Chittor är en plats med väldigt lång historia. Det sägs att staden grundades redan på 600-talet och var länge huvudstad i Rajput-staten Mewar där sedan Kumbha och Udaipur blev huvudstäder. Chittorgarh (Garh betyder befästning eller fort) föll dock först för Alauddin Khilji i Delhi-sultantatet år 1303. 23 år senare återerövrades fortet av Rajputen Hammir Singh från samma klan som en gång grundade staden. Fortet föll sedan i fiendens händer och var i fara flera gånger tills det slutlien erövrades av Mogul Akbar år 1568. Vid den tiden flyttade huvudstaden till Udaipur och trots Maharana Prataps ed om att återerövra och flytta tillbaka förblev Udaipur huvudstad till dess att Mewar blev en del av Rajasthan i det självständiga Indien.
Det finns egentligen ingen större anledning att stanna längre i staden utan hit kan man ta sig på en dagstur från Udaipur som ligger ca 12 mil bort. Vägen mellan Chittorgarh och Udaipur är en fin fyrfilig motorväg så resan tar enbart 1,5 till 2 timmar med bil.
Det första palats man passerar efter att ha tagit sig upp för den 180 meter höga och muromgärdade klippan är Rana Kumbha Palace (byggt av samma Maharana Kumbhakarna som byggde Kumbhalgarh). Idag är mycket av palatset i ruiner men är ändå trevligt att besöka.
Mitt emot Rana Kumbha Palace, mitt i en öppning i försvarsmurarna ligger ett litet tempel i en grön park.
Chittorgarhs största symbol, välkänd över hela Indien, är dock det 37,19 meter och nio våningar höga ”Segertornet”, Vijay Stambha. Tornet, som är helgat åt Vishnu uppfördes mellan år 1442 och 1449 efter segern mot Malwa och Gujarats styrkor som leddes av Mahmud Khilji . Tornet är rikligt smyckat ed hinduiska gudar och på femte våningen finner man utkarvade bilder av arkitekten Aita och hans tre söner Napa, Puja och Poma. I anslutning till segertornet finns massor av apor som ständigt blir utfodrade av turisterna. Detta har lett till att de är allt för fräcka och sliter allt ätbart ur dina händer. Aporna drar i dina byxor och kan vara aggressiva.
Strax nedanför tornet finns en damm och ett lite tempel där man har fin utsikt över den blå staden nedan.
Det finns ett litet och inte speciellt bra museum som drivs av staten i ett av palatsen, där inne råder fotoförbud men helt ärligt gör inte det speciellt mycket. Här får man betala 10 rupies extra som turist eller fem rupies som indier. Arkitekturen här påminner mycket om Kumbhalgarh men åtkomsten är begränsad till enbart ett par få bitar.
Meera-templet (Mirabai temple) är helgat åt poeten och låtskriverskan Mirabai som levde mellan 1498 och 1547. Templet har en speciell arkitektur som är sevärd.
Tower of Fame (Kirti Stambh) som ligger nära Suraj Pol är ett torn byggt i liknande stil som segertornet. Det är dock ”enbart” 22 meter högt och byggt med Jain-gudar istället för hinduiska. Tornet är daterat till 1100-talet.
Många väljer att åka till Chittorgarh över dagen från Udaipur, men om man vill spendera mer tid vid detta magnifika och historiska fort kan det vara värt att spendera en natt eller två. På Hotels.com kan man hitta boende med resgaranti.
Chittorgarh är känt för sina Dahi Kachories, dvs fyllda fluffiga friterade bröd med sval youghurt och mint- eller tamarindsås. Gott och billigt och något att testa för alla!
Chittorgarh ligger på huvudvägen mellan Jaipur och Delhi varpå det går många bussar och tåg hit. Staden lämpar sig också som en dagsutflykt från Udaipur.
Till och från Udaipur är det enkelt att flyga från stora delar av Indien
Chittorgarhs historia tillhör en av de mest blodiga och spännande i hela Indien. Stadens glansperioder, för tiden av storhet avbröts under flera tillfällen, varade mellan 800-tal och 1500-tal, då staden var huvudstad i kungariket Mewar. Det var här den stolta ridderliga Rajput-andan växte fram och än idag berättas sagor och historier om de olika slagen och det ökända hjältemodet.
Det strategiska läget och det faktum att Chittorgarh byggdes på toppen av en bergsplatå gjorde att staden var en av de hårdast omstridda maktsätena i Indien under sin tid. Bappa Rawal, den legendariska grundaren av Sisodia-dynastin tog emot Chittor i mitten av åttonde århundradet, som en del av den sista Solanki-prinsessans hemgift. Chittorgarh ligger på en lång bergskam och täcker 280 hektar med sina befästningar, tempel, torn och palats.
Mellan 800-talet och 1500-talet styrde Bappa Rawals ättlingar över det viktiga kungariket Mewar. Kungariket sträckte sig från Gujarat i syd till Ajmer i norr. Staden intogs av främmande makt hela tre gånger innan fortet övergavs och den nya staden växte fram nedanför dess murar.
1303 Sultan Alauddin Khjalji
Stadens stora legend säger att Alauddin khilji, sultan i Delhi, fascinerades av berättelser om den undersköna drottningen Padmini. Hennes rykte berättade om hennes skicklighet och oemotståndliga charm. År 1303 beslutade han sig för att skicka ett meddelande till Padminis man, Rana Rattan Singh, kung av Mewar, om att han skulle skona staden om han bara fick träffa drottningen. En kompromiss slöts där kungen tillät Allauddin att se hans drottning, men enbart om han kom obeväpnad och bara genom att se Padmini genom reflektionen av en lotuspool. Sagt och gjort, sultan Alauddin kom till Chittorgarh där han bjöds in och äntligen fick se Padamanis skönhet reflekterad i poolen. Han tackade sina värdar och eskorterades ut från fortet, men väl vid den yttre porten väntade sultanens män i bakhåll och tog Rana Ratttan Singh som gisslan.
Oro utbröt i staden drottningen Padmini satte genast igång med att utarbeta en plan. Hon skickade en budbärare till Sultan Alauddin om att hon själv skulle komma till sultanen. Sex palanquins (bärstolar) med gardiner (en kvinna kunde inte visa ansiktet för främmande personer, så det var ett normalt förfarande för att transportera en drottning med hennes följe) bars ner från fortet till sultanens läger. Väl i lägret stormade fyra beväpnade rajput-krigare ut ur varje bärstol och alla bärare beväpnade sig och deltog i anfallet. Till slut lyckades man rädda Rana Rattan Singh men i det efterföljande slaget dog 7000 av hans bästa soldater.
Försvagad av att ha förlorat sina bästa soldater kunde man inte längre försvara Chittorgarh mot Sultan Alauddins motattacker och Chittorgarhs öde var därmed förseglat. Drottning Padmini, hennes följeslagare, fruar av generaler och andra högt uppsatta damer gjorde därmed den ultimata uppoffringen och begick jauhar. Klädda i sina bästa bröllopskläder sjöng de forntida psalmer och tog adjö av sina nära innan de frivilligt kastade sig på lågorna för att dö. Jauhar var ett sätt för dåtidens Rajput-damer att undvika att bli våldtagna, sålda till slaveri eller annat som absolut sista försvar när ett fort eller palats var nära att falla. Barnen skickades med sina lojalaste tjänstefolk till förhoppningsvis säkert förvar.
Det finns tre dokumenterade jahjuar (frivilliga självmordsbränningar av kvinnor) till följd av just Sultan Alauddins anfall: Jaisalmer år 1294 där 24 000 kvinnor brände sig själva till döds, Ranthambore år 1201 och i Chittorgarh den här ödesdigra dagen år 1303.
Efter att ha applicerat sina döda fruars aska på sina pannor och klätt sig i saffransfärgade kläder rusade männen ner för backen mot Alauddins läger för att slåss till döden.
Den här historiska händelsen beskrevs i den islamska texten Padmavat av Malik Muhammed. Texten har varit inspirationen till många filmer, inte minst till den omdebatterade filmen Padmavati från 2018.
Staden kunde sedan åter igen byggas upp av efterlevande Rajputer.
1535 Bahadur Shah från Gujarat
Efter att Rana Sanga dött år 1528 i slaget in Khanwa regerade hans fru, Rani Karnavati, över Chittorgarh och Mewar när staden belägrades av Bahadur Shah från Gujarat. Rani Karnavati hade ett ganska bra förhållande med mogulkejsaren Humayun norr om Mewar och hon hade till och med knutit rakhi på hans arm. En Rakhi är ett sorts armband som är en symbol för en systers kärlek till hennes bror. När en flicka eller kvinna knyter en rakhi på någon gör hon den personen till en symbolisk bror och brodern lovar också att skydda sin syster. Rani Karnavati skickade därför bud till Humayun med hopp om att få beskydd men blev sviken. När hon insåg att de inte längre kunde hålla ut beordrade hon sin arme att anfalla och slåss till döden. Samtidigt begick hon samt hovdamer, generalers fruar etc Juhar genom att antända krut. 13 000 kvinnor dog den här dagen.
Historisk bild som visar Jahuar och saka
Prinsen Udai Singh skickades under belägringen till säkerhet i Bundi. Att få Udai Singh till säkerhet var inte helt lätt då Bahadur Shah sökte att förgöra hela släktskapet. Udai Singhs barnflicka gjorde därför den största uppoffringen en mor kan göra och bytte ut sin egen son mot Udai Singh och kunde därför smuggla prinsen till säkerhet. Bahadur trodde han hade hittat och dödat prinsen, vilket i själva verket var barnflickans son och därmed kunde Udai Singh vara säker. Udai Singh bodde sedan i Kumbhalgarh under en period innan de återvände till Chittorgarh.
1567 Mogulkejsare Akbar
Den tredje och sista gången staden intogs var efter att staden belägrats år 1567 av mogulkejsaren Akbar. Udai Singh befann sig i säkerhet i den senare temporära huvudstaden Gogunda. Kvar i Chittor fanns hans mest hövdingar, Jaimal och Patta. Under våren, 23 februari, 1568 var det inte längre möjligt att hålla kvar makten över staden stadens kvinnor brände sig själva till döds samtidigt som männen villigt gick utanför portarna där Akbars armé väntade. Männen, insmorda i deras döda fruars aska, gick frivilligt mot döden i en ceremoni som kallas saka-ritual.
Udai Sing flyttade sedan sin huvudstad till den nygrundade staden Udaipur. Udai Singh dog i Gogunda år 1572 och hans son Maharana Pratap tog över makten i Mewar. Men det är en annan historia och en annan stor legend.
