Rapport 7

Rapport 7

Mina åtta månader i Indien var över i ett nafs och nu har jag faktiskt varit hemma i Sverige i snart fyra månader. Fyra månader som har gått väldigt snabbt, eftersom jag direkt efter hemkomsten började sommarjobba. Nu när sommarjobbet är över och jag har haft tid att känna efter, börjar längtan till Indien att smyga sig på igen. Inte blev längtan mindre av att jag i veckan träffade den grupp från universitetet som skall till Indien i höst (de åker på måndag). Vid samma träff fick jag även träffa en indisk professor och en tjänsteman från den indiska ambassaden. Jättetrevliga människor, som fick mig att längta till Indien så att det värkte i bröstet. För att komma Indien lite närmare igen tänkte jag därför att jag skulle kunna skicka iväg ännu en liten rapport från min resa i Indien. Den handlar som saker som ägde rum i mitten av februari, då min allra äldsta vän och en väninna till henne kom till Indien för första gången för att hälsa på mig. Berättelsen börjar på tåget mellan Benares och Delhi när jag var på väg till huvudstaden för att möta mina vänner.

Resan till Delhi var väl inte direkt en dans på rosor. Som vanligt reste jag i 3 tier AC-klass. Jag hade denna gång fått den översta bädden. I vanliga fall brukar jag byta bort denna om det går, men den här gången beslöt jag mig för att det vore bra att behålla den. Anledningen till detta är att om man har översta slafen kan man ju lägga sig när man vill utan att behöva besvära någon annan. Jag var väldigt trött och tänkte att jag kunde krypa upp tidigt och sova. När vi hade rest i ett par timmar kände jag att det var dags att krypa till kojs. Vig som en flodhäst började jag klättringen upp till överslafen. När jag nådde det översta steget, och skulle kravla upp på bädden, tappade jag taget och föll handlöst mot golvet. Jag landade med ryggen först och slog bakhuvudet i kanten på det nedersta sätet. Genast var halva tågvagnen samlade runt mig och hjälpte mig upp. Jag tänkte inte så mycket på att jag kunde ha slagit ihjäl mig, utan var mest fokuserad på det pinsamma i situationen. Jag studsade upp och sade, lite för hurtigt: ”I’m fine, I’m fine! I’m not a good klimber though – hehehe!” Efter detta tog jag, i dödsförakt, tag i stegen och klättrade åter upp mot min bädd, under uppsikt av två äldre gentlemän som gav mig instruktioner om hur jag skulle göra. Den här gången kom jag upp. Väl uppe i sängen insåg jag att jag hade slagit mig ordentligt. Jag hade ont i ryggen, i baken och så hade jag en blixtrande huvudvärk. Sedan började jag grubbla över hur jag någonsin skulle våga klättra ner igen. Detta problem brottades jag med i flera timmar innan jag till slut somnade.

Jag tog mig ner på morgonen, utan att ramla, men mina medpassagerare observerade varenda rörelse och stod som beredda att emot mig om jag skulle falla.
Kan meddela att jag efter fallet fick ett stort vackert blåmärke på ena skinkan, för övrigt samma skinka som kossan misshandlade i höstas.
På stationen i Delhi möttes jag av Ulrika, en tjej från Sverige som under några månader under våren bodde på samma studiecenter som mig i Benares, just vid den här tidpunkten var hon också i Delhi och bodde på samma hotell som jag. Vi gick till hotellet och vilade en stund innan vi gav oss ut på stan, bara för att upptäcka att allt var stängt, det var ju söndag. Vi åt lunch på Pizza hut och tog sedan en ricksha tillbaka till hotellet, där jag sedan spenderade dagen med att titta på TV.

Klockan 23, blev jag upphämtad av en chaufför som tog mig till flygplatsen. En söt liten kille som heter Rajesh. Han tvingade mig att prata hindi hela vägen till flygplatsen och det visade sig att jag kunde mer än vad jag trodde. Jag mötte flickorna i ankomsthallen och Rajesh körde oss tillbaka till hotellet.

Dagen efter skulle vi möta Ulrika vid en känd butik (som bestod av flera butiker visade det sig senare) som heter Fab India. I Lonely Planet (resebibeln) står det att denna butik ligger i något som heter N-block market. Ett namn som, i och för sig stämmer, men som inte på långa vägar räcker för att man skall hitta rätt. Alla områden i Delhi är indelade i kvarter, blocks, och det finns många olika N-blocks. Detta visste dock inte jag, utan jag drog glatt med mig nykomlingarna till en autoricksha och gav direktioner om ungefär i vilket område affären låg. Ricksha-chauffören verkade veta vad det var och vi drog iväg. Det visade sig att chaffisen inte hade den blekaste om vad Fab India var för något. Han tog oss till ett N-block i det område jag nämnt och stannade där. Där fanns bostadshus och en liten kiosk. Det kändes inte helt rätt. Han frågade killarna i kiosken om Fab India och de såg ut som fågelholkar. Vi fortsatte irra i området tills vår förare hittade några hjälpsamma polismän (de var faktiskt hjälpsamma, jag blev riktigt överraskad). De kände till Fab India och förklarade vänligt att vi var på helt fel ställe. Det gav direktioner till chauffören och sedan bar det iväg igen. Den här gången kom vi rätt. En resa som borde ta 30-40 minuter hade tagit 1 ½ timme. Kanske inte en drömstart på tjejernas Indien-vistelse, men de verkade lugna och avslappnade.

Vi mötte Ulrika och hamnade på ett underbart café. De hade en trädgård på taket med fontäner och gröna växter i massor. Där satt vi ner och njöt av smaskiga smörgåsar och färskpressad juice. Det var som att vara i paradiset! En svalkande bris och tyst och lugnt, trodde inte det fanns sådana ställen i Delhi.
Efter fikat shoppade vi i någon timme och gav oss sedan ut på jakt efter en uttagsautomat. På ren chans lyckades jag leda väg rakt mot en sådan. Vet inte om tjejerna var särdeles imponerade av detta, men jag var väldigt imponerad av mig själv. Flickorna tog ut pengar och sedan åkte vi hem till hotellet.
På morgonen dagen efter var det dags för utflykt. Vi hade beställt en bil, med chaufför, som skulle ta oss till Fathepur Sikri och till Taj Mahal. Vi gav oss iväg vid halv sju tiden på morgonen i samma bil och med samma chaufför som vi hade när jag mötte damerna på flygplatsen.

Resan gick bra, även om jag tror att flickorna, till att börja med, tyckte att den indiska trafiken var lite väl kaotisk. Vi nådde Agra efter cirka 4 timmar och svängde av mot Fathepur Sikri. Det visade sig då att ena väghalvan var blockerad av pilgrimer som var ute på en 200 km lång pilgrimsvandring till guden Hanumans ära. Vänster väghalva var reserverad för dessa tusentals och åter tusentals människor som till fots vandrade långsamt framåt i den stekande solen. Detta innebar att all trafik var hänvisad till höger väghalva. Stora delar av vägen hade gjorts enkelriktad just p.g.a. detta, men då och då stötte vi på mötande trafik och då var det små marginaler skall jag säga. Men, indier är skickliga chaufförer och Rajesh körde galant. Det tog lite längre tid än beräknat, men vi nådde fram till Fathepur Sikri och där lämnade vi Rajesh på parkeringsplatsen för att gå in och titta på de vackra byggnaderna och njuta av de fridfulla omgivningarna – TRODDE VI, JA! Innan vi lämnade bilen sade Rajesh: ”Don’t talk to other men, men is not good here!”. Vi förstod att han syftade på de ”guider” som finns i drivor utanför alla de stora monumenten. Vi ignorerade världsvant guiderna vi entrén, betalade och gick in. ”Det gick ju lätt” tänkte jag för mig själv. Jag han dock knappt hinna tänka klart tanken innan en ung kille kom fram till oss ”I’m not a guide” förklarade han, ” I go to school and I’m here to practise English, I won’t ask for any money”. Jag förklarade dock vänligt att vi inte ville ha någon guide. Då forsatte han: ”But madam, there are 46 (typ) buildings in here, you won’t be able to understand everything about them without a guide”. Jag svarade att det spelade ingen roll, vi var där för att njuta av omgivningen, inte för att få reda på varenda liten detalj i arkitekturen av de olika byggnaderna. Men den frivillige guiden gav sig inte, jag blev mindre och mindre hövlig och han fortsatte tjata. Förstår inte varför man är så gåpåig gällande ett jobb som man inte vill ha betalt för. Jag försökte förklara på hindi, vilket fick honom att direkt börja tjata på hindi istället. ”Gjorde han inte det här för att öva på engelska” tänkte jag för mig själv och kände att jag blev allt mer irriterad. Vi lät honom i alla fall visa oss till toaletten. Tackade för hjälpen och lämnade honom utanför dörren. Jag trodde, i min enfald, att han skulle vara borta när vi kom ut, men icke! Han satt utanför och väntade och flög upp och fortsatte förfölja oss så fort vi kom ut tillbaka. Då fick jag nog och röt åt honom att nu fick han faktiskt lov att fatta att vi inte ville ha med honom att göra och att han förstörde upplevelsen för oss. Vet inte riktigt vart jag fick luft ifrån, jag blir nämligen nästan aldrig arg, men jag måste ha låtit riktigt sträng. Han blev alldeles tyst, tittade på mig med rädda ögon och sade ”ok” innan han snabbt försvann från platsen. Jag var nog lika chockad själv av detta plötsliga känsloutspel och när vi bakom nästa knut sprang på ännu en ”skolpojke” som bara ville öva på engelska så bad jag min kompis att ta hand om honom. Han var lika enveten han, men efter en stund fattade även han vinken. I en liten byggnad, kejsarens kristna frus hus, satt en en äldre man i traditionell muslimsk klädsel. När vi närmade oss byggnaden började han också direkt att tjata om att han ville guida oss gratis. Han var för gammal för att vara skolpojke, men han sade att han jobbade där och att vi var hans gäster, det var därför hans uppgift att berätta om platsen för oss. Tillslut lyckades vi även få honom att fatta att vi inte ville. Då kom det ännu en ”skolpojke”, i den stunden trodde jag verkligen att jag skulle explodera. Men, han var inte lika gåpåig som de andra och han smög mest i bakgrunden, så vi gav upp och lät honom hållas. Vi uppmuntrade honom inte, men vi orkade inte heller be honom att gå.

Alla guider var som besatta av att få oss att gå ut ur en annan grind än den vi kom in genom. Utanför den andra grinden ligger en stor moské. Guiderna ville ta med oss till moskén och så även den siste lille smygaren. Vi förklarade för honom att vi inte ville gå ut ur den porten, utan att ville att vår chaufför skulle köra oss till moskén. Detta accepterade han. Han följde oss till ”vår” utgång och meddelade att han skulle vänta på oss vid moskén. ”Gör det” sade vi, innan vi satte oss i bilen och åkte till Taj Mahal. Stackarn, hoppas att han inte väntade allt för länge på oss. Det skulle ju ha inneburit att han missade en massa chanser att öva på sin engelska.

Måste dock erkänna att jag fortfarande är lite nyfiken på varför alla ville ha ut oss ur den andra grinden, vad var planen? De måste ha klurat ut något fiffigt sätt att tjäna pengar på. För inte kan det väl vara så att de verkligen hjälpte till gratis? Är det någon som vet något mer om dessa guider än vad jag vet?

Även vid Taj Mahal möttes vi av guider, men de var inte alls efterhängsna och accepterade snabbt ett nej. Så, på egen hand gick vi in genom de gigantiska portarna till världens vackraste grav. Det var mitt tredje besök vi Taj, men varje gång är byggnaden lika imponerande. Tog en massa foton, trots att jag redan på förhand visste att de inte skulle göra stället rättvisa, men det är svårt att låta bli att fotografera på en sådan plats. Vi tog det lugnt, gick i sakta mak runt och kollade in byggnaden och omgivningarna. Vi vilade i några av de stora nischerna i väggen och blev förevigade på kort tillsammans med x antal okända indier.
Vi återvände till parkeringsplatsen tidigare än planerat och då hade Rajesh åkt för att äta. Vi fick lov att sitta på parkeringen och vänta. Vilket innebar att vi överfölls av försäljare som ville sälja den ena skitprylen efter den andra. De droppade av efter hand, bara en enveten liten pojken stannade kvar tills Rajesh dök upp med bilen. Han försökte sälja en ful liten glasstaty (läs plast) föreställande Ganesh. Han försökte få mig att betala 50 rupees för denna (han började på 200, men prutade själv ner priset) och använde som argument att han för de pengarna skulle kunna köpa sig ett chapati. EN chapati för 50 rupees!!! Undrar vart han hade tänkt käka… Jag avfärdade honom och till slut gav han upp. I ett sista desperat försök att få lite profit frågade han en av tjejerna om han inte kunde få hennes halsband, min väninna var väl inte direkt med på noterna. När vi satte oss i bilen för att åka iväg föll en tom vattenflaska ut ur bildörren, pojken frågade om han kunde få den och det fick han, något som han verkade riktigt nöjd med. Helt hjärtlösa var vi alltså inte, bara nästan… (usch vad hemsk man kan vara ibland! Tycker själv att jag blir så hård när jag har varit i Indien ett tag) Efter detta blev det middag och sedan hemfärd. Kom tillbaka till hotellet vid 22:30-tiden på kvällen. Då var vi rätt trötta och beslutade oss för att sova länge dagen efter.

Nästa dag ägnades helt åt vila och shopping. Vi gick ett varv runt Connaught place och hittade många bra affärer. Vi besökte bl.a. en Adidas-butik där vi var ivrigt uppassade av världens mest stirriga, förvirrade lilla man. Det blev nog lite för mycket för honom när tre västerländska flickor kom in i butiken på en gång. Han sprang fram och tillbaka mellan oss i tappra försök att hjälpa alla tre på en gång. Han blandade ihop vem skulle ha vad, vilka kläder vem skulle prova, eller redan hade provat, vad han skulle lägga tillbaka i hyllan och vad vi ville köpa. Det hela var rätt underhållande. Jag handlade bara en keps till min kompis Pinku och medan tjejerna tittade efter presenter till sina pojkvänner gick jag en trappa upp till damavdelningen. Killen ilade upp för trappan för att hålla mig sällskap. ”The cap is for your boyfriend?” Sade han och jag svarade att den var till en vän. ”No boyfriend? No boyfriend?” frågade han ivrigt och jag svarade ”No, no boyfriend”. Genast sträckte han sin högra hand för att hälsa och frågade vad jag hette. Jag sade mitt namn och skakade hans hand. När vi skakade hand tittade han på min arm och sade ”You have muscels”, jag svarade ”No muscels, just fat”, varpå han ivrigt greppade min överarm och sade ”You have muscles, let me feel…”. Det var en rätt konstig situation att stå där med en helt främmande man som klämde min biceps. Sedan förflyttades hans fokus till min kjol. Jag hade på mig en tibetansk kjol och han ville att jag skulle demonstrera för honom hur jag knöt den. Jag förklarade, men han tyckte att vi skulle gå in i ett provrum så att jag kunde visa honom. Naturligtvis nekade jag till detta. Då ville han istället mäta min midja, när jag frågade varför svarade han att det var för att hitta rätt mått på byxor. Jag ville inte ha några byxor och sade det till honom, men han tyckte ändå att det var bäst att mäta. När vi var mitt uppe i mätdiskussionen och jag höll på att ge upp, så kom äntligen tjejerna upp för trappan. Till försäljarens glädje ville en av flickorna prova både byxor och top och han fick chansen att mäta henne. När hon sedan kom ut ur provhytten, iklädd ett sportlinne och ett par träningsbyxor, viskade han till mig och min andra väninna ”Her boyfriend is so lucky”. Trots den något påträngande, fast underhållande försäljaren, lämnade vi butiken med varsin kasse och fortsatte sedan vår shoppingrunda. När min kusin Andrea kom till Delhi i ett par veckor senare gick hon också till Adidas-butiken och verkar ha träffat på samma försäljare som gjorde allt för att få mäta henne.

Vår sista dag i Delhi ägnade vi åt sightseeing. Vi besökte Jama Masjid, indiens största moské, lotustemplet och Gurudwara Bangla Sahib – ett stort sikhtempel där en av tjejerna fick sitt lystmäte. Efter att ha fotograferat sikher i smyg i flera dagar behövde hon inte längre anstränga sig för att få med turbanprydda män på bild.

På kvällen samma dag satte vi oss på tåget till Benares och vi anlände där på morgonen nästa dag.

Under tjejernas vecka i Benares hann vi med massor av shopping, en liten tempelpromenad, en båttrip på Ganga, en fest med dans till Bollywood-musik, två turer till poolen vid Clarks hotell, m.m. Sista dagen träffade vi dessutom en kändis, en svensk sådan. På morgonen var jag ute på en båttur med en svensk journalist och en fotograf som ville intervjua mig och Ulrika. På Ganges mötte vi en båt och i den satt en man som jag kände igen väldigt väl. Han såg ut precis som en svensk skådespelare, men det kunde det ju inte vara, inte i Benares. När mannen hade passerat sade jag till de andra i båten att jag trodde att vi precis hade mött en svensk skådis, naturligtvis kom jag inte på hans namn och fast jag visste att han gjort massor av tv och film kunde jag bara komma på att han spelade Bill eller Bull i Pelle Svanslös julkalender. Jag bestämde mig för att jag nog hade sett fel, men när vi kom tillbaka efter båttripen mötte jag honom på ghaten och då var det ingen tvekan längre, jag hade sett rätt. Kunde dock fortfarande inte komma ihåg hans namn och försökte förgäves att förklara för mina väninnor vem det var jag hade sett.

Jag och tjejerna gick till presentbutiken som ligger på ghaten och när vi var där inne kom skådisen in, vilken lycka! På diskretast möjliga vis, vilket inte var särskilt diskret alls, gjorde jag flickorna uppmärksamma på att han var i butiken. Vi agerade helt coolt och låtsades som om det regnade och gick runt och tittade på olika saker i hyllorna och sneglade bara lite i smyg på skådisen som höll på att köpa barnkläder. Till slut var det faktiskt han som tog kontakt, kanske hade han märkt att vi smög i cirklar runt honom, men så diskreta som vi var kan det inte vara möjligt, eller? Han frågade om vi var svenska och sedan hade vi en liten pratstund innan vi sade hej då och lämnade butiken. Han verkade väldigt trevlig och jag ångrar att jag inte vågade be om en autograf, eller ett visitkort. Men, jag skulle ju verka cool och världsvan, då kan man ju inte be om sådant. Under hela tiden kunde ingen av oss komma på vad han heter, men jag letade upp honom på nätet senare på dagen. Han heter Leif Andrée och han har varit med i massor av svenska serier och filmer.
Det var en lite piffig händelse, hade väl aldrig trott att jag skulle möta en svensk kändis i Assi…

Efter ca en vecka i Benares åkte flickorna hem till Sverige igen. Tre dagar efter dem var det även dags för min kusin att åka, hon hade varit i Indien i 2 månader och spenderade halva tiden hos mig och halva i Goa. Det blev allt lite tomt när alla försvann på en gång, men rätt snart kom jag in i det vanliga livet i Benares igen.

Den 10:e maj lämnade jag och en kompis Benares och åkte till Delhi. Vi skulle spendera några dagar där tillsammans innan jag åkte hem den 15:e. På tåget mellan städerna, på stationen i Allahabad, blev mitt lilla ryggsäck stulen. Den innehöll bl.a. allt jag hade filmat under tiden i Indien, min flygbiljett, mitt Visakort och fr.a. min dator med min uppsats. Visst hade jag en backup på uppsatsen, men den låg i samma väska. Jag trodde att det jag behövde skydda mig från var att datorn skulle gå sönder, trodde aldrig att den skulle bli stulen (hur dum får man va?). Hur den blev stulen kan jag än idag inte förstå. Någon måste ha tagit den mitt framför ögonen på mig utan att jag märkte något alls. Visst känner man sig dum när något sådant händer. Men, men allt ordnar sig till slut. Nu får jag möjlighet att skriva om uppsatsen och göra den ännu bättre. Jag fick en ny biljett och mina föräldrar kunde föra över pengar via western union. Men inte var det kul att i 45 graders hetta behöva springa till polis, flygbolag och western union-kontor. Särskilt inte som jag inte fick hjälp förrän på det femte western union-kontoret jag kom till. Det första hade ingen personal på plats, det andra hade fel på sina datorer, det tredje hade fel på faxen, på det fjärde satt en gubbe, men han vägrade att hjälpa mig för att det var ”counting day” (d.v.s. att det var den dagen som rösterna i valet räknades, alltså den dagen som det blev maktskifte i Indien). När jag frågade honom om alla kontor hade stängt på grund av detta log han och svarade glatt: ”No, no! Only me.” Vad säger man? Det är Indien… Kan man låta bli att älska ett sådant land?

Värmen och stölden gjorde i alla fall att det kändes lite lättare att åka hem till Sverige igen och den 15:e maj stod jag på svensk mark igen.
Nu funderar jag bara på när jag skall åka igen. Kanske skulle man dra iväg igen efter jul… vi får väl se vad som händer?

Till alla er som är på väg mot mata Bharat: Ha det underbart! Njut! Och håll koll på era väskor!

-Brita