådant bara kan hända här i Indien.

Dagen efter Krishnas kamp med vattenormen var det dags för nästa stora festival, som kallas Dalachat. Jag är inte helt insatt i denna men har fått förklarat för mig att det är en festival som härstammar från Bihar och har spritts över Indien av alla de människor som lämnat Bihar i hopp om att finna ett bättre liv i en annan delstat.
Festivalen inleds med att mängder av folk samlas på ghaten för att utföra en speciell soldyrkan vid solnedgången. Vid tretiden på dagen började därför gatorna häromkring att fyllas av människor som i grupper vandrade ner mot Ganga ji. Alla män bar stora korgar på sina huvuden. Korgarna var övertäckta av tyg, men under tyget kunde man skymta blommor och olika frukter. Alla kvinnor bar i sin tur på varsin mässingskruka. Efter hand kom mer och mer människor gående och snart var gatorna blockerade av den strida strömmen av folk på väg ner till vattnet. Ghaten fylldes sedan av tusentals människor som kommit för att delta i festivalen.
Det är en festival där solen dyrkas och därför har solnedgången och soluppgången stor signifikans. Vad jag har förstått så dyrkas solguden och även en solgudinna, sol moder, som kallas Chat maya. Chat betyder även 6 och den siffran har stor betydelse under festivalen. Allt som offras till Gud under festivalen offras i 6 exemplar. Något som är väldigt utmärkande för festivalen är, förutom de stora korgarna med offergåvor, att alla bär med sig långa sockerrör. Helst skall man ha sex stycken av dessa också. I Bihar kan man säga att detta också är en sorts skörderitual. Vad jag har fått förklarat för mig så inleder denna festival årets sockerrörsskörd.
Alla är aktiva i festivalen, men det är kvinnorna som står i centrum, det är de som utför själva ritualen. Innan dess går dock männen ner på stranden och markerar plats där hushållets kvinnor sedan kan utföra ritualerna. De bygger ett litet altare av lera så att det är förberett när kvinnorna kommer dit. Sedan går de hem igen och följer senare på dagen kvinnorna ner till stranden, nu har de ansvaret för att bära de tunga korgarna, kvinnorna har ansvar för att bära mässingskrukorna som man förvarar Ganga vattnet i och som man häller vatten ur när man offrar vatten till solen (man häller naturligtvis vatten 6 gånger). Själva offrandet och ritualerna utförs sedan av kvinnorna, och när det är klart bär männen hem korgarna tillbaka. När de går hem kan man se ett tänt ljus i korgen. Precis som med allt annat tänder man sex ljus, plus ett till Ganga ji. Ett av dessa ljus tar de med hem och detta skall hållas brinnande fram till nästa morgon när de åter går ner till Ganga för att avsluta festivalen vid soluppgången. Kvinnorna fastar hela dagen och får varken äta eller dricka förrän efter soluppgången nästa dag.
När solen hade gått ner tömdes sedan ghaten snabbt och var och en gick hem till sitt.

Tidigt nästa morgon var det tid för festivalen att avslutas. Redan vi 3-tiden började folk att röra sig ner mot Ganga för att vara säkra på att vara förberedda och på plats när solen gick upp. Precis som dagen innan, fylldes ghaten snabbt av festivaldeltagare och nyfikna åskådare. Återigen kom de ned med sina korgar och gick ner till Ganga ji, var och en hade också med ljuset som de hade hållit brinnande hela natten. När solen sedan sakta steg upp stod mängder av kvinnor ute i vattnet och utförde riter till solens ära. När solen sedan var uppe försvann alla kvickt från ghaten och snart gick det knappt att tro att den alldeles nyss hade varit fylld av tusentals människor.

Efter detta ägde flera andra festivaler rum, men latmasken kröp sig på. Eftersom det mesta ägde rum så fruktansvärt tidigt på mornarna måste jag erkänna att jag missade några tillställningar, bl.a. firandet av Krishnas bröllopsdag. Något som jag dock inte missade var den magnifika avslutningen av Kartik, festivalen som kallas Dev Diwali, eller den andra Diwali och som har vuxit till att bli en stor händelse här i Benares. Den äger rum vid när det är fullmåne och allt handlar om ljus. Den här dagen ger sig alla som har råd (båtpriset stiger med flera hundra 100 % just den kvällen) ut på båtar på Ganga för att färdas längs hela staden. Anledningen till detta är att hela stranden, alla ghaterna, denna dag dekorerads med tusen och åter tusen ljus, både levande och elektriska.

Vi var en grupp som hade bokat en båt sedan en dryg vecka tillbaka. Då trodde vi att vi skulle bli 15-20 personer på båten, vi blev 25. Att säga att det var trångt är en underdrift. Vi kände oss nästan indiska när vi satt där hopklämda sida vid sida. Vår båt var precis så packad som båtarna med pilgrimer brukar vara.
I sakta mak tog vi oss medströms norr ut och njöt av de dekorerade ghaterna. Det var helt fantastiskt att se alla dessa ljus som ställts upp efter trapporna ner till vattnet och som gav hela staden ett gyllene skimmer. Överallt var även husen dekorerade med de klassiska blinkande och kulörta indiska ljusslingorna. Om det är snyggt kan väl diskuteras, men det är indiskt och bidrog helt klart till den magiska stämningen. Allt var lugnt och skönt och bara vid något enstaka tillfälle krockade vi lätt med någon av alla de andra båtarna som också var ute på Ganga. När vi vände, för att ta oss tillbaka började dock problemen. Till att börja med gick det bara bra, våra små båtsmän rodde oss framåt med en väldans fart. Men, när vi nådde Dashashvamed Ghat, huvudghaten, var strömmen stark och vi stod stilla. Just här var det också som mest båtar, vattnet var i stort sett täckt av båtar och det hade lätt gått att hoppa från båt till båt. Hela tiden blev vi påkörda och det gjorde ju inte jobbet lättare för de stackars roddarna. En av killarna i gruppen kom då på snilleblixten att han skulle gå iland för att göra båten lättare. För att komma in till land var vi tvungna att tränga oss in i den tjocka smeten av båtar närmast ghaten. Båtsmännen gjorde sitt bästa, men det gick inte att ta sig fram till stranden. Killen i fråga klättrade då över till en annan båt, med följden att han halkade och höll på att rasa i Ganga. Med ett ben i vår båt och ett i en annan gick han nästan i spagat innan han lyckades att ta sig över till den andra båten. Han klättrade vidare på några båtar till bara för att upptäcka att ghaten var så full med folk att det inte gick att komma fram. Han kom då tillbaka till vår båt och satte sig igen. När han hoppade ner i vår lilla överlastade båt fick han den i sådan gungning att vi höll på att tippa över.

Nu skulle vi då ut ur detta myller av hundratals båtar. Överallt kom det båtar från alla håll och körde på oss, dessutom var strömmen otroligt stark. Ett tag verkade det nästan som en omöjlig uppgift att ta sig ut därifrån. Så fort vi fick upp farten lite grand blev vi påkörda och stoppade varpå vi flöt tillbaka med strömmen. När vi till slut tog oss ut ur gyttret av båtar tappade en av roddarna sin åra. Det var naturligtvis ingen annan båt som kunde plocka upp den, så vi fick vända tillbaka in i myllret för att hämta den. Sedan var det dags att kämpa mot strömmen igen. Båten var alldeles för tung för de små båtsmännen och vi tog oss knappt någonstans och hela tiden körde andra båtar in i oss. Vi tog oss dock återigen ut ur trängseln och fick upp lite fart och det såg riktigt lovande ut. Då blev det tvärstopp! Vi hade kört på ett grund. Vi fastnade inte, men den fart vi hade fått upp var ju som bortblåst och stackarna fick börja om från noll med att få båten i rörelse mot det strida vattnet. De slet som djur och vi tyckte verkligen synd om dem. När vi så var 15 minuters promenad från Assi ghat bad vi dem köra in till stranden och vi gick iland för att gå resten av vägen hem, det var smidigare så. Det var fruktansvärt mycket folk ute. Det rådde feststämning överallt med färgglada ljus och brinnande lyktor och så hela tiden ljudet från smällare och raketer som sköts ut över vattnet. Det skall i ärlighetens namn sägas att alla på båten inte uppskattade äventyren "till sjöss", men de flesta av oss fann det hela mycket underhållande. Det är ju sådant här som gör att jag gillar Indien så skarpt, allt är ett kaos, men det är ett härligt kaos!

Ja, det var min sammanfattning av Kartik, skönt att äntligen få det gjort. Det hela känns verkligen avlägset nu. Här håller vintern just nu på att ta slut. Solen har kommit tillbaka och sakta, sakta blir det varmare. Nätterna är fortfarande riktigt kalla, men det är inte som det var i början av januari då natt-temperaturen låg på i snitt 3-4 grader. Det är kallt det när det är samma temperatur inomhus som utomhus. Men, jag var smart och tog med mig en kompis och drog till Goa i en vecka och den resan kommer jag att skriva om i min nästa rapport.

- Brita