Guptadynastin var ett indiskt rike som grundades år 319 e. Kr. och varade till 550 e. Kr. Detta var en period av stor kulturell och intellektuell utveckling i Indien, som ofta kallas för Indiens guldålder.
Guptarikets politik och administration
Guptariket styrdes av en kejsare som hade en rådgivande församling och en centraliserad skatteadministration. Riket var också indelat i provinser och distrikt som leddes av guvernörer och lokala chefer. Guptariket expanderade under flera härskare, särskilt Samudragupta och Chandragupta II, som erövrade många kungariken och besegrade Sasaniderna och Sakerna. Guptariket hotades dock av hunnernas invasioner från nordväst, och föll sönder efter Skandaguptas död år 476 e. Kr.
Samudra Gupra, Indiens Napoleon
Samudragupta var en av de mest framgångsrika och mäktiga Guptahärskarna. Han kallades för “Indiens Napoleon” av den brittiske historikern Vincent Smith, eftersom han utvidgade sitt rike genom många militära kampanjer. Han var också en stor beskyddare av konst, litteratur och religion. Han var en skicklig poet och musiker, som spelade på ett instrument som kallas veena. Han var också en tolerant och generös härskare, som gav gåvor och privilegier till buddhistiska och jainistiska institutioner.
Rikets höjdpunkt under Chandragupta II
Chandragupta II var en annan framstående Guptahärskare, som tog riket till sin höjdpunkt av välstånd och kultur. Han var känd för sin diplomatiska och kulturella kontakt med andra länder, särskilt med Romarriket. Han skickade en ambassadör till den romerske kejsaren Theodosius I, och fick i gengäld en romersk ambassadör vid namn Heliodorus, som blev en anhängare av Vishnu och reste ett pelarmonument i hans ära. Chandragupta II var också känd för att ha anställt den berömda hovpoeten Kalidasa, som skrev några av de mest hyllade verken i sanskritlitteraturen.
Guptarikets kultur och vetenskap
Under Guptadynastins epok blomstrade kulturen i Indien; konst, vetenskap, musik och dans utvecklades som aldrig förr. Många dikter och dramer skrevs på sanskrit, som var det litterära och akademiska språket. Bland annat av Kalidasa, som skrev verk som Shakuntala, Meghaduta och Raghuvamsa.
Guptarikets konstnärer skapade fantastiska grottor och skulpturer vid Ajanta och Ellora, som visar scener från hinduiska, buddhistiska och jainistiska berättelser. Dessa grottor är idag ett världsarv och anses vara mästerverk av indisk konst. Guptarikets arkitekter tog också flera steg framåt och utvecklade det nordindiska templet med sitt typiska utseende. Ett exempel på ett sådant tempel är Dashavatara-templet i Deogarh, som har ett tornformat tak, en pelarhall och en cella där gudabilden stod.
Stora akademiska framsteg
Guptarikets vetenskapsmän gjorde stora framsteg inom flera akademiska fält, såsom matematik, astronomi, medicin och grammatik. Bland annat av Aryabhata, Varahamihira, Sushruta och Patanjali. Aryabhata var en pionjär inom matematik och astronomi, som beräknade pi med stor noggrannhet, förklarade sol- och månförmörkelser, och föreslog att jorden roterar kring sin egen axel.
Varahamihira var en annan framstående astronom, som sammanfattade fem tidigare astronomiska texter och lade till sina egna observationer och beräkningar. Sushruta var en berömd läkare, som skrev en av de tidigaste medicinska texterna, där han beskrev olika sjukdomar, symptom, behandlingar och kirurgiska ingrepp, inklusive plastikkirurgi. Patanjali var en inflytelserik grammatiker, som kommenterade och analyserade Paninis regler för sanskritspråket.
Blomstrande ekonomi
Guptarikets ekonomi var också blomstrande, tack vare den ökade exporten och importen av olika varor, såsom tyger, kryddor, metaller, stenar, pärlor och parfymer. Guptariket hade handelsförbindelser med många andra länder och regioner, såsom Kina, Sydostasien, Centralasien, Persien och Romarriket. Guptariket hade också ett välutvecklat myntsystem, som baserades på guld, silver och koppar. Mynten hade ofta bilder och inskriptioner av Guptahärskarna och deras gudar.
Kastsystemet under uppbyggnad
Guptarikets samhälle var präglat av en stark skråverksamhet, som växte fram under denna period. Skråna var organisationer av människor som hade samma yrke eller hantverk, såsom vävare, smeder, snickare, krukmakare, köpmän och läkare. Skråna hade sina egna regler, ritualer, symboler och ledare. Skråna fungerade delvis som ett slags socialt säkerhetsnät för medlemmarna. Idag känner vi till skråsystemet som kastsystemet.
Guptarikets religion och filosofi
Guptarikets religion var främst hinduism, som var på frammarsch igen efter en period av buddhistisk dominans. Guptahärskarna främjade en synkretisk form av hinduism, som förenade olika gudar, ritualer och skrifter. De dyrkade särskilt Vishnu, Shiva och Devi (den stora gudinnan). De byggde också många tempel och altare för att hedra sina gudar och visa sin makt och rikedom.
Guptarikets filosofi var också influerad av hinduismen, och flera skolor och system utvecklades under denna period. En av de mest inflytelserika skolorna var Vedanta, som tolkade de vediska skrifterna och lade fram idén om Brahman, den högsta verkligheten, och Atman, den individuella själen. En av de mest kända Vedanta-filosoferna var Shankara, som förespråkade en icke-dualistisk syn på Brahman och Atman, och kritiserade andra skolor som Sankhya, Yoga, Nyaya, Vaisheshika, Mimamsa och Buddhism.
Jainismen och Buddhismen
Guptarikets religion och filosofi var dock inte helt homogena, och det fanns också plats för mångfald och tolerans. Buddhismen kvarstod som en viktig religion, särskilt i norra och östra Indien, där den fick stöd av många kungar, handelsmän och munkar. Buddhismen utvecklade också nya former och riktningar, såsom Mahayana och Vajrayana, som betonade bodhisattvor, mantran, ritualer och tantrism. En av de mest berömda buddhistiska filosoferna var Nagarjuna, som grundade Madhyamaka-skolan, som lärde ut sunyata, tomheten av allt fenomenalt.
En annan religion som fanns i Guptariket var Jainismen, som hade sina rötter i den vediska traditionen, men förkastade kastsystemet, ritualerna och gudarna. Jainismen lärde ut att alla levande varelser har en själ som kan befrias från karma och återfödelse genom att följa ahimsa, icke-våld, satya, sanning, asteya, icke-stöld, brahmacharya, kyskhet, och aparigraha, icke-häftelse. En av de mest kända jainistiska filosoferna var Haribhadra, som skrev om logik, etik, yoga och synkretism.
Bild av Work2win - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39675227 och redigerad av och för Indien.nu