Andamanerna dag 15 och 16

Sista hela dagen på Long Island och vi kände för att göra…..ingenting.

Vi spenderade hela dagen under det stora trädet på boendet, vi läste, lyssnade på musik, ljudbok och bara tog det lugnt. Väldigt skönt att inte göra någonting och inte heller känna att man borde ha gjort något. Det är faktiskt en fördel med att bo på en ö där det inte finns så mycket att göra och inte heller bo precis vid en jätte fin strand. För då känner man nästan att man är tvungen att spendera tiden på stranden och ta vara på allt fint. Men nu kunde man bara hänga vart man ville. Tidigt imorgon skulle vi med båten igen från Long Island tillbaka till Rangat och sedan med en buss ner till Port Blair och spendera de sista dagarna där.

Efter att inte ha gjort något vettigt på hela dagen gick vi ner till den närmaste stranden och titta på solen medans den gick ner. Det var jätte mysigt och fint och alldeles lugnt. De enda som var på stranden var en hund och två fiskare. Vi packade våra saker och åt en sista middag på boendet och bara njöt av tystnaden och lugnet där ute. Verkligen en annan slags plats att semestra på.

Dagen efter gick vi upp tidigt och åkte med båten 07.00. Vi hade med oss lite matsäck från boendet som vi åt på båten under tiden som vi sakta åkte in mot hamnen i Rangat. Där skulle det finnas en buss som man kunde ta in till Rangat, det syntes ingen till när vi kom iland och de andra som var med båten började gå inåt. En rikshaw körde mot oss och stannade, jag sa att vi skulle med bussen men han sa att det inte skulle gå någon än på en timme… jag trodde inte riktigt på honom, men det skulle ju vara väldigt tråkigt om han hade rätt och vi skulle riskera att missa nästa buss. Så vi hoppade in och lät honom skjutsa oss till busstationen, på vägen dit mötte vi bussen..! Så nog hade vi kunnat åkt med den istället men som tur var så kostar det ju inte så mycket. Innan vi gick in på busstationen så gick vi på jakt efter frukt, kex och vatten inför den sex timmar långa bussresan. Det gick inte så bra, vi fick gå ganska långt upp och ner på gatan och fick inte tag i så mycket, men tillräckligt för att klara oss ett tag iaf. Vi gick in på busstationen och därinne upptäckte vi att det fanns en butik men typ allt som vi letat efter, det hade varit ett mycket enklare alternativ! Jag hade blivit sagd att vi skulle med en buss som hette B1 eller B2, men jag hittade ingen som hette det. Däremot stod det en buss utanför entrén som snart verkade vara på gång, visserligen stod det Mayabunder-Port Blair på den men den skulle förmodligen till Port Blair iaf. Jag frågade en tjänsteman på stationen om vilken buss som gick till Port Blair och han pekade på den som stod parkerad utanför så vi gick ombord. Konduktören placerade oss längst bak i bussen och vi stuvade in våra ryggsäckar. Resan ner till Port Blair kostade 300 Rs, alltså typ 40 kr, för oss två. Bussen fylldes med folk och vi skumpade iväg. Det skumpade verkligen helt otroligt mycket! Det var inte en minut på hela vägen som vi inte skumpade så det var helt omöjligt att försöka läsa eller göra något sådant. Vi var de enda västerlänningar på bussen där det skränade indisk popmusik varvat med Justin Bieber ur högtalarna, emellanåt blandades det också med pipandet av små kycklingar som satt gömda i en väska någonstanns.

Det tog inte så lång tid innan vi var framme vid första båtfärjan vid Uttara Jetty. Bussen stannade och vi hade möjlighet att gå ut för att gå på toaletten eller köpa matsäck. Det mesta fanns att hitta där så vi hade inte behövt köpa med oss så mycket. Vi fick inte vara på bussen under den korta båtturen utan fick stå på däck på båten. När vi gick av båten på andra sidan så var alla passagerare tvungna att betala 7Rs för båtfärden. Sedan var det bara att hoppa på bussen och skumpa vidare. Vi åkte på Andaman Trunk Road, deras huvudväg som går tvärs igenom alla de större öarna. Den förbinder Port Blair i söder med Diglipur i norr men ändå är den smal och otroligt skumpig. Färden fortsatte i mestadels skog med en och annan by längs med vägen men för det mesta var det ganska så öde.

Efter några timmars resa kom vi fram till nästa båtfärja. När vi hade kommit över där så hade vi lämnat Middle Andaman och kommit in i South Andaman. Därefter började ett mycket omstritt naturreservat där Jarawabefolkningen bor. Jarawas är en av alla de urinvånargrupper som finns mer eller mindre isolerade på de Andamanska öarna. Folkgruppen ska skyddas och inte beblandas med det moderna samhället men av logistiska skäl går huvudvägen rakt genom reservatet för att förbinda de olika delarna av Andamanerna. Man har alltså byggt en väg rakt igenom deras reservat och ett par gånger om dagen får fordon åka i konvoj genom där. Dock är restriktionerna ganska många. Du får inte under några omständigheter stanna fordonet i reservatet, gå ur eller försöka få kontakt med Jarawas, om man träffar på dom så får man inte gå dem något eller närma sig dom, inte ta kort på dom eller filma dom. Det är också förbjudet att exploatera dom för turism och sälja bussresor genom reservatet i hopp om att få se dom. Tydligen ska de på senare år fått lite mer kontakt med omvärlden och accepterar vägen men håller sig ändå undan. Det ska vara väldigt ovanligt att man får se dom när man åker igenom. Även om man försöker respektera dom så kan jag inte undgå att känna mig lite obekväm vid tanken på hur intressant jag faktiskt tycker att det är och hur gärna jag skulle vilja möta dom samtidigt som det känns väldigt märkligt att åka buss genom deras territorium. Googlar man på de olika stammarna på Andamanerna så kan man se en karta över hur de har förflyttat sig och minskat genom århundradena, det är en riktigt tragisk syn. Jarawas beräknas vara ca 250-400 stycken medan en del av de andra folkgrupperna är betydligt färre.

När vi kommit av båtfärjan på andra sidan av vattnet så var vi alltså vid öppningen till reservatet, där fick vi vänta en stund på att nästa konvojtid skulle starta. Bilar och bussar samlade ihop sig…och då fick jag se, buss B2! Den var också där vilket betyder att vi uppenbarligen lyckats gå på fel buss men som tur var en annan som gick till samma destination. Medan vi väntade så fick vi också registrera oss hos gränspolisen, något som alla utländska turister var tvungna att göra. Sedan kom vår konvojtid och bilarna började rulla, hastighetsbegränsningen var 40km/h genom reservatet men det skumpade lika mycket ändå. Reservatet var ganska kuperat och det var fantastiskt fin natur! Jätte mysig resa även om den var ganska så lång och som sagt otroligt skumpig. Fredrik började tappa humöret lite och började få ont i nacken och ryggen av det omilda åkandet så han koncentrerade sig på att lyssna på sin ljudbok medan jag satt och tittade ut genom fönstret och njöt av den fina naturen. Rätt som det var fick jag syn på någon längs med vägen…där stod en livs levande Jarawa, precis som man tänker sig att de ska se ut. Det var en rejäl man som stod ensam, han hade ett höftskynke med ett rött bälte, en röd krans på huvudet, pilbågen över ryggen och pilarna i handen. Så himla coolt att få se en samtidigt som det känns hemskt att se dem som en attraktion. Också sorligt att tänka att vi inkräktar på deras område och att de ska behöva anpassa sig efter våra påhitt med en massa avgasutsläppande mullrande plåtmonster som ska dundra fram där i deras lugna tillvaro. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var väldigt häftigt. Men av respekt för dem så stod jag emot min instinkt att slänga upp kameran och föreviga det. Googla bilder på Jarawas så får du se hur de ser ut.1 timme och 30 minuter tog det att åka de 47 kilometrarna genom reservatet och sedan närmade vi oss civilisation igen.

Efter ytterligare ungefär 1 timme så var vi äntligen framme i Port Blair. Vi skulle bo på samma ställe som sist vi var i Port Blair och det var på gångavstånd från busstationen, mycket smidigt. När vi äntligen kom dit ville vi bara komma in på vårt rum. Då säger dem att vi inte har något bokat för att jag inte svarat på deras mail?! Jag bokade dom (Aashiaanaa Residency Inn) via booking.com och fick sedan en bekräftelse per mail där de ville veta vilken tid vi kom med flyget och så, ifall vi ville att dom bokade transport åt oss osv. Eftersom jag hade bokat dem i två omgångar så svarade jag på det ena mailet och fick båda bokningarna bekräftade. Men nu hade de tydligen missat det… jag var inte på humör för något sådant! Jag hade dessutom en utskrift med mig som visade vår mailkonversation. Efter lite styr så fick vi till sist checka in i ett lite finare rum och sedan checka ut och byta rum på morgonen efter. Så äntligen fick vi vårt rum.

Vi var bara lite snabbt på rummet eftersom vi var ordentligt hungriga efter en dag på bussen. Så vi begav oss till Aberdeen Bazar och letade upp ett ställe som vi kunde äta middag på. Det tog ett tag innan vi hittade något lämpligt ställe och humöret vart värre och värre. Till sist hittade vi Gagan och humöret blev lite bättre. På vägen hem stannade vi dessutom och köpte med oss en tårtbit som vi sedan åt upp med hjälp av skaftet på tandborsten… vi hade ju inte riktigt någon sked med oss.

Så efter en lång dag somnade vi sedan gott i sängen.