Trekking i Upper Mustang Jomsom till Lo Manthang 3.11-13.11

Trekking i Upper Mustang Jomsom till Lo Manthang 3.11-13.11

Nu är det den 14.11. Vi kom tillbaks igår vid lunch. Tröttheten är massiv. Man måste lägga sig varannan timme under täcket o bara glo på den vackra bergskedjan med Machapucharas ståtliga spets. Från en foothill nedanför svärmar massor av färgglada skärmseglare. Nutidens drakflygare. Man domnar bort i drömmar...var det nyss jag slet, steg för steg, km efter kilometer i 45 grader uppåt? Detta på höjd mellan 3000-4000möh. Varje pass 1-4 st varje dag är ca 4000m. Minst en Kebnekajsebestigning varje dag, fast 2000m högre upp. Jag tog Diamox mot höjdsjuka profylaktiskt fyra gånger med 1 1/5 dygns mellanrum. Det tröttade med, men gjorde att jag öht klarade upstigningen. Alla mediciner är receptfria här i Pokhara, så det var bara att köpa. Hur är det möjligt att jag kan tänka på det njutningsfullt nu efteråt, när det smakade blod i käften då? Så är det iaf. Det var en otrolig prestation när man är 64, otränad och 30kg överviktig. Men Gud hjälper mig. Han skojar med mig o ger mig inte ett enda problem med skoskav, eller knäont. Det var ju ett par dagar med nedför på slutet som hotade lite, men det gick fint. Jag slet ju sönder nåt i knäet i Australien i våras o gick lindad i 2 månader på det. Köpte med en elastisk binda. Vad jag använt är en fin tejp. Kollade på Youtube på tejpteknik. Den har räddat hälarna. Milan har tejpat om mig 2-3 gånger. Skorna jag hyrde var jättesköna. Milans också, men tyvärr gick de sönder. Sulan lossnade andra dagen. Sen höll han på med lim (värdelöst) snören av alla de slag och ett vristförband. Med två dagar kvar till Lomantang slängde han dem och gick i sandaler. Som tur kom inte snön förrän precis vi landade på slutmålet. Då kom 2 dm. Rena julstämningen nästa morgon. Då köpte han sig ett par nya skor. Vi vilade en dag i Lomanthang. Gick runt i de tre klostren. Vårt hotell ägdes av kungens systerson, så vi bodde kungligt. Säkert fanns det prylar där som var riktigt fina. Nu ska jag börja från början i Jomsom där vi ju sov en natt enligt förra uppskicket.

Dag 2, måndag 4.11.

Först checkade vi in med våra permits till Upper Mustang. De kostade 500 usd för första 10 dagarna pp. Trekkingen 1000 usd pp för 10 dagar. Rätt så överkomligt. Omräknat till svenska kronor har det kostat 20000 kr för båda. Det hade inte räckt till en om man beställt hemifrån exkl resan Sverige-Kathmandu.

Vi tog en jeep till Chhusan. Ett gäng glada tibetanskor tjattrade o skrattade. I Chhusan tog vi lunch. En söt liten ettårig baby-flicka charmade oss medan vi väntade och sedan gick vi till Tsaile. Mycket vackra små tibetanska byar. Fortfarande grönska. Äppelträdgården dignade av frukt. Så goda äpplen finns ingen annanstans. Härbärget är mycket enkelt. Man sover först med alla kläder på, sovsäck o ett par extra täcken. Någon uppvärmning annat än i det lilla köket, där alla vill tränga ihop sig, är det inte tal om. Det finns inte mycket att elda med. Ofta tar de till koskit o getspillning. Karlarna dricker chang, ett hemjäst öl och rakibrännvin. Fast inte våra. Kumar har sagt att det är bäst att bara äta vegetariskt på hela uppvägen. Just nu är det mest morötter och vitkål som hackas. Vårrullar med denna blandning är väldigt gott. Potatis o ris o linser finns. Bärarna äter mest sådant. Både Kumar och Samcher är hinduer. Massor av lemonte dricker vi. Mjölk-kaffe eller enbart varm mjölk, eller sea-buck dvs havtornsjuice varm är mycket vitaminrikt o gott. Man får gärna ragader, sår i mungipor o i näsan som jämt rinner, så en läkande salva är bra att ha. Det hade inte varit fel med Berucca brustabletter. För calciumet tar slut i kroppen. Därmed magnesium också. Jag fick lätt kramp. Men sen jag koncentrerade mig på att dricka mycket mjölk verkade det bli bättre.

När det gäller kommunikation, så är det skönt med mobiltelefoner om nåt händer o det finns täckning. Ta dock NTC och inte Ncell, som inte funkade nånstans. I alla härbärgen finns annars service med fast telefoni. 

Dag 3, tisdag 5.11 Tsaile- Samar- Bhene, sen jeep till Syangmochen.

Vi hade många både upp o nerför denna dag, så sammanlagda stigningen är svår att beräkna. Jämna plågor.Vi hann bara ett par timmar så gick milans ena sko sönder. Sulan lossnade. I Samar försökte de limma den, men det var svårt att få tillräckligt rent,så det höll inte. Vi uppbringar allt vad snören heter samt ett ankelförband utanpå, men det håller inte länge o måste göras om titt som tätt. I Samar insåg Kumar att vi inte skulle klara hela vägen till S. Så han började ringa efter jeep som kunde köra till Bhene. Förbi går det inte att komma med fyra hjul. Vi kom till Bhene o ingen jeep. En motorcyklist körde vidare o skulle buda och även en kille till häst. Vi förberedde oss dock på att sova över i det mycket spartanska Bhene, bestående av ett litet hus, där två bröder huserade. Den ene hade vi mött på vägen från Somar till häst o med en hund vid sidan. Så det var bara en där o två hundar till och tuppen med tre hönor. Vi fick varmt o gott i köket. En god noodlesoup. Det mörknade o vi försökte avgöra var det var minst loppigt, i ett bakre rum eller på loftet. Men dit upp var en mycket svår trappa, som jag säkert skulle stupa utför vid ev nattligt toabehov. Rätt som det var syntes billyktor på passet längre bort. Vi kom iväg med pannlampor, för vi fick gå en bit ner o vada över bäcken o sen brant upp till passet. 20 minuter o vi var där. Resten av vägen var minst lika lång som den vi redan gått och med flera pass, så det var ingen onödig utgift på något sätt.

Så hamnade vi i jeepkörarens kök. Också han hade en katt som låg nära spisen, men jamade högljutt om någon vågade stänga dörren. Den ska av någon anledning alltid stå vidöppen ut i det kalla mörkret. Tibetaner tål kanske inte värme. Där ute klämtar alla pinglor som alla djur, jakar o hästar har en runt halsen. De stosar omkring som de vill. En del har inhägnad av höga tunna stengärdsgårdar. Alla små prång är omgärdade med sådana. En overklig tystnad, gnistrande stjärnhimmel, och enstaka pling o plång ute i mörkret. Var är jag? På månen? Tja, den syns just nu inte till, så kanske....

Dag 4, onsdag 6.11. Syangmochen- Tamagaon- Chhunkar- Zaite- Ghami.

Nu värkte mina leder hela natten. Sov inte mycket. Fram med Brufentabletterna i fortsättningen. Det hjälper fint mot inflammatoriskt. Vi började med mycket uppför o nerför o uppför. 2 pass på 4000 möh som de alla är, däremellan ner till floden o några vad...hopp-på-stenar-över vattnet som forsar. Mustangdalen är världens djupaste. 6000m.

Annapurna o Daulagiri med mer än 8000 möh på var sida. Man blir glad vid varje pass, för där finns alltid dessa fluttrande tibetanska böneflaggor och något chorten som ibland bara är en stor stenhög. 

Efter halva dagen blev det mer nerför. Då andas man bra men lederna, aj. Lärde mig att gå som en kissenödig med knäna ihop och tårna inåt och samtidigt utföra en mer eller mindre tänkt slalomrörelse i zigzag, Det sparar knä o höfter. Häruppe är det mer kargt. Inga träd. Det finns ju alltid gompor-kloster. Här är det ett kungligt palats i ruiner. Vackra chorten när man närmar sig och ett fint kloster.

Dag 5, onsdag 6.11 Ghami-Tsarang

Många branter nerför i början och det känns i knäna. Milan tröttnar definitivt på skorna och tar på sig sandalerna. En kvinna till häst kommer just förbi. Hon tar hand om resterna. Verkar väldigt glad. Sandstormen tar i. Den ligger oss i ryggen. Väl framme i Tsarang får jag bädda ner mig och försöka få upp värmen genom frossa. Missade att det fanns underbar tibetansk jak-joghurt här. Enda stället. Skit också. Det grämde mig enormt när jag fick veta det.

Dag 6, 7.11 Tsarang- Lo Manthang, som är huvudby i kungadömet Mustang.

Enligt Dalai Lama. det enda genuina Tibet. Också idag fick vi sandstorm sista 4 timmarna o snötunga moln hängde över bergen. Det tog 5 timmar av frossa under två dunjackor, två sovsäckar o två extra täcken, för att återställa temperaturen i kroppen. Nu började det snöa, så när jag steg upp var det redan ett fint täcke därute. Under natten kom det mer. Vi bodde hos en systerson till kungen. Han var dock en vanlig gubbe. Satt mest i "det gamla huset" intill o tittade på tv. Där var spisen igång, så vi gick dit o värmde oss när vi ätit.

Dag 7 är vilodag. Vi går runt o tittar på klostren. Man kan rida häst till några grottor. Idag var det för mycket snö dock. Bra, för det tänkte jag då rakt inte ge mig in på hursomhelst. Milan köpte nya skor och vykort, så vi hade lite att göra. Han gick runt o fotograferade en hel del. Jag satt o målade.

Det finns 5 större grott-platser i Mustang. Grottmänniskor Yetis lär fortfarande finnas. Runt Everest talades det om dem. Den 22-26 maj är den största festivalen här. Om någon läsare planerar åka dit då, får de ett härligt skådespel med alla avdammade masker o instument mm.

Dag 8, Lo Manthang-Behne- Samar.

Vi tog jeep till Behne och sedan skulle vi gå. Det var 2 dm snö och när jeepen efter tre timmar inte gick längre fick vi lov att pulsa på egen hand. ! 1/5 timme tidigare än tänkt. Det gick. I Behne satt vi i solen o fick noodles hos de två bröderna. Så gick vi vidare ner ner till Samar. Det var ett råtthål att sova i. Tunna väggar så man hörde minsta lilla från grannen. I köket fick vi inte sitta, för där höll chang-gubbarna till. Nej, vi skulle sitta i iskalla matsalen. Nedbäddning kl 18.

Dag 9, Samar-Gyokar- Tsaile- Chhusan

Mycket som ovan. Mycket nerför. Träden kommer snön har försvunnit. I Tsaile tar vi lunch o jag köper 4 goda äpplen. I Chhusan planerar vi att ta den lokala eftermiddagsjeepen till Jomsom för övernattning. Men jeepen var sönder, så vi fick sova där.

Dag 10, Chhusan- Jomsom- Ghaza- Beni

Nästa morgon var det blockad, så vi fick gå mot Jomsom. Skulle ta 8-9 timmar. När vi gått upp till första passet kom en buss. Det visade sig vara säkerhetspolisen. De plockade upp oss. Sen åkte vi nog 3 timmar över flera pass, så frågan är om vi klarat det på en dag till fots. Väl framme i Jomsom tog vi oss till lokala bussarna neråt. De skulle visst gå. Åt en underbar Himalayan hamburger innan det bar iväg. Tur det för det skulle inte bli fler matställen denna hemska dag. Bussen gick till Ghaza. Där strandade vi. Men det visade sig att blockaden bröts mellan 17-05, så vi hoppades på en buss. Kl 20 kom vi iväg. Men polisen ville eskortera. Det betydde att vi fick vänta timmavis på att de skulle komma med en styrka på 8 man. Tur var det, för chaffisen föredrog att köra utan lyse i halvmånens sken. Med poliserna skulle lyset vara på även inne i bussen. De spanade efter fuffens maoister bak i bussen. Fast där satt vi o åtta turister till. Detta med inväntan av eskort upprepade sig närmre midnatt. Då var vi mitt i ingenstans i en liten by som var mörk o nedsläckt sånär som på byboden. Därinne slog någon frenetiskt i ett grytlock. Vi var nyfikna o kikade in. Där pågick en andeutdrivning. En schaman satt på golvet o det var han som hade grytlocket. Framför honom satt en kvinna i en "bur", dvs 4 ståltrådar som var sammanbundna längst upp. En pyramid. Runt dessa var garn lindat o allt eftersom lindade två andra, vanliga karlar upp detta garn. Till slut skulle en förtvivlat kacklande höna antagligen offras. Det orkade vi inte se, utan åkte iväg, för se nu hade den nya poliseskorten kommit. Milan hade värsta platsen i bussen o hängde hela tiden över branten i mer än 5 timmar. Han var skärrad också dagen efter. Kunde inte sluta att surra om det. Stackarn. Det var nog det värsta på hela trekken, denna bussfärd. Vi kunde blivit fast i dessa blockader en vecka till valet är över. 

Vi kom till Beni kl 01 o allt var stängt. Efter en stund kom det liv i Muktinat Hotel. De serverade studentnudels o te o sen tog vi ett rum o sov några timmar. Vi har hört att blockaden ska vara bruten nästa dag. Kumar, vår guide, kom med glatt besked att agenten, vår hotellägare i Pokhara, har skickat en taxi till att hämta oss.

Det var en vacker tur på tre timmar ner till Pokhara, som man kunde njuta av om ögona var öppna. Det var asfalt, visserligen bara 5meter ibland, men ändå, vilken lyx emot alla stenåkrar i kvadrat o med decimetrar från brådstupet.