Lodhidynastin var en dynasti av afghanskt ursprung, som regerade över Delhi-sultanatet mellan 1451 och 1526. Den grundades av Bahlul Khan Lodi, som var en av de mäktigaste furstarna i Punjab. Han efterträdde den siste kungen av Sayyid-dynastin, som hade abdikerat till hans förmån. Bahlul Khan Lodi var en energisk ledare, som förenade de splittrade afghanska och turkiska hövdingarna under sin auktoritet. Han utvidgade sitt rike till att omfatta stora delar av norra Indien, inklusive Bihar, Jaunpur och Malwa. Han besegrade också flera mongoliska invasioner och hinduiska uppror.
Lodhidynastins främste ledare var Sikandar Lodi, som var son till Bahlul Khan Lodi. Han regerade mellan 1489 och 1517. Han fortsatte sin fars expansionspolitik, och erövrade flera områden från sina rivaler, såsom Orissa, Gwalior och Bengal. Han flyttade också huvudstaden från Delhi till Agra, som han grundade år 1504. Han var en kulturell och religiös mecenat, som stödde konst, litteratur och islam. Han var också en poet, som skrev under pseudonymen Gulrukhi. Han reformerade också administrationen, och införde ett standardiserat måttsystem och en enhetlig myntfot.
Lodhidynastins siste kung var Ibrahim Lodi, som var son till Sikandar Lodi. Han regerade mellan 1517 och 1526. Han försökte att stärka den kungliga makten, men stötte på motstånd från de afghanska och turkiska adelsmännen, som ville ha mer självständighet och inflytande. Han var också impopulär bland folket, som led av höga skatter och hårda straff. Han utmanades av mongoliske härskaren Babur, som hade blivit inbjuden av en av de missnöjda furstarna, Daulat Khan Lodi, att invadera Indien. Ibrahim Lodi mötte Babur i slaget vid Panipat år 1526, där han blev besegrad och dödad. Detta markerade slutet på Lodhidynastin och Delhi-sultanatet, och början på mogulimperiet i Indien.
